Efter valet har Finland upplevt en slags utrikespolitisk revolution. Socialdemokraterna som i åratal har suttit på de flesta utrikespolitiska nyckelposterna har nu kvar bara republikens president, Tarja Halonen, vars ställning efter valet är relativt isolerad.

EU-frågorna ansvarar statsministern, centerpartisten Matti Vanhanen för. Trots det är det samlingspartiet som är det nya maktpartiet inom utrikespolitiken. Partiet innehar både utrikesministerposten och ordförandeskapet i riksdagens utrikesutskott. Man får gå tillbaka ända till 1930-talet för att hitta den föregående samlingspartistiska utrikesministern.

Finlands ordförandeskap i Europeiska unionen i slutet av förra året kritiserades som färglöst och tjänstemannamässigt. Finländarna skötte visserligen de frågor som kom upp men många efterlyste mer visioner och åsikter. Finland hade räknat med att utveckla relationerna mellan EU och Ryssland men då Polen satte sig på tvären blev det inga förhandlingar om ett nytt partnerskapsavtal.

En aktiv medlemsstat i EU

Matti Vanhanens andra regering tycks åter ta ett aktivare grepp om Europa. Av regeringspartierna är samlingspartiet och de gröna vana vid att verka i EU och det märks också i regeringsprogrammets prioriteringar.

I regeringsprogrammet definieras Finland som ”en initiativrik och aktiv medlemsstat i EU”, som vill verka i centrum av unionsreformen. Det konstitutionella fördraget utgör till exempel inget problem. Finlands riksdag har redan ratificerat fördraget och den nya regeringen vill verka för att frågan framskrider på samma sätt i hela unionen.

Ett entydigt stöd uttalas för medlemsförhandlingarna med Turkiet och Kroatien liksom även för tillnärmningen av länderna på Västra Balkan till unionen. Till saken hör att kommissionären med ansvar för EU:s utvidgning råkar vara centerpartisten Olli Rehn.

Finländarna har för vana att lusläsa allt som gäller landets ställning. Nu har ordet alliansfrihet för första gången skjutits åt sidan. Finland är per definition ett land som inte tillhör någon militär allians men som bevarar möjligheten att ansöka om medlemskap i Nato. Den nya regeringen kommer knappast att ansöka om medlemskap men så här tydligt har Nato-linjedragningen aldrig tidigare framställts.

Samtidigt ser regeringen utvecklingen av samarbetet mellan EU och Nato som en viktig del av den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken. I samma andetag nämns att regeringen anser ett fördjupat nordiskt samarbete också inom säkerhets- och försvarspolitiken vara viktigt. I de här frågorna blickar man alltså samtidigt mot Norden, EU och Nato, vilket kan ge upphov till en ny slags helhet.

Klimatpolitiken har i regeringsprogrammet lyfts fram på ett helt nytt sätt. Klimat, utvecklingsfrågor och miljöproblem nämns genast i början av programmet. Också i klimatfrågorna vill man agera i samarbete med unionen.

Östersjön lyfts fram

Den nordliga dimensionen har varit Finlands skötebarn i EU. Det var ju en fråga som under Paavo Lipponens första regering för ett tiotal år sedan införlivades i EU-politiken på Finlands initiativ. När den första ivern lagt sig mattades kraften i den nordliga dimensionen av och hela dess existens låg ett tag i vågskålen.

Under Vanhanens första regering funderade man i utrikesministeriet på den nordliga dimensionens öde. Resultatet blev att man skulle försöka väcka tanken till liv igen och vidareutveckla den nordliga dimensionen. Framför allt har miljöpartnerskapet visat att arbetet verkligen kan leda till resultat.

En av framgångarna under EU-ordförandeskapet var just att den nordliga dimensionen förnyades till att bli en gemensam politik för EU, Ryssland, Norge och Island. Den nya regeringen meddelar nu att den aktivt kommer att främja denna politik och sträva efter att få igång partnerskap även inom trafik och logistik.

Det nya inslaget i den här politiken står Östersjöområdet för. Regeringen kommer att verka för att Östersjöområdet skall få en mer betydande roll inom Europeiska unionen. De här tankarna torde härstamma från de samlingspartistiska europarlamentarikerna med bl.a. Alexander Stubb i spetsen. Inom samlingspartiet har man arbetat hårt för att koppla samman den nordliga dimensionen, EU och Östersjön. Det främsta målet inom Östersjöområdet är nu att främja miljösäkerheten och utveckla det ekonomiska samarbetet.

