Resultaten från klimatkonferensen har visserligen fått beröm i tidningarnas skämtteckningar och insändarspalter: resultaten kom nämligen snabbt, då det genast efter klimatmötet för första gången på många år blev en rejäl vinter i hela landet, ända nere i södra Finland.

Efter många blöta och slaskiga vintrar hade vi nu plötsligt en traditionell finsk vinter med frost, snö och is. Backarna fylldes av barn, skidspåren av skidåkare.

Rätt som det var hade affärerna brist på skidutrustning och hyllorna med vadderade vinterbyxor gapade tomma. I södra Finland, där största delen av befolkningen bor, hade man hunnit vänja sig vid tanken att vintrarna har förändrats för gott.

Redan i slutet av januari började folk sucka över att kylan och snöfallet aldrig tycks ta slut.

Efter Köpenhamn har januari månad alltså bjudit finländarna på allt annat än naturliga omständigheter för en ny diskussion om global uppvärmning. Dessutom blev frågan helt enkelt fört åt sidan. Från Köpenhamn kom trötta deltagare hem för att fira jul.

Strax före jul detonerade en inrikespolitisk bomb, då statsminister Matti Vanhanen meddelade att han tänker lämna sin post i sommar. Sedan dess har det inte riktigt funnits utrymme för andra nyheter.

Klara riktlinjer, ökad medvetenhet

Finland hade en täckande medieuppslutning i Köpenhamn och allmänheten verkade genuint intresserad av vad som händer på klimatkonferensen.

Därför blev många besvikna och förbryllade då slutresultatet blev som det blev.

Finländarna följde ändå med frågan lite mer från sidan jämfört med de övriga nordiska länderna. Danmark agerade i egenskap av värd, Sverige som EU-ordförandeland och Norge var bara annars mycket aktivt.

Finlands officiella roll var en annan: landet är ett av många inom EU och Norden, utan någon särställning som skulle ha gett synlighet eller bättre möjlighet att påverka.

Där satt alltså president Tarja Halonen och statsminister Matti Vanhanen förundrade i mötessalen den sista fredagen när besluten skulle fattas, och i våningen ovanför satt en grupp länder i nyckelposition i intensiva och förtvivlade förhandlingar för att få ens något till pappers.

Miljöminister Paula Lehtomäki hade förgäves väntat hela veckan i beredskap för att som EU-minister få förhandla, men något att egentligen förhandla om kom aldrig.

In på småtimmarna den sista natten ställde de finländska politikerna resultatet i bästa dager och försvann sedan från platsen. Köpenhamnsmötet var över. Då ingen av dem hade någon större roll att spela på mötet eller med tanke på slutresultatet så var det ingen som egentligen klandrade dem för något heller.

Dessutom hade ju Finland dragit upp sina politiska riktlinjer redan tidigare och Köpenhamnsmötet gav inte anledning att ändra på dem.

Under senhösten hade riksdagen fått ta del av regeringens strategi, enligt vilken Finlands växthusgasutsläpp ska minskas med 80 procent fram till år 2050.

De nationella åtgärderna fortsätter enligt tidigare överenskomna principer.

Den allmänna klimatmedvetenheten är på en helt annan nivå än tidigare, vilket också återspeglar sig i det som kommuner, företag och enskilda individer gör.

Finland har förbundit sig till EU:s mål om en nedskärning på 20 procent fram till år 2020. Efter Köpenhamn har det inte hörts någon diskussion om huruvida EU borde skärpa sitt utsläppsmål till 30 procent.

Det kan ta sin tid att smälta hela situationen och söka nya vägar.

Miljöminister Lehtomäki uppskattade i januari att det inte kommer att bli något nytt bindande internationellt klimatavtal på följande klimatmöte i Mexiko heller.

Enligt henne var det i Köpenhamn det skulle ske och lyckades man inte där så lyckas man inte någon annanstans heller.

Diskussionen om kärnkraft, som delvis är kopplad till klimatdiskussionen, fortsätter i Finland som tidigare.

Regeringen har mottagit hela tre ansökningar om tillstånd att bygga ett nytt kärnkraftverk och något slag av beslut kan tänkas komma redan i vår.

Alla tre kommer knappast att få ett positivt besked men åtminstone ett nytt tillstånd är att vänta.

En stark kandidat är den nya aktören i sammanhanget, Fennovoima-bolaget. Fennovoima vill bygga ett kärnkraftverk vid Bottenvikskusten i norr, antingen norr eller söder om Uleåborg.

