”De fattiga Lodz”

Roman

Albert Bonniers förlag

Steve Sem-Sandberg är född 1958 och debuterade som författare 1987. Han har med föreliggande verk publicerat sju romaner, tre essäsamlingar och en reportagebok.

"De fattiga i Lodz" är en kollektiv berättelse från det judiska gettot i Lodz under den nazistiska ockupationen av staden under andra världskriget. Ett antal personer träder fram i skarpare belysning ur myllret av innevånare och framför allt gäller detta för Mordechai Chaim Rumkowski, en 60-årig före detta fabrikör och barnhemsföreståndare som står centralt i romanen och i vars kölvatten de andra har att orientera sig. När gettot upprättades 1939 övervältrade nazisterna ansvaret för den dagliga administrationen av det till representanter för dess innevånare, ett s.k. "äldsteråd" till vars ordförande de utsett Rumkowski som redan tidigare visat sig vara medgörlig för nazisterna. Han visar sig vara en i högsta grad sammansatt person denne Rumkowski, med både romantiska, sentimentala, pragmatiska och tyranniska sidor för att nämna ett urval av hans egenskaper. Som "äldsterådets" ordförande börjar han bygga upp sitt anseende och förstärka det med hjälp av lögner om förbindelser och löften från makthavarna. Han ikläder sig rollen som gettots härskare och patriark, alla barns kärleksfulla far och lägerinnevånarnas beskyddare, alltid med folkets bästa för ögonen. I relation till nazisterna är han angelägen att vara dem till behag och han drivs av tron att foglighet och hårt arbete ska göra honom själv och gettot oumbärliga för tyskarna för att alla därigenom en dag ska nå befrielsen. Det är också just i frågan om barnen som romanens centrala skärande hjärtpunkt inträffar när Rumkowski på order av tyskarna, under ett känsloladdat tal ber gettots innevånare att ge honom sina barn och gamla för deportation till förintelsen för att gettot på så vis ska få fortleva och några andra räddas till livet. Detta sker visserligen inte utan vånda, men det sker och jag citerar ett kort avsnitt av talet:

"Gettot har utsatts för ett fruktansvärt slag. De kräver att vi ska ge dem vad som är allra värdefullast för oss – våra barn och våra gamla. Jag har aldrig haft förmånen att kunna skaffa mig egna barn men jag har tillbringat mina bästa år bland barn. Jag hade därför aldrig kunnat föreställa mig att det skulle vara jag som skulle tvingas föra offerlammet till altaret. Men på mig ålders höst tvingas jag nu sträcka ut mina händer och be: Bröder och systrar, ge dem till mig. Ge mig era barn...!"

Detta blir vändpunkten för Rumkowskis auktoritet. Han har gjort sig till nazisternas medlöpare och hantlangare i denna påtvingade självförintelse som utgör den yttersta av förnedringar en människa kan utsätts för och frågan om välmening eller skuld, naivitet eller kylig beräkning för egen vinning når sin spets.

Romanen bygger på en kollektivt skriven och för eftervärlden bevarad lägerkrönika på över 3000 sidor samt en grundlig research. Utifrån detta har Steve Sem-Sandberg med fiktionens hjälp vävt samman ett mäktigt självständigt konstverk. Via korsande berättarplan och återkommande fördjupande personskildringar av de enskilda som lyfts fram lyckas han med hjälp av knivskarp skärpa och ibland rent hallucinatoriska drömsekvenser levandegöra den individuella tragedin och därmed också borra sig långt bortanför och djupare ner i det schakt av mänsklig grymhet än den dokumentära kunskapen verket grundas på någonsin förmår att nå. På en mycket vacker och stilren prosa lyckas han skapa en stark, nästan klaustrofobisk närvaro i denna fruktansvärda förgråade och smutsigt ändlösa hopplösheten i gettot i kampen för en överlevnad som inte bjuds. Han väjer inte heller för de mest vidriga grymheter en människa kan föreställa sig i denna förhärdade tillvaro där människor behandlas värre än boskap och för att bara nämna ett exempel låter han oss bevittna när de tyska soldaterna kastar ut spädbarn genom fönstren och en soldat på ett lastbilsflak roar sig med att försöka spetsa ett på bajonetten och lyckas. Till slut finns det inte längre något hopp i en sådan tillvaro. Följaktligen töms också lägret och till och med Rumkowski möter sitt öde, förs till Auschwitz för att mördas i augusti 1944. Inte heller Adam Rzepin, en överlevnadskonstnär vars förståndshandikappade syster Lida som han älskade utöver mänskligt förstånd och försökte gömma undan deportering, men som hittades och brutalt slaktades, överlever. Visserligen lyckas han hålla sig gömd i gettot långt efter att det tömts, livnär sig på frusna äppelkart och rovor och bor i utkylda utrymmen, ironiskt nog med både vapen och ved som han inte kan använda för risken att dra tyskarna till sig. När så de ryska pansarvagnarna äntligen når fram till lägret i januari 1945 dör han ensam och febersjuk genomborrad av kulor i en glädjedans för befrielsen. Då tecknar vi januari 1945 och insikten blir åter tydlig att den sannaste berättelse om förintelsen är den där inte överlevnad bjuds utan endast i undantagsfall kan tas.

Robert Kangas