Side-alternativer
Dette innholdet er ikke tilgjengelig på språket du har valgt. Vi viser det på Svensk.

Eva Franchell

Bakvägen in i Nato

Innerst inne kommer svenskarna alltid att vara neutrala. Neutraliteten är en del av den svenska självbilden. I opinionsmätningarna brukar en majoritet av befolkningen fortfarande vara emot Nato.

06.12.2010

Sverige står utanför helt enkelt, och därför debatteras försvarsfrågan egentligen inte alls. I somras, när värnplikten lades ner – då beskrevs den gamla försvarsorganisationen mest i termer av gamla lumparhistorier.

Svenska militärer, det var grabbar i för stora kalsonger som åt ärtsoppa ute i skogen och knöt vänskapsband för resten av livet. Den svenska militära berättelsen har egentligen aldrig lämnat beredskapsåren.

Men trots alla gamla historier har Sverige successivt lämnat den där gamla neutraliteten för olika former av internationellt försvarssamarbete.
Det började redan med Nationernas Förbund, där medlemmarna ålades att skydda varandra mot yttre aggression, konstaterar professorn i internationell rätt Ove Bring i sin bok om neutraliteten.

”Avrättningen av det skandinaviska försvarsförbundet”

Några år efter andra världskrigets slut tillsattes också en gemensam nordisk utredning om ett skandinaviskt försvarsförbund. Det var den svenske utrikesministern Östen Undén som 1948 drev på Tage Erlander för ett nordiskt försvarssamarbete. Tage Erlander skrev också i sin dagbok att om det blev en ny världskatastrof, då borde den mötas av ett enat Norden och inte ett som var lika splittrat som under andra världskriget.

Det här var under inledningen av kalla kriget, när öst och väst formerade sig. Den internationella spänningen var så stor att till och med Sverige även officiellt var berett att frångå sina neutrala principer.

På julafton 1948 fick dock den svenska regeringen veta att Norge och Danmark förhandlade med amerikanarna om att ingå i en nordatlantisk pakt.

Några veckor senare krossades det nordiska projektet på ett möte i Köpenhamn. Tage Erlander skriver i dagboken hur den norske utrikesministern Halvard Lange skötte ”avrättningen av det skandinaviska försvarsförbundet”.

USA var ute efter de strategiskt välplacerade norska, isländska och danska/grönländska områdena och det var framför allt Norge som var emot det nordiska samarbetet.

Svenskarna vinkar

Halvard Lange sa att Norge inte kunde ”springa var gång svenskarna vinkar”. En uppgiven Tage Erlander skriver den 9 januari 1949:

”Norge med alla sina Sverige-komplex, som tvingar den norska regeringen att då och då göra de mest besynnerliga ting och den norska pressen till ständiga självständighetsutbrott – är det en partner för det försiktiga Sverige? Kommer inte ett svensk-norskt samarbete på detta ömtåliga område att bli fyllt av ständiga slitningar och därmed riskabelt för oss?”

Men han la också till:
”Det blir ett ännu hopplösare läