Document Actions
Þetta innihald er ekki til á því tungumáli sem þú hefur valið, því sýnum við innihaldið á ensku.

Markku Heikkilä

Norden, trots allt

Principerna för lagstiftningen, modellen för välfärdssamhället, jämställdhet, små klasskillnader – man hittar de gemensamma och utmärkande egenskaperna hos de nordiska länderna i allt det som är viktigt i Finland. Trots detta pratar man förvånansvärt lite om nordiskhet och den nordiska modellen. Som en hyllning till det allra sista numret av Analys Norden beger jag mig på jakt efter Finland som nordisk stat. Resan börjar så långt bort från huvudstäderna som möjligt, så nära vardagen som möjligt.

16/02 2012

Mellan Torneå och Haparanda ser det återigen ut att ha uppstått en ny byggnadsplats, som börjar ta in på det obestämda, fortfarande delvis obebyggda området mellan länderna. Snart står stadens byggnader tätt intill varandra.  Det nya köpcentret på den finska sidan och Ikea på den svenska sidan är redan så nära varandra att man kan bära shoppingkassarna mellan dem till fots.

Jag kommer inte ihåg säkert vad man nu håller på att bygga vid gränsen. Man har haft många gemensamma planer och en del har stannat på papperet som högtflygande visioner. Så lätt är det inte att få investeringspengar till det här hörnet av världen. Kanske är det ett evenemangstorg, kanske äntligen en gemensam busstation som knyter samman Bottenviksbågens busstrafik på ett någorlunda vettigt sätt. Turister måste vara väldigt påhittiga för att hitta förbindelser från Luleå i Sverige via Haparanda till Finland i riktning mot Uleåborg eller Rovaniemi.

Jag svänger över landsgränsen in på parkeringsplatsen utanför butiken med en bil med dubbdäck som jag köpte för ett par år sedan i Haparanda, där däcken av någon anledning är mycket billigare än i Finland. Det intilliggande Ikeavaruhuset skickar i norra Finland ut kataloger, i vilka texten är på finska och priserna i svenska kronor. I matbutikens sortiment finns de välbekanta finska bageri- och mejeriprodukterna, men den här gången köper jag för omväxlings skull svenska. Jag betalar dem på finska och i euro.

Enligt lokaltidningen har Torneås biograf stängt igen och man har försökt att få nya finska filmer att visa i Folkets hus i Haparanda. Det lyckades man inte med: Helsingfors och Stockholm lägger sig i och byråkratin blir så omfattande att man inte kan få filmerna en halv kilometers sträcka över gränsen. Sådan är vardagen bland gränshinder. Det är som om gränsen inte fanns, men ändå finns den.

Det är drygt 200 år sedan som gränsen mellan länderna drogs vid Torne älv. Det finns emellertid fortfarande ingen kulturell gräns där. Sverige kommer emot en liksom på glid. De finska namnen har bevarats och språket är meänkieli, den särpräglade tornedalsfinskan. Först mycket längre in i landet ändras allt till rikssvenska.

Ännu lite längre norrut, och ett av språken på skyltarna blir nordsamiska. Man kan fråga sig om samerna inte egentligen är de mest äkta nordborna. En minoritet vars identitet bygger på att man inte tar hänsyn till gränserna mellan Finland, Sverige och Norge. Den gemensamma nyhetssändningen på samiska, Oddasat, överskrider landsgränserna på ett sätt som måste vara unikt i världen. Samtidigt är det något djupt nordiskt.

I norr behöver man inte prata om den nordiska modellen. Det är en naturlig del av vardagen. Samtidigt stöter man på svårigheter i vardagen. Gränserna kanske inte är till besvär på kalotten, men avstånden blir inte mindre för det. Vid den här tiden på året finns det inget sätt att ta sig mellan centrumen i norra Finland och norra Norge, då den enda bussförbindelsen som finns till Tromsö endast går på sommaren. Om man inte vill köra över fjällen i vinterväglaget i egen bil återstår endast flyg via Oslo och Helsingfors. Det är dyrare och går långsammare än om man hade åkt till Spanien. Städer som Tromsö, Kirkenes, Luleå, Kiruna, Uleåborg och Rovaniemi skulle kunna förenas när det gäller mycket, men avstånden kan inte trollas bort med magi.

När man färdas längs Finlands östra gräns från norr i riktning söderut är det något som förändras. Man ser inte längre några svenska eller norska bilar någonstans. Man ser ryska bilar överallt. Vid varje gränsövergångsställe väller det utan avbrott in östturister i Finland. På skyltarna i turistcentrumen och butikerna är det andra språket ryska.

