Finland fattade i början av sommaren 2010 två viktiga energibeslut. Den första av dem kallades för "risupaketti" (kvistpaketet). Det ska bidra till att betydligt öka andelen inhemska förnybara energikällor, i synnerhet ved, i energiproduktionen i Finland. På det följde strax ytterligare ett stort energipolitiskt principbeslut, ett nytt kärnkraftsbeslut.

Båda besluten motiverades på liknande sätt: med klimatet, att vara självförsörjande när det gäller energi och sysselsättningen. Båda dessa är också mycket nationellt inriktade lösningar, som avviker från de andra nordiska länderna.

Ett av nyckelorden är just självförsörjning. Oavsett den nordiska elmarknaden och den fria handeln har Finland sökt efter lösningar för att behålla den huvudsakliga energiproduktionen inom landet. Man har särskilt varnat för att bli alltför beroende av energi från Ryssland. Naturgas importeras från Ryssland, men i begränsad omfattning, och uppförandet av de finska kärnkraftverken har i många fall motiverats med att minska beroendet av de ryska kärnkraftverken – Finland köper en del av elen från öst.

Tre sökande, två tillstånd

Det var väntat att man skulle bygga ytterligare kärnkraftverk. Tre ansökningar om tillstånd hade kommit in, och regeringen och riksdagen beslutade sig för att bevilja två av dem. Det förekom inga stora politiska strider om detta. De gröna hade redan från början tillåtits att fritt rösta emot kärnkraften och ändå fortsätta i regeringen.

Ett av de två nya kärnkraftverken ska i sinom tid uppföras på västkusten, i Olkiluoto, där det redan finns två aktiva reaktorer sedan tidigare. En tredje har hållit på att byggas under en lång tid och med betydande svårigheter. Kärnkraftverket, som beställts från franska Areva, är försenat med flera år, och det har uppkommit tilläggskostnader på vem vet hur stora belopp.

Arbetet med att bygga Olkiluotos tredje reaktor inleddes 2005. Nu är den officiella uppskattningen att elproduktionen börjar under 2012. Detta nya kärnkraftverk, som är ett av de första i Västeuropa som beställts på en lång tid, har fått ett tvivelaktigt rykte på grund av förseningarna. Man har haft större svårigheter än väntat under bygget. Senast i början av februari kom det nya uppgifter om eventuella ytterligare förseningar: en viktig svetsfog hade fel mått, på en millimeter när.

Dessa svårigheter har dock inte stoppat Finland från att förlita sig ännu mer på kärnkraft. Fram tills nu har det funnits fyra kärnkraftverk i landet: två i Oikoluoto och två i Lovisa. De senare är från Sovjetunionen, men har dock helt har förnyats av finländarna.

Nu dyker det upp en helt ny aktör och blandar sig i leken mellan de traditionella kärnkraftsbolagen: ett bolag som heter Fennovoima. Bakom detta bolag ligger finska energibolag och jättar inom metallindustrin, som Outokumpu och Rautaruukki. Men även en utländsk spelare deltar i bolaget med en tredjedels andel: den tyska energikoncernen E.ON. Vid sidan om de finska aktörerna dyker alltså internationellt kapital upp.

Det som också var nytt var att bolaget började leta efter en helt ny ort för placeringen av kärnkraftverket, och detta sökande förlades till norra Finland. Det finns två förklaringar till denna lösning. För det första finns det tunga metallindustrier i norra Finland på Bottenvikskusten. Outokumpus stålfabrik i Torneå är en av de största elförbrukarna i de nordiska länderna och även Rautaruukki har en enorm fabrik i Brahestad på Bottenvikskusten.

Å andra sidan hade företaget uppenbarligen rätt när man räknade med att regionalpolitiken i det här fallet spelar dem i händerna. Ett kärnkraftverk betyder många nya jobb och investeringar i norr, som är det starkaste fästet för statsministerns parti, Centern.

