Tre bilder av Sverige strax före jul 2009:

I Rosengård i utkanten av Malmö bor barnen i misär och ren fattigdom. Här har kackerlackor härjat och möglet sprider sig i de trångbodda lägenheterna. Här kan tio personer dela på en trea.

I stadsdelen Nyfors i Eskilstuna söker de unga vuxna jobb som inte finns. Arbetslösheten ligger på över sju procent och de unga får starta sitt vuxenliv med besök hos socialen.

På Stureplan i Stockholm kostar en handväska fortfarande över 10 000 kronor.

Här i centrala staden märks inte mycket av den internationella krisen. Handlarna räknar med rekordförsäljning även i jul.

På restaurangerna runt Stureplan flockas åter det vackra folket över en sushi eller en sallad som om ingenting hänt. De är marknadsanalytiker och pr-konsulter och det är de som nu sätter bilden i svenska medier: krisen är över.

Men många svenskar vet att det inte är sant. För dem har krisen bara börjat.

Andelen svenskar som går på socialbidrag har ökat med tjugo procent jämfört med i fjol. Men det är knappast de sushiätande invånarna i Stockholms innerstad som drabbas.

Mindre städer

Krisen finns i storstädernas förorter och i mindre städer som Eskilstuna, Södertälje, Fagersta och Skinnskatteberg. Kommuner med industriföretag som tvingats dra ner eller slå igen därför att den stora industrin inte behöver deras varor längre.

När det går dåligt för Volvo och Saab drabbar det underleverantörer runt om i hela Sverige. Ett nedlagt företag kan slå ut en hel ort.

Enbart i Skinnskatteberg har socialbidragen ökat med 70 procent.

Under krisen skickar regeringen ut pengar till kommunerna, tanken är att pengarna ska ge nya jobb. Men mer än hälften av landets kommuner säger att det statliga stödet bara räcker till att betala ut just socialbidrag.

Den borgerliga alliansregeringen kom till makten 2006. Då satsade den allt på att minska utanförskapet. Arbetslinjen skulle gälla och svenska folket skulle gå från bidrag till arbete. Reglerna för arbetslöshetskassorna förändrades, avgifterna höjdes och ersättningsnivåerna sänktes. En halv miljon svenskar lämnade kassorna.

Vissa kassor förlorade nästan en tredjedel av sina medlemmar och nu är det de lägst avlönade som tvingas möta krisen utan någon arbetslöshetsförsäkring.

Det är de som nu söker socialbidrag, eller försörjningsstöd som det egentligen heter numera. De och de unga vuxna som ännu inte kvalificerat sig för någon ersättning.

Tillsammans är de många, arbetslösheten i Sverige ökar snabbare än genomsnittet i EU. Under första halvåret 2009 var ökningstakten för arbetslösheten nästan 28 procent. Bara sex andra EU-länder hade en snabbare ökning.

Drömmen om jobb och julhandel stannar på Stureplan. Många svenska barn vet att de inte kommer att få några julklappar i år.

Uppror i Rosengård

Vart tionde svenskt barn lever i fattigdom. De allra fattigaste bor i Malmöförorten Rosengård där mer än 60 procent av barnen lever i fattigdom. Rosengård ligger egentligen inte så långt från Malmö centrum, förorten byggdes för drygt 40 år sedan och har i dag över 20.000 invånare.

Det finns inte någon plats i Sverige som svartmålats och bespottats som just Rosengård. I somras skakades stadsdelen av uppror och ungdomarna kastade sten mot polis och brandkår. På nätterna brann det i bilar och containrar.

Oroligheterna hade sitt centrum i den del av Rosengård som heter Herrgården. Där finns kackerlackshusen, trångboddheten och en arbetslöshet på runt nittio procent.

Familjerna är stora och barnen bor så trångt att de helt enkelt inte får plats att leva sina liv hemma.

Var ska man läsa läxorna när köksbordet redan är upptaget av så många andra?

I Rosengårdsskolan gick i våras sju av tio niondeklassare ut grundskolan utan behörighet att söka vidare till gymnasiet.

De skickades direkt ut i arbetslöshet och totalt utanförskap. I Rosengård går många unga killar direkt från skolan ut i kriminalitet.

Men där finns också en stark motrörelse. Fotbollen är stor och Zlatan Ibrahimovich är idolen. Zlatan bor numera på fashionabla Limhamnsvägen i en helt annan del av Malmö. Men det gör nog inte sagan sämre. Zlatan representerar drömmen om att allt är möjligt, att det går att ta sig ända från Rosengård till en 30-miljonersvilla på 500 kvadrat.

Fast egentligen blir Zlatan också symbolen för att klyftorna mellan rik och fattig ökar.

Vill man vara snäll kan man säga att regeringen Reinfeldt hade otur som satsade så hårt på arbetslinjen just innan krisen. Sänkningen av a-kassan var bara början. Förändringarna i sjukförsäkringen var nästa steg.

De innebär att många långtidssjukskrivna svenskar måste gå tillbaka till arbete. Över 50 000 svenskar måste hitta en annan försörjning under nästa år när de förlorar sin sjukpenning.