Paavo Väyrynen tar sikte på statsministerposten

Kärnkraftsdebatten blir allt livligare men det är mer en fråga om industri-, energi- och regionalpolitisk armbrytning än egentlig klimatdiskussion.

Egentligen har det inte funnits plats för mer än ett diskussionstema i Finland efter jul. Alla politiska innehållsfrågor har fått ge vika för frågan om Centerpartiets ordförandesituation.

Centerpartiet i Finland är ett säreget parti: en gammal partirörelse med agrarbakgrund som inte har stor representation i de större städerna i södra Finland men ändå har utmanat alla prognoser och hållit sig vid makten som landets största parti i de två senaste valen.

Partiet har närmare 200 000 medlemmar, fler än de övriga partierna tillsammans. Centern säger själv att deras partikongresser är de största i världen, näst efter kommunistpartiets i Kina.

Följande partikongress hålls i juni. På ett möte precis före jul meddelade statsminister Matti Vanhanen att han lämnar sin post som partiordförande, och även som statsminister om situationen så kräver.

Vanhanen förväntades förvisso få en utmanare på kongressen. Han har fått ros för sitt agerande som statsminister men bilden av honom i offentligheten har fått sig några ordentliga törnar, vilket är en riskfaktor när valen närmar sig. Ändå blev alla tagna på säng av statsministerns pangnyhet. Som orsak uppger Vanhanen att han har besvär med benen och ska opereras.

Mot slutet av januari framgick det att polisen och justitiekanslern utreder Vanhanens roll i en viss valfinansiering. Denna uppgift fick många att fråga sig, vilket det verkliga motivet till avgången egentligen är.

Hur som helst tvingades Centern plötsligt inleda en intern diskussion om vem som ska bli deras nye ordförande och samtidigt statsminister fram till valet våren 2011. Den borgerliga regeringen vill fortsätta, så några andra byten är inte aktuella.

Först fästes blickarna på miljöminister Paula Lehtomäki, som genast efter Köpenhamnsmötet därmed fick annat att tänka på.

Hon är under de fyrtio, Centerns vice ordförande, slagfärdig, språkkunnig och redan en erfaren politiker av den nya generationen.

Alla odds pekade på större utmaningar för hennes del. Hon var den klara förhandsfavoriten.

Lehtomäki tänkte på saken till mitten av januari och meddelade sedan att hon inte ställer upp. Det motiverade hon med familjeskäl, två söner under skolåldern.

Inte helt oväntat väckte det här genast en diskussion om moderskap och politik. Många unga manliga politiker, t.ex. Samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen som var pappaledig vid årsskiftet, har små barn men ingen av dem har för den skull stannat upp i karriären. ”Katainen har en fru, det har inte jag”, kommenterade Lehtomäki.

Också en del andra potentiella kandidater tackade nej, men det fanns en som tackade ja.

En omtvistad legend inom finländsk politik, den 63-årige utrikeshandels- och utvecklingsministern Paavo Väyrynen meddelade vid tiden för sin fars hundraårsdag att han tar sikte på ordförandeskapet i Centern och statsministerposten.

Enligt egen utsago har han både vilja och styrka, och familjesituationen är heller inget hinder.

Vi talar alltså om en man som redan som ung på 1980-talet var centerordförande och utrikesminister, som har en ofantlig politisk erfarenhet ända sedan Kekkonens och sovjetrelationernas tidevarv, en man som på allvar har kandiderat till presidentposten, som gick i ”landsflykt” till EU-parlamentet på 1990-talet och som har motsatt sig Finlands EU-medlemskap och euron samt naturligtvis även motsätter sig ett Natomedlemskap.

Om Väyrynen blir statsminister kommer det att både synas och märkas i Finlands inrikes- och utrikespolitik.

Själva centerfältet är delat i Väyrynens trogna anhängare och inbitna motståndare.  I den finländska politiken har Väyrynen varit ett begrepp redan i årtionden men ingen hade väntat sig en comeback av det här slaget.

En annan kandidat som kom upp i dagen i slutet av januari var förvaltnings- och kommunminister Mari Kiviniemi. Fyrtioåriga Kiviniemi representerar Centerns urbana och moderna falang men som politiker har hon varit rätt slätstruken.

Centerns partikongress hålls inte förrän i juni men den tycks, tillsammans med nyheter kring Vanhanens person, prägla hela den politiska våren i Finland. Ingen annan fråga väcker lika mycket diskussion, inte den fortsatt dåliga situationen i ekonomin och sysselsättningen, inte klimatet och inte något annat heller.

Innlegget står for forfatterens egen regning