Fält

roman

Albert Bonniers Förlag

”Den 30-årige Malmöförfattaren Andrzej Tichy - med polsk-tjeckiskt ursprung - framstår med denna sin andra roman som Birgitta Trotzigs nyskapande arvtagare i den svenska litteraturen [---] författare som Tichy behövs för att hålla litteraturen vid liv. Med sitt frenetiskt borrande allvar, sin vägran att negligera lidandet, lyckas Tichy slå fram en tändande gnista i språkets fnöske. Fält är en roman som tar eld och fortsätter att brinna.” Nils Schwarz, Expressen”

När läsningen känns i kroppen. När språket drar ut tanken – tänkandet, kanske också det som kommer före tänkandet – när litteraturen får blicken att skärpas så att man ser, med en skarpare och mer precis perception, vad är det som händer då? Vad är det som gör att Andrzej Tichýs roman Fält går in under huden som inget journalistiskt reportage förmår? Den litterära kraften i Tichýs roman påminner mig om en kontinental prosatradition med författare som Handke, Weiss, Gombrowicz och Céline. Jag har längtat efter en sådan här roman; som tar ut svängarna, stilistiskt, tematiskt och ambitionsmässigt, och som tecknar ett mångsidigt komplext samtida Sverige, förbundet och integrerat med omvärlden, bortom den provinisella närsynthet som annars är så vanlig i svensk prosa.

”Romanen tycks sprungen ur en avgrundsdjup förtvivlan över mänsklighetens ofattbara förbrytelser. Världen faller in över boksidorna och imploderar i ett enda långt utdraget sorgeskri. [---] Men låt er inte avskräckas. "Fält" är med allt sitt mörker en roman med stark lyskraft, både språkligt och innehållsmässigt. [---] Med "Fält" intar Andrzej Tichý en självklar plats bland de författare som både har något väsentligt att säga och förmågan att omskapa sitt budskap till litteratur.” Eva Johansson, Svenska Dagbladet

Romanen handlar om Nadia och Nadir, som möts utanför psykosavdelningen på Malmö sjukhus. Nadia (som betyder hopp) och Nadir, den helvetesdömde (som betecknar motsatsen till zenit, en tänkt punkt rakt under jorden) möts vid en gräsmatta utanför sjukhusområdet. Nadia är andra generationens invandrare och det är hon som försöker få historien att gå ihop. Sin egen och Nadirs, som hon återberättar eller fantiserar fram, för läsaren. Om sanningshalten i Nadirs flyktingberättelse vet vi inte så mycket. Det som utsägs av honom själv är redogörelsen av psykosen, tunneln, mörkret och splittringen. Tichý osäkrar gång på gång sitt eget berättande. Ömsom slingrigt associativ, ömsom korthugget rak och däremellan skiftande, böljande rörlig. Det gör Fält till en roman som också involverar läsaren och får henne att pröva sina egna ståndpunkter.

”Nadir är här också ett tillstånd, ett sätt att förstå världen, där skillnaden mellan upplysning och mörker, olika liv, olika verkligheter, olika jag inte finns. Nadir växer genom boken till att omfatta allt, beteckna allt. Din kropp när du blir förolämpad av myndighetspersoner, när du blir förnedrad, slagen och torterad av hittills okända metoder. Nadir är Tjetjenien, Rwanda, Abu Ghraib, Darfur. Nadir är svettiga, kalla, trötta, hysteriska, sovande och plågade flyktingar på väg mot en plats som ännu är outsäglig, Nadir är det mörkade, det glömda, det förträngda, det alltför stötande, som klipps bort på tv-nyheterna. [---] Tichý lyckas med något storartat”. Pia Bergström, Aftonbladet

Kanske är det bara så att jag blir berörd, på riktigt? Att Tichýs prosa träffar smärtpunkter som jag inte är förberedd på. Att det faktum att Fält är en roman – som också, på sina ställen, är rolig, underhållande och spännande – gör den extra verkningsfull.

”Fotojournalisten James Nachtweys bilder är så grymma att man helst bara vill vända bort blicken. [---] För hur kan man egentligen efter att ha sett ett levande skelett som kryper på den torra sudanesiska marken, ett ansikte täckt av macheteärr eller ett desperat skrikande undernärt barn i en rostig gallersäng fortsätta med sin dag, eller sitt liv, som om ingenting hänt? Går man till Andrzej Tichýs nya roman ”Fält” lyder svaret: det kan man inte. Här framstår det psykiska sammanbrottet som den enda rimliga responsen.” Ann Lingebrandt, Landskrona Poste

Andrzej Tichýs roman Fält är ingen lätt roman att läsa. Den är både smärtsam och bångstyrig, oberäknelig och vacker, stillsam och rasande på samma gång. Kanske är den mest av allt en fantastisk saga? Oroväckande och svart, som en drömd dystopi:

”allting var lika sant som det var lögnaktigt; världen var en mjuk kaka att äta, en bit lerjord att krama mellan fingrarna, en isbit under tungan, en klick vaselin att smeta ut på torr hud. Jag hade fantiserat ihop det hela precis som du fantiserat ihop det hela, precis som vi fantiserade ihop varandra när vi möttes för allra första gången. När vi möttes i utkanten av sjukhusområdet. När vi möttes vid en gräsmatta. När vi möttes bakom byggnaden som bar siffrorna 52 och 54. När vi pratade en kort stund. Vi stod där i solskenet. Vi pratade i solskenet. Vi sa ett par ord och sedan sa vi fler ord. Vi kom gående söderifrån. Vi kom gående i västlig riktning, österifrån. Vi stannade till när vi möttes, utbytte några ord. Vi presenterade oss. Vi sa vad vi hette. Vi sa att vi hette Nadia och Nadir.”