Frågan om samhällets säkerhet inför externa och interna hot har skiftat karaktär under de senaste åren. Samhällssäkerhet handlar nu endast i begränsad utsträckning om militär eller geopolitisk maktprojektion, även om vi helt nyligen sett oroväckande exempel på traditionell militär konfrontation med det våld som en sådan innebär.

De hot och risker som erfarna bedömare i dag ser växa fram mot samhället och dess medborgare utgörs av exempelvis fattigdom, organiserad kriminalitet, terrorism, naturkatastrofer och kollapser av tekniska eller sociala strukturer. Hoten och riskerna respekterar inte organisatoriska gränser. Samhällssäkerhet är en uppgift som spänner över en rad politikområden. Detta kräver en helhetssyn på hot, kriser och konflikter, där den orubbliga grundprincipen är rättssäkerhetens och de mänskliga rättigheternas suveränitet. Ett sektorsövergripande och koordinerande förhållningssätt är nödvändigt, liksom ett samspel mellan det offentliga och det privata.

En grundläggande övertygelse i vårt arbete är att det finns ett nordiskt mervärde som skulle vara en tillgång i den nya säkerhetssituationen. Mervärdet uppstår ur kombinationen av långvariga samarbetserfarenheter på snart sagt alla samhällsområden, breda erfarenheter av internationellt samarbete, hög trovärdighet på den internationella arenan, tillgång till expertis på toppnivå, samt erfarenheter av gemensamma åtgärder och insatser i fredsfrämjande syfte.

Låt oss ge några exempel på Nordiska rådets arbete. År 2001 riktade vi en rekommendation till de nordiska regeringarna om nordiskt samarbete kring civil krishantering och konfliktförebyggande. Där framhöll vi att den traditionella militära utbildningen för fredsbe­varande verksamhet samt utbildningen för civila poliser är väl organiserad i Norden och har också vunnit internationell respekt. Vi föreslog att ett lika aktivt samarbete vad gäller konfliktförebyggande och civil krishantering skulle byggas upp. Ett starkare nordiskt samarbete skulle ge insatserna större tyngd, öka bredden på tillgänglig expertis och säkra ett effektivare resursutnyttjande. En nordisk resursbank för konfliktförebyggande kunde skapa möjligheter för ett mycket starkare samarbete.

2005 vände vi oss till regeringarna med en fråga och en uppmaning att höja den samlade nordiska förmågan till kris- och katastrofhantering, bland annat genom gemensam kapacitetsuppbyggnad och en gemensam finansiell beredskap. Ett stärkt nordiskt samarbete skulle vara till gagn både för katastrofinsatser runt om i världen och för skydd och hjälp till nordiska medborgare, var de än befinner sig. Vi pekade på att NORDCAPS-systemet för samordning av militär krishantering visat sig fungera utmärkt, och mycket väl borde kunna fungera som modell även för nordisk arbetsfördelning och samordning av kris- och katastrofhantering.

Nordiska rådet har både 2001 och 2008 avgett rekommendationer med innebörden att det nordiska samarbetet inom utrikestjänsten bör stärkas, och att åtgärder bör vidtas bland annat för att ett nordiskt land skall kunna representera samtliga nordiska länder, på platser där alla dessa inte kan vara närvarande.

2008 lämnade Nordiska rådet en rekommendation till de nordiska regeringarna att verka för ett fördjupat försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete i Norden. Med detta vill vi ha sagt att Stoltenbergs rapport är ett gediget arbete. Hans förslag är grundade i långvariga erfarenheter, moderna insikter och realistiska överväganden. På presskonferensen i Oslo var de nordiska utrikesministrarna samstämmiga i sin uppskattning av Stoltenbergs förslag. Från Nordiska rådets sida ser vi nu fram emot en vidgad dialog med Nordiska ministerrådet om hur de nya säkerhetsutmaningarna skall hanteras.

Sinikka Bohlin, Riksdagsledamot, President i Nordiska rådet

Jan-Erik Enestam, Rådsdirektör i Nordiska rådet