Ett problem återstår emellertid. Fennovoima har inte kunnat redogöra för vad man ska göra med kärnavfallet. I Olkiluoto håller man just nu på att göra ett grottsystem för slutförvar, men de gamla kärnkraftsbolagen har meddelat att det inte ryms något mer avfall från andra aktörer där. Det är möjligt att man kommer att bygga ytterligare en förvaringsplats för kärnavfall i Finland. Man har ännu inte fattat något beslut i den ena eller andra riktningen.

Skog som energikälla

I beslutet om kärnkraften ska många intressen samsas: elbehovet inom tung industri, egenförsörjning, klimatpolitik och Finlands problem att väsentligt utöka den egna produktionen av basenergi. Vattenkraften är begränsad, och möjligheterna har i stor utsträckning redan utnyttjats. De återstående potentiella platserna för reservoarer i norra Finland har varit föremål för miljökonflikter i årtionden.

Finland har som mål att minska utsläppen med 80 procent fram till år 2050. I praktiken påverkas den aktuella politiken ändå mest av kommande åtaganden via EU om att öka andelen förnybar energi. Kärnkraften har ingen inverkan på den statistiken. Det har inte heller den inhemska energikällan torv, som i stor utsträckning används till el- och värmeproduktion, och som har en emissionsfaktor i klass med stenkol.  I praktiken återstår två alternativ: vindkraft och bioenergi, främst skog. Dessutom kommer biobränslen för fordon och värmepumpar med i ekvationen.

EU-målet för Finland är en andel förnybar energi på 38 procent fram till år 2020. Regeringen har räknat ut att det behövs ytterligare produktion av förnybar energi på motsvarande 38 terrawattimmar, baserat på 87 terrawattimmar producerad förnybar energi år 2005.

I denna ökning har man räknat med att över hälften ska komma från ved. Vindkraftsproduktionen utökas till sex terrawattimmar, då den nuvarande produktionsandelen av Finlands totala energiproduktion i nuläget närmast är kosmetisk. Nya vindkraftsparker har planerats längs med kusterna och i fjällen, men de avsikterna finns främst på papper. Problemet har varit lönsamheten.

När man ökar användningen av ved i olika former som energi vill regeringen samtidigt öka sysselsättningen på landsbygden, där det verkligen behövs nya jobb. Regeringen hade helt rätt i att det blev lättare att fatta beslut genom att man kopplade samman "kvistpaketet" och kärnkraftsbeslutet i sak och tid. Men allt har ett pris: man behöver olika nya stödformer, som inmatningstariffen, och enligt beräkningar kommer över 320 miljoner euro om året att gå till energistöd år 2020.

Konsensus kan brista

Dessa riktlinjer har inte gett upphov till någon större politisk diskussion. Situationen kan emellertid förändras i och med att valet i april närmar sig. Elpriset i Finland har stigit betydligt, vilket har sin orsak i både energiskatter och marknadssituationen när det gäller el i de nordiska länderna. När kärnkraftverken alla är färdigställda lär elen räcka även till export. Men det dröjer tills dess. Konsumenterna har märkt att energipriserna även stiger på andra håll.

Principerna inom klimatpolitiken i Finland är inte något man direkt har haft konflikter om. Det populistiska sannfinländska partiet, som fått ett enormt politiskt uppsving, har nu även siktat in sig på denna fråga. Till de krav som partiet ställer hör bland annat följande: "Finland meddelar EU och FN att man ensidigt tar time out inom klimatpolitiken."

Enligt partiordföranden Timo Soini är den energi- och klimatpolitik som förs nu ett hot mot den finska industrins konkurrenskraft och sysselsättningen inom industrin. Det är redan nästan helt säkert att sannfinländarna kommer att bli storsegrare i valet, och en regeringsplats är nära. Partiet har under den senaste tiden visat en häpnadsväckande förmåga att styra ämnena för den politiska debatten i Finland och i opinionsundersökning efter opinionsundersökning har det kommit mycket nära samma nivå som de stora partierna. Klimat- och energipolitik är ett av de områden som kan påverkas av ett nytt politiskt läge.