Den nya regeringen vill också ”förtydliga” strukturen för samarbetet i Östersjöområdet och de nordliga regionerna, med vilka man avser att Barents euroarktiska råd, Arktiska rådet och Östersjörådet på något sätt skall kopplas ihop till ett nytt paket.

Något nytt separat program för Östersjön eller de nordliga regionerna utlovar regeringen däremot inte. Men Finlands roll inom den ekonomiska verksamheten och kompetensen i de nordliga regionerna skall stärkas. Med detta hänvisar man uttryckligen till olje- och gasfälten i Murmansk och Nordnorge, där i synnerhet den nordfinska industrin önskar få entreprenader.

Med euro ut i Europa

Det nya regeringsprogrammet är en tydlig fortsättning på att Finland har varit det nordiska land som har varit mest inriktat mot Europeiska unionen. Övergången till euro skedde utan folkomröstning, utgången av en sådan hade ju varit osäker. Nu höjs ändå inga röster för en återgång till den gamla valutan, även om folk ibland för sig själva räknar om vissa summor till ”mormors mark”. Den viktigaste orsaken till den här inställningen är att Finland har haft en stabil ekonomi och låga räntor så länge vi haft den gemensamma valutan. Under markens tid kunde upp- och nedgångarna ibland vara rätt kraftiga.

Numera måste man växla valuta när man reser inom Norden, men inte när man reser till Centraleuropa. Det här bidrar till att uppfattningen om den nordiska samhörigheten tappar mark för inriktningen mot Europa.

Under Paavo Lipponens båda regeringar var Finlands klara målsättning att finnas i kärnan av EU. I detta sammanhang talade Finland varmt för beslutsfattande inom gemenskapen i stället för mellan regeringarna.

Den politiken förändrades under Vanhanens första regering. Det var bättre att bilda allianser med olika länder enligt behov än att stå i främsta ledet i alla frågor. Delvis berodde det på att EU stampade på stället då det konstitutionella fördraget hade stupat: det fanns inte längre någon kärna att komma åt.

Men enligt det nya regeringsprogrammet skall man återigen ta ett nytt grepp. Hur det blir i verkligheten återstår att se. Statsminister Vanhanen är pragmatisk till sin läggning. Han är den i regeringen som efter ordförandeskapet känner EU-förfarandet bäst men han kommer knappast att ta sig någon ny visionärsroll.

Utrikesministerutnämningen överraskade

Den nye utrikesministern, samlingspartiets Ilkka Kanerva är en mästare i politisk överlevnad. Hans långa politikerkarriär har varit brokig, såväl inom den privata sfären – vilket i Finland inte tycks vara karriärshämmande – som inom politiken. Redan på 1970-talet var han som ungdomspolitiker med om att skapa samlingspartiets kontakter till Sovjetunionen.

Kanerva har lång erfarenhet av politik, men i utrikespolitiken är han ett nytt namn. Det hade visserligen inte varit lätt att i samlingspartiets riksdagsgrupp hitta någon som helst med utrikespolitisk erfarenhet. Sauli Niinistö, som i valet visade sig vara omåttligt populär, kan nu som riksdagens talman förbereda sig på följande presidentval. Det betyder också att han inte sitter i regeringen och överskuggar den unge, men framgångsrike, partiordföranden Jyrki Katainen, som blev finansminister.

Den största överraskningen i ministerutnämningarna var nog Paavo Väyrynens återkomst. Väyrynen var centerns starke man från slutet av 1970-talet till början av 1990-talet. Han var länge utrikesminister och även presidentkandidat, men hans kraftiga kritik mot EU tog honom på ett sidospår. Nu ansvarar han för utrikeshandeln och biståndssamarbetet. Utrikesministeriet leds alltså av två ungdomspolitiker från 1970-talet, Kanerva och Väyrynen, något som ingen före valet ens hade kunnat drömma om. Vanhanens tanke var kanske att den erfarne, men mycket kritiske, Väyrynen sist och slutligen kan göra mest nytta om han placeras som en del av utrikesministeriet.

För första gången i Finlands historia har landet en regering med kvinnlig majoritet. Trots det är de utrikespolitiska topposterna i manliga händer. Närmast kommer Europaministern, svenska folkpartiets Astrid Thors, vars roll till en början ter sig som en gåta. I den förra regeringen var det här uppdraget rätt osynligt, för Paula Lehtomäki skötte uppgiften vid sidan av utrikeshandels- och biståndsfrågor och hon hade därmed inte mycket tid att avsätta för Europafrågorna. Kanske Thors har mer svängrum.

Höfundurinn ber sjálfur ábyrgð á innihaldi greinarinnar