I det tvåspråkiga Finland tittar den svenskspråkiga minoriteten på västkusten på tv-program från Sverige på kvällarna, när de svenskspråkiga sändningarna från Finland upphör. I östra Finland sätter man inte på den svenskspråkiga kanal fem ens av misstag.

Det finns särskiljande faktorer

Det finns faktorer som särskiljer Finland från de övriga nordiska länderna. En av dem är Ryssland – den stora grannen som Finland har velat särskilja sig från först genom en förankring i det nordiska och sedan i det europeiska. För 200 år sedan övergick Finland till att lyda under Ryssland, men behöll sin lagstiftning från den svenska tiden. Detta hade en avgörande inverkan på Finlands framtid som nordiskt land. Gränsen mot Ryssland är fortfarande skarp, men någonting håller på att hända. Finland håller på att förvandlas till ett semesterparadis för den ryska medelklassen och det är svårt att betrakta betalande gäster som ett hot.

Den andra är Estland. Mellan Tallinn och Helsingfors går det båtar hela tiden, och gamla stan i Tallinn är redan betydligt mer välbekant för finländarna än Gamla Stan i Stockholm. Estland har mentalt blivit en mycket nära granne, och Estland är inte ett nordiskt land. Geografin har gjort sitt. S:t Petersburg och i synnerhet Tallinn ligger nära Finlands huvudstad, medan Stockholm ligger långt men ändå en båtresa bort. Oslo, Köpenhamn och Reykjavik ligger någonstans i fjärran.

Den tredje är EU och i synnerhet euron. Ett nationellt projekt som medfört att Finland orubbligt förankrat sig i väst. Något som skulle vara en ren framgångssaga men som har förvandlats till en veritabel mardröm: vart är allt egentligen på väg? Vad händer med euron och hur mycket kommer det att kosta? I regeringskvarteren i Helsingfors hörs ett jämmer som blir allt mer högljutt i takt med att krisen i euroområdet förvärras. Mer högljutt för varje dag, alltså. Slå upp vilken tidning som helst och du hittar något skrivet om en återgång till marken. Antingen som en möjlighet eller som en omöjlighet.

Den fjärde faktorn är oundvikligen språket och en särskild känsla av att vara annorlunda än de andra nordiska länderna. Alla finskspråkiga som deltagit i nordiska möten har upplevt samma frustration när de andra pratar sitt modersmål med varandra och alla nyanser försvinner någonstans utom räckhåll under diskussionerna. Svenska språkets ställning som officiellt språk i Finland är starkt tryggat, men i diskussionerna om det hör man numera en ny råhet.

Den femte torde vara kungligheterna. Det där ur en republiks synvinkel mystiska fenomenet i grannländerna, som ingen vill ska införas i Finland, men som många ändå på något sätt tenderar att vara avundsjuka på. I alla fall de gånger det vankas bröllop.

Identiteten sitter djupt

Det finns särskiljande faktorer. Trots detta kan man med tillräcklig säkerhet och utan vetenskapliga undersökningar säga att det inte finns någon gränsöverskridande identitet i Finland som sitter så djupt som den nordiska. Kanske beror det på flaggorna, kanske på att vardagslivet är så välbekant . Det är sällan man stannar upp för att analysera det i detalj.

Den nordiska modellen, bevarandet av välfärdssamhället – alla politiska partier säger sig vilja hålla fast vid dem. Visst finns det nyansskillnader, och också ett politiskt spel. Staten måste spara in, man ruckar på servicestrukturerna, och det är inte lätt. Den diskussionen förs med nationens intressen som utgångspunkt.

För många EU-kritiker framstår nordiskheten som ett slags eftersträvansvärd alternativ modell för euron och Finlands förhållningssätt till EU. Kanske inte lika mycket på grund av nordiskheten i sig som de nordiska ländernas olika euro- och EU-lösningar. Inte heller försvararna av EU-samarbetet ringaktar de nordiska länderna. För dem ligger bara tyngdpunkten i EU-politiken. Inget av lägren analyserar eller följer de övriga nordiska ländernas samhällsdebatt i någon större mån. Man känner naturligtvis till nyheterna, men det kan vara skralt med djupare kunskaper om grannländerna. Trots detta är det nordiska närvarande som något av en självklarhet.

När den nya presidenten Sauli Niinistö snart påbörjar sitt arbete går hans första statsbesök till Sverige. Så har det varit och så ska det vara. Den nya presidentens första gest är en nordisk handskakning. Något annat alternativ finns inte, och ingen ifrågasätter det heller.

Höfundurinn ber sjálfur ábyrgð á innihaldi greinarinnar

Leit í Analys Norden