Synen på flyktingar splittrad - nu och på 40-talet

Många arbetar i dag frivilligt för att hjälpa flyktingar. På liknande sätt engagerade sig människor under andra världskriget. Men nu som då verkar krafter även i motsatt riktning. Likheter och skillnader i förutsättningarna för frivilligarbete diskuterades under ett nordisk seminarium.

Hur fungerar frivilligarbetet i dagens flyktingsituation jämfört med insatserna under andra världskriget? Frågan diskuterades nyligen under ett nordiskt seminarium i Stockholm.

Magnus Gertten presenterade sin dokumentärfilm ”Every face has a name”. Filmen skildrar den 28 april 1945 i Malmö hamn, då överlevare från förintelsen anländer med färjor. Arkivbilder visar ögonblicket då människorna stiger av, eller som filmaren Magnus Gertten säger; ”The complicated moment of freedom”. Volontären Stig, 15 år, blir vän med en polsk pojke. Hans familj bjuder hem honom på middag. 70 år senare minns båda varandra med värme.

– Denna lilla händelse är central. Att sträcka ut handen kan betyda så mycket, sa Magnus Gertten.

Krigshändelserna påverkade det frivilliga engagemanget i Sverige. Rädda Barnen hade 1937 totalt 260 medlemmar. År 1942 var medlemsantalet 47 000.

När stora mängder asylsökande anlände till de nordiska länderna under hösten 2015 uppstod helt nya initiativ för att möta och stötta flyktingarna. Hur många som engagerat sig finns det ännu inte siffror för.

Delade meningar om dagens engagemang

Under seminariet fanns delade meningar om hur de frivilliga insatserna förändrats från 1940-talet till i dag. Lars Dencik, professor vid Roskilde universitet, menade att vi var frivilligare förr.

– Civilsamhället har blivit kraftigt försvagat, hospitaliserat av den starka välfärdsstaten och beroende av offentligt erkännande och medel, sa Lars Dencik.

Hjälpsamheten och engagemanget har blivit hemlöst, menade Lars Dencik. Magnus Gertten ansåg att politikerna inte ser resurserna som finns i det civila samhället.

Men flera personer i publiken berättade om olika former av engagemang, till exempel Invitationsdepartementet, där man bjuder in nyanlända som studerar svenska på middag.

Heléne Lööw, docent vid Uppsala universitet beskrev föreställningen om de ”oriktiga” flyktingarna som har falska papper och har betalt för att ta sig till ett land.

– Du ska ha korrekta id-handlingar, annars ses du som suspekt. Men flyktens villkor medger inte alltid att man har dessa papper. Att resa med ett pass där det stod ”J” innebar inte att gränser öppnades under andra världskriget. Falska papper är ofta själva grunden för att kunna ta sig ur landet. Det är just din identitet som gör att du måste fly.

Hjältar på film, ifrågasatta i verkligheten

Det finns historiska paralleller också i synen på ägodelar, sa Heléne Lööw. Då skrevs det om välklädda judar som såg ut att ha pengar, i dag är mobiltelefonen en symbol. Flyktingskapet kopplas till fattigdom. Den värdiga flyktingen har inte pengar. Men det har alltid varit så att en del har fått betalt för att hjälpa andra att fly.

– Populärkulturen är full av skildringar av när räddningen kom. När vi ser på film hoppas vi att de som smugglas ut inte ska avslöjas, i verkligheten kommer moraliska aspekter in.

Island har inte tagit emot några flyktingströmmar, men antalet asylsökande kommer troligen att fördubblas under 2016. Under 2015 kom 350 personer. Thorir Gudmundsson från Röda Korset sa att landet inte heller under andra världskriget tog emot så många flyktingar, och lyfte sedan fram en händelse från 1900-talets början.

– Två armenier sökte sig till Island 1904. En del islänningar tog emot dem när de kom vandrande, men många var skeptiska. De sågs som smittbärande och farliga för kvinnor och barn. Det befarades att det skulle bli en invasion av armenier.

Liknande tankegångar ekar i dagens Facebook-kommentarer, säger Thorir Gudmundsson. I somras pågick en debatt där det talades om farorna, särskilt med muslimska flyktingar. Men när bilden på den drunknade flyktingpojken Alan Kurdi visades vände diskussionen. Volontärerna strömmade till Röda Korset, berättade Thorir Gudmundsson. De flyktingfamiljer som har kommit har tagits emot väl.

Salamatu Winnigah, styreleder Kvinnenettverket NOOR i Norge, lyfte fram vinsterna med att ta tillvara den redan etablerade minoritetsbefolkningen i frivilligarbetet. Hon betonade också att statens ansvar inte bör skjutas över till frivilligorganisationerna.

Historien hjälper inte

En aktiv frivilligarbetare deltog under seminariet: Ulla-Maj Wideroos, tidigare finansminister i Finland och i dag aktiv i nätverket Refugees Welcome to Närpes.

– Vi kan påminna oss hur finska barn under kriget behövde fly undan bomber, och fick hjälp.

Moderator Harald Hultqvist undrade om den lärdomen från historien fungerade som argument i dag.

– Tyvärr når vi inte helt fram med det, svarade Ulla-Maj Wideroos.

Olav S Melin, teol.mag från Tankesmedjan Magma i Finland, berättade om de medborgargarden och gatupatruller med nationalistisk profil som i dag finns i Finland. Utöver biståndsorganisationer har tankesmedjor och kyrkan en viktig uppgift när det gäller att motverka hatretoriken, menade han.

Seminariet ”Var vi frivilligare förr? Ideella insatser i kristider – på 40-talet och nu” anordnades av Svensk-danska kulturfonden i samarbete med Norden i Fokus, Kulturfonden för Sverige och Finland, Svensk-isländska samarbetsfonden, Svensk-norska samarbetsfonden, Letterstedtska föreningen och Föreningen Norden.
Text: Ann Patmalnieks