Ursäkter kommer att hämtas från klimat- och energipolitik, deflationsbekämpning, terrorbekämpning, standardiserings- och harmoniseringspolitik. De nordiska regeringarna måste agera tillsammans för att inte regionen skall marginaliseras i denna kamp om arbetstillfällena.

Svåra tider för bilindustrin med utmanade överkapacitet har tvingat GM till en djupgående rekonstruktion. Man bjöd in till en ”skönhetstävling” där Saab/Trollhättan och Opel/Rüsselsheim uppmanades att visa GM-ledningen vem som hade de bästa förutsättningarna att producera GM:s tredje generation bilar av medelstorlek. GM:s skönhetstävling ledde till lokal, regional och nationell mobilisering i Sverige. Facken, regionala politiker/näringslivsråd och regeringen blev alla snabbt involverade i att ”snygga till” produktionsförutsättningarna.

Tävlingen fick dåvarande svenske statsministern att träffa ledningen för GM i Europa strax innan det slutliga beslutet skulle fattas i ett sista försök att övertyga om Trollhättans förträfflighet som produktionsplats. Forskningen visar att försök till att övertyga på detta sena stadium ofta innebär att företagen får erbjudanden som är så kryddade med fördelar att de ligger i gråzonen för vad som kan anses konkurrensneutralt länder emellan. Förbundskansler Schröder argumenterade i sin tur starkt för produktion i Rüsselsheim och förklarade sig beredd att göra allt för att produktionen skulle hamna där. Vad som innefattas i att ”göra allt” kan vi bara spekulera i men uttalandet kan tolkas som en industriell krigsförklaring.

Vi vet inte exakt vad som låg i potten men vi kan konstatera att Tyskland vann skönhetstävlingen över Sverige. Om Tyskland är att gratulera får framtiden utvisa, men exemplet visar på hur angelägna politiker kan vara att i kristid trygga arbetstillfällen i det egna landet på ett sätt som kan försena industriell förnyelse och leda till att produktion inte förläggs där den är företagsekonomiskt motiverad.

Förtäckt protektionism och regeringars inblandning i kapplöpningen om arbetstillfällena är inte ovanlig. Det gäller inte minst bilindustrin där det finns exempel där länder betingat stödlån till bilindustrin för att endast gälla stöd till inhemska bilmodeller. Historien visar på många andra sätt att skydda inhemska jobb eller att med tveksamma metoder locka till sig eller skapa nya jobb.

Regeringar agerar offensivt och lockar med hjälp av skräddarsydda paket till sig företag som kan förväntas ge nya jobb och berika den inhemska produktionsmiljön med teknologiskt och ledningsmässigt kunnande. Kinesiska makthavares agerande via kinesiska företag i förvärvsansträngningarna kring Volvo och SAAB skall sannolikt ses i det perspektivet.

Avsikten är att kunskapen ska internaliseras och att produktionen och fortsatt utveckling i förlängningen ska ske i Kina. Detta förlopp ligger helt i linje med de kinesiska makthavarnas uttalade ambition om att nästa generation kinesiska bilar skall bestå av minst 75 procent kinesiska insatsvaror.

Hur skall då de nordiska länderna förhålla sig till den ekonomiska verklighet som kommer att gälla ett bra tag framöver? Hur gör de för att behålla de företag de vill skall stanna och få nya att finna något av de nordiska länderna attraktivt som produktionsland? Fundamentet ligger i att skapa ett bra investeringsklimat med en produktionsapparat med högsta produktivitet! Detta räcker dock inte alltid om omgivningen lockar med subventioner och skattefördelar som uppväger vad investeringsklimatet kan erbjuda.

Protektionism inom EU är otillåten och EU-kommissionen gör sitt bästa för att stävja missbruk. EU/EES har gjort ett försök att sätta gränser för vad som i anständighetens namn kan göras i form av aktiv rekrytering av investeringar från utlandet med hjälp av diverse ”morötter” eller för att få investeringar att stanna kvar i landet. Undantagsregler som tillåter selektivt stöd finns dock. En av dessa säger att statsstöd kan ges för att avhjälpa allvarlig störning i medlemsstats ekonomi. Denna regel kan med dagens situation användas som ursäkt av de flesta länder i Europa. En annan undantagsregel som exempelvis användes av den svenska regeringen för garantin i Spykers köp av Saab gäller nya viktiga produktionsformer (”grön” produktion). I kristid är ramarna för en kapplöpning inom Europa vida – på pappret såväl som i verkligheten. I kapplöpningen bör regeringarna som en ”rumsren” första åtgärd bidra till att göra de nordiska länderna synliga som potentiella investeringsländer.

Med tanke på att antalet länder ökat från 74 år 1945 till väl över 200 i dagsläget krävs extra insatser för att små länder som de nordiska - belägna i den ekonomiska periferin - skall synas. De nordiska regeringarna bör initiera skapandet av en Invest in the Nordic Region Agency som en väg att få en internationell investerare att uppmärksamma regionen i sin helhet.

När åtråvärda kunskapsintensiva jobb flyttar till andra världsdelar intensifieras kampen inom Europa och den europeiska sammanhållningen utsätts för speciellt starka påfrestningar. De nordiska regeringarna måste samarbeta för att hindra att krisen ger upphov till en mildare tolkning av EU:s statsstödsregler och koncentrera sina ansträngningar på att fånga mer av gråzonsbeteende och förtäckt protektionism. Krisen och den förtäckta protektionismen pekar långsiktigt på ett behov av en motsvarighet till Världshandelsorganisationen (WTO) för global tillsyn av spelreglerna för investeringar och med faktiska möjligheter att framgångsrikt utdöma någon form av påföljd. De nordiska regeringarna, som har allt att vinna på att kampen om de kunskapsintensiva arbetstillfällena förs i en ordnad form, bör samverka med varandra i påtryckningarna för skapandet av en sådan instans.

Lars Oxelheim är professor vid Lunds universitet och tillhör Institutet för näringslivsforskning (IFN) i Stockholm och Fudan universitetet i Shanghai. Han är även ordförande för Svenska Nätverket för Europaforskning i Ekonomi.

Artikeln står för författarens egen räkning