Regeringens tanke var alltså att de skulle börja jobba, men nu har jobben försvunnit och till sist blir fattigdom och socialbidrag det enda alternativet.

Det är alltså de arbetslösa och de sjuka som är de nya fattiga i Sverige. Många revolterar mot de nya reglerna, men regeringen Reinfeldt framhärdar på sin arbetslinje, även om försvaret faktiskt blivit allt lamare.

Nationell katastrof

Det är de med utländskt ursprung och de ensamstående mammorna som slås ut först. Men även industriarbetare och ungdomar som ännu inte etablerat sig på arbetsmarknaden.

Ungdomarnas situation är en nationell katastrof. Sverige närmar sig en ungdomsarbetslöshet på 30 procent.

De närmaste åren kommer dessutom stora ungdomskullar lämna skolan och då spelar det ingen roll om man bor i Eskilstuna eller Rosengård. Det finns inga jobb att söka.Sverige har EU:s nästa högsta ungdomsarbetslöshet.

För de unga innebär det att de inte kan flytta hemifrån, de kan inte bilda familj. Många blir kvar hos föräldrarna i de trånga lägenheterna där sysslolösheten till slut kryper under skinnet.

I Herrgården värvar de kriminella gängen de arbetslösa unga männen och brottsligheten drabbar sedan de fattigare förorterna. Där bor både brottslingarna och brottsoffren.

I Sverige ökar klyftorna mellan rik innerstad och fattig förort. I krisen är det förorterna som blir farliga medan rädslan växer i medelklassområdena.

Då finns det svenskar som bygger fort för att skydda sig mot andras olycka. Skånska Vellinge är det tydligaste exemplet som i november vägrade att släppa in en grupp föräldralösa flyktingpojkar från Malmö.

I samma vecka nådde det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna nästan sex procent i opinionsundersökningarna.

Motsättningarna ökar och det homogent trygga Sverige förändras i sina grundvalar.

Om tio månader går Sverige till val. Den ekonomiska krisen driver fram en extra tidig valdebatt mellan alliansregeringen och den nya röd-gröna oppositionen.

De ger två helt skilda förklaringar till den nya nöden. Regeringen lägger all skuld på den ekonomiska krisen och fortsätter på sin inslagna väg med sänkta skatter på arbete, något som provocerar den stora väljargrupp som blivit arbetslösa eller som är rädd för att bli det. Sänkta skatter på arbete retar också upp den stora grupp pensionärer som känner sig straffbeskattade eftersom de får betala högre skatt än de som arbetar.

Regeringen har svarat med att gå hårt mot bankerna, man har menat att det är de och deras stora bonusar som bär skulden för krisen. Och så kan det säkert vara. Men att hävda arbetslinjen när det inte finns några jobb kan lätt uppfattas som hånfullt.

Erbjuder hypnos

Regeringen har satsat mycket pengar på att trots allt matcha folk till nya arbeten men hjälp av särskilda jobbcoacher. 952 coachingföretag har anmält sig och de erbjuder allt från hypnos till hästridning.

Projekten har hånats för sina pajaskonster och regeringens jobbsatsning har fått ett löjes skimmer över sig.

Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet som bildar den röd-gröna oppositionen har ett gyllene tillfälle och den borde egentligen ha högre opinionssiffror än den har. De skyller det mesta på regeringen och vill höja skatterna för alla för att till exempel kunna satsa mer på kommunerna.

Pengarna ska gå till vård, skola och omsorg samt till fler offentliga anställningar.

Oppositionen pratar alltid om fler jobb och när Socialdemokraterna nyligen höll kongress hette den kort och gott ”Jobbkongressen”.

Anledningen till att det fortfarande är så jämt mellan blocken är sannolikt en partiledarfråga.

Väljarna har större förtroende för den moderata statsministern Fredrik Reinfeldt. Oppositionsledaren Mona Sahlin möter motstånd för sina tidigare affärer och för att hon är kvinna.

Det främlingsfientliga partiet Sverigedemokraterna seglar upp i opinionen och kan bli avgörande i valet.

Frågan är hur de etablerade partierna klarar invandringen och de sociala frågorna. Valet kommer att handla mycket om rädsla, rädsla för att bli arbetslös eller för att konfronteras med dem som är det.

Än lyser juldekorationerna upp Stureplan i Stockholm. Här syns inte mycket av krisen. De som jobbar här har tvärtom fått mer pengar i plånboken tack vare regeringens skattesänkningar.

”Det ska löna sig att arbeta.”

Men den som lämnar de dyra borden på Riche eller Sturehof och går bort mot tunnelbanestationen, den måste passera mannen som står där och tigger.

De allra, allra fattigaste, de hemlösa är ungefär 18 000. Många av dem berättar samma historia, det började med att de förlorade jobbet, sedan försvann frun och bostaden och därmed allt hopp om en framtid.

Nu får de förlita sig på allmosor och insamlade kläder från Stadsmissionen. I kön till kyrkan får de sällskap av ensamstående mammor som inte har råd att gå till doktorn eller köpa ett paket blöjor.

Stadsmissionen efterlyser just nu skor och vinterkläder. Det är vinter, det fryser på i Sverige.

Innlegget står for forfatterens egen regning