Orgelbyggaren,

roman,

Schildts 2008

Orgelbyggaren är en både mångdimensionell och inbjudande roman om Estoniaolyckan, om skuld, kroppars skröplighet och sorgens beständighet – men också en idéroman om konstens plats i livet. Sitt allvarliga ämne till trots är den märkligt lätt och levande till sin stämning. Den visar hur Robert Åsbacka (f. 1961) under hela sitt författarskap blivit allt bättre på det han kan, och att han kan många saker. Han kan bygga stort och tålmodigt, med en skarp blick för förhållandet melan stoff och form, öde och dramaturgi. Han kan skriva en prosa som är lakonisk, exakt och laddad med både humor och patos. “Det finns inget tillgjort i Åsbackas prosa, snarare en enkelhet som självsäkert litar på sin egen tid, på läsarens tålamod och på det effektiva i en sammanhållen berättelse” (Alexandra Coelho Ahndoril i GP)

Han kan beskriva konkreta saker, material, arbetsprocesser, miljöer – och deras dimension av idé och känsla. Därför kan han också ta sig an Estoniakatastrofen – den största sjöfartsolyckan i Europa sedan andra världskriget, med 850 döda .– ur ett perspektiv som är bade personligt och allmängiltigt, utan en tillstymmelse av spekulativ sensationalism. Orgelbyggaren inleds dock med en helt annorlunda och mycket mindre olycka en höstdag i en liten västfinsk kuststad tio år efter Estoniaförlisningen. Den gamle mannen Thomasson framlever sitt ganska ensamma och “trögrörliga” liv som änkling. Inte trots, utan uttryckligen genom sin sårbarhet och sin svikande fysik, knyter han nya sköra kontakter med en omvärld som han länge vänt sig bort från. Han har sörjt sin hustru och undvikit att lägga sig i världens angelägenheter, tills en liten pojkes nödrop får honom att avvika från den sedvanliga promenadrutten, med både dåliga och goda konsekvenser. Invävt i berättelsen om hur han förändras tar vi del av hans grubbel över hustruns liv och död på fartyget Estonia på väg från Tallinn till Stockholm i septemberstorm 1994. Åsbacka, som själv arbetat på fartyget när det var nybyggt, tar oss in i fartygskroppen, gör oss bekanta med dess omlopp av mat, sprit, sopor, smutstvätt, med stålets och motorernas ljud. Därför kan vi leva oss in i huvudpersonen Thomassons fruktlösa grubbel över vad som hände den där natten i september 1994 med hans älskade Siri. Hon var pensionerad kantor på väg från Lettland, där hon tittat på orglar, till Stockholm för att hälsa på barnbarnen. Han hade inte åkt med fast han kunde ha gjort det.

Nu kan han känna ilska över att hon inte klarade sig. Hon som var "ovanligt frisk och ovanligt driftig", en som "promenerade, dansade, gymnastiserade (…) alltid den som tog initiativet, som ställde sig främst och levererade de bästa lösningarna." Ändå dog hon, på en båt som hon borde ha känt utan och innan – för att hon gått där tillsammans med honom, längs samma korridorer och i samma trappor, på den tiden då fartyget hette Viking Sally och Thomasson jobbade som lagerchef på det. Det rörliga i orgeln Hemma i våningen i en österbottnisk kuststad (igenkännslig som Nykarleby) har han under åren efter olyckan byggt en orgel åt Siri, som han innerligt älskade och därtill bedrog under det långa äktenskapet. Med stukad fot och bruten arm – priset för ovana kontakter med omvärlden – ligger han i sin soffa och lyssnar på en inspelning av 1600-talskompositören Dietrich Buxtehudes orgelstycke "Mensch, willst du leben seliglich". Han tänker på hur Siri spelade, trampade, gled med foten från en pedaltast till en annan: "Under musiken låg hela tiden det svaga slamret från allt det rörliga i orgeln. Det gav musiken liv, på samma sätt som församlingens hostningar och skrap med fötterna mot stengolvet på söndagarna bidrog till prästens predikan. Ordet och vardagen samsades." Konsten Just så samsas också konsten och vardagen i Åsbackas romaner. I Fallstudie (årtal) lärde vi oss en hel del om konstens materialitet genom att följa med hur två killar byggde upp installationer av metallskrot och magneter enligt konstnärens ritningar för en utställning i Stockholm. Vid torget i Skoghall (2006) såg vi en sunkig grillkiosk förvandlas till gourmetrestaurang och förstod hur matlagning är konceptkonst och poetik. Orgelbyggaren, den murriga gubben Thomasson med sin tröghet, visar oss poängen med Buxtehudes musik, Becketts dramatik, Sophie Calles – bekant favorit från tidigare romaner – konceptkonst. De skall hjälpa oss att stå ut med oss själva i vårt elände och vår strävan till anständighet, ge form åt vår kreaturliga levnad.

Hålet i sidan Konstens plats i människans liv beskriver Åsbacka som stor och hög men fullt tillgänglig – han har inget generat behov av att ironisera över eller profanera dess höghet eftersom han ser vår kontakt med den som självklar. Så här hisnande går det att tänka bara man vågar: Thomasson lyssnar på Membra Jesu Nostri, Buxtehudes betraktelse av Jesu lidande på korset. "I dödens timma låt min andedräkt, o Jesus, flöda in i din sida" sjunger kören och Thomasson tänker på hålet i fartygssidan.

"Han kom att tänka på Thomas tvivlaren som ville sticka sitt finger i Jesu sår för att verkligen kunna tro. För honom räckte det inte med andras vittnesmål. Thomasson kände sig besläktad med honom. Nu kunde han inte, som förr, bara tro och godta. Han måste få se hålet i sidan. Om det fanns där, eller om det inte fanns där." Jag uppfattar inget krav på en religiös inlevelse här, men nog en inbjudan till en skön rörlighet mellan det sublima och det alldagligt sinnliga. Åsbacka förutsätter med auktoritativ självklarhet att vi kan omfatta båda med vår tanke och känsla. På ett sakligt och föga exalterat sätt handlar Orgelbyggare också om hur konst kan döda, och om hur konst när och äter annan konst (som när Åsbacka behändigt lånar av Buxtehude för att disponera sitt material i kapitel). Eller om hur en fet och gleshårig amatörskådespelare känd för att glömma sina repliker spelar Beckett.

“Det finns ett mönster, om inte förr så upptäcker man det i bokens sista kapitel, Ansiktet. Där spelar [amatörskådespelaren Berg] Winnie i Samuel Becketts ‘Lyckliga dagar’ nersjunken till halsen i sin sandhög “mot en fond av sky och slätt”. Beckett i Österbotten, Åsbacka i Becketts landskap – en dialog mellan två författare som är mästare på att se världen i ett sandkorn, det komiska i det tragiska, det existentiella i det triviala.” (Carita Backström i Läscentrums nättidskrift Lysmasken).

Robert Åsbacka är född i Finland, i Terjärv i det svenskspråkiga Österbotten,1961. Tonåren tillbringade han i Nykaleby, därefter har han bland annat arbetat två år i början av 1980-talet på Viking Sally som trafikerade rutten Åbo–Mariehamn–Stocklholm (och 1993 döptes om till Estonia), därefter som kylskåpsreparatör och – lik hjältarna i Fallstudie – som konstroadie i Stockholmstrakten. Han har avlagt en FM-examen i litteraturveteskap och sociologi.

Numera är han bosatt i Malmköping, Sverige, där han sedan fyra år arbetar som författare på heltid. Han är gift med Eva och har tillsammans med henne döttrarna Isa och Ada.

”Jag föreställer mig de här böckerna lite som Sverigebåtar. De tar mig mellan de två länderna,” beskriver Åsbacka själv sitt dubbelnordiska medborgar- och författarskap. Romanerna utkommer i Finland på Schildts förlag. De utspelar sig på bägge sidorna om Bottniska viken, med ett nätverk av återkommande gestalter som binder samman Österbotten med Sverige. Romanerna är helt fristående, men de tre senaste kan också läsas som en trilogi kring gemensamma teman som konstens materialitet och begreppslighet, våld, mänsklig skuld och försoning.

Utgivning

• Med tungorna hängande, dikter, 1988
• Figurer, kortprosa, 1989
• Ögats bok, roman, 1992
• Döbelns gränd, roman, (Schildts) 2000
• Fallstudie, roman, (Schildts) 2004
• Kring torget i Skoghall (Schildts/Alfabeta) 2006 (Torin laita, Schildts 2007)
• Orgelbyggaren (Schildts/Alfabeta) 2008 (Urkujenrakentaja, Schildts 2008)

Priser

• Längmanska kulturfondens pris 2001
• SLS 2001, 2007
• FST:s litteraturpris 2004 för romanen Fallstudie
• Nominerad för Finlandiapriset 2006, med romanen Kring torget i Skoghall
• FST:s litteraturpris 2008 för romanen Orgelbyggaren
• Nominerad för Nordiska Rådets litteraturpris 2008

Pia Ingström