Efter arbetsschema

Poesi, Albert Bonniers förlag 2008

Johan Jönson är född 1966 och debuterade som författare 1992. Han arbetar konsekvent utifrån en outsider- och underklassposition och har med ”Efter arbetsschema” publicerat tolv böcker och ett antal dramer. Enligt sig själv besitter han ett ”inkarnerat klassbetingat underlägsenhetsmedvetande” och han när ett ”nukleärt outsläckligt hat”.

I ”Efter arbetsschema” är också motivet följdriktigt hämtat underifrån. Till det yttre är det en dagbok, en arbetsberättelse med datumangivna anteckningar från några av de lågstatusjobb proletariatets lägsta skikt är hänvisade till men det är också och så mycket mer en språkpoetisk uppgörelse med de strukturer som formar villkoren för människor och de krafter som är verksamma mot och inom oss och vad dessa förmår att göra. Det är ingen vacker bild som skrivs fram. Cynismen i samhället är tydlig och Johan Jönson visar hur människorna längst ner avhumaniseras och bli till arbetsredskap ända in i den egna identiteten, ”du är ditt arbetsmoment” där den enda uthärdiga visionen är att stå ut till arbetspassets slut och offren som skördas efter vägen är bl.a. den empatiska förmågan.

Boken är författad på ett slags prosalik lyrik som växlar mellan strama poetiska anteckningar, framvällande språkpoetiska flöden, bitvis snårigt och svårgenomträngligt men bitvis också hårt sparsmakat med gott om utrymme för eftertanke mellan de utspridda orden. Prosaavsnitten är så renskalat förtätade att man som läsare gång på gång drabbas så hårt att man nästan tappar andan. Allt blir till et slags besvärjelse över livet och tillvaron och det till synes meningslösa i att vara en del i detta, sammanhållen av just besvärjelsen själv, ramen som arbetsschema och Jönsons egen magnifika estetiskta kompositionsförmåga. Han avväger exakt och vet när han ska bryta ett flöde, ett perspektiv, för att lämna utrymme för läsarens reflektioner eller när han ska ösa på och resultatet blir en monumental råsopa från längst nere på samhällets botten. Det handlar om världen, staden, arbetsplatsen, människan och hur det ena verkar i det andra, allt hårt filtrerat genom ett författartemperament som framstår som ett av de allra minst insmickrande i den svenska litteraturen idag. Därav blir det också en mycket svart utsaga som varvar nedslag i moderatstaden sthlm "omänsklighetens nollpunkt" med sin "pigga borgerlighet" med skitskyfflande på korttidsboendet eller grafitfabriken, raka exakt nedtecknade minnesbilder av tidigare arbetskamrater och fragmentariska samtal med osynliga samtalspartners där svaren är givna och frågorna fria.

Jönson reflekterar över arbetets art och den egna funktionen i samhället/livet, tvivlet och självmordstanknarna. Det blir köttigt och kroppsligt, jordigt och skitigt. Smutsen under ytan rörs upp, flyter fram för läsaren och tydliggör förnedringen, övergreppen, våldet, föraktet och vanmakten. Smärtan och hatet är utan nåd, men här och var skymtar ändå beroendet av inte minst familjen och längtan efter en djup och innerlig gemenskap, en mening med någonting. I de raka renskrapade minnesbilderna av tidigare arbetskamrater, beskrivningar av familjen och promenader längs Vinterviken, en stund över en kopp stark espresso, oron för och omsorgen om barnen glimmar denna intensiva nära ömhet till som trots någon sorts envist insisterande på att inte tro på någonting lyser av medmänsklighet och åtminstone hoppet om att det ska finnas kanske inte en mening men att det i all fall ska betyda något att härda ut. Frågan är om det gör det.

Närheten och värmen är bräcklig och världen är grym. Bomber faller, maskingevär avfyras, fångar torteras och svältande svälter samtidigt som det meddelas att Sydafrika visar stort intresse för svensk kultur och JAS. Och slutligen efter ett antal helt svarta sidor avslutas boken med ett långt oerhört förtätat prosastycke som sammanfattar hela detta vansinne som vårt västerländska relativa välstånd bygger på. Det är om Nilabborren, denna rovfisk som planterats in i Victoriasjön, käkat upp allt annat liv i sjön och blivit en miljardindustri med vad som följer i dess spår. Det blanksvarta inte bara cyniska utan också enfaldiga i en samhällskonstrukton som bygger på expansiv ekonomi och konsumtion till varje pris, där människor förvandlas till redskap i processen, sammanfattas på detta sätt lysande. Ändå har vi då långt innan skyfflat lik i och ur massgravar och bevittnat resultatet av lemlästning och avancerad vetenskapligt framtagen tortyr och terror till ytterst samma syfte.

Ett tungt politiskt patos vilar över hela boken och den bör läsas om och om igen för vid varje omtagning väcker den nya tankar, nya samband finner sina leder i medvetandet och man hittar vägar som man innan inte visste att man hade tillgång till eller tankar man för längesen glömt att man en gång tänkte. Det är oerhört starkt gjort.

Robert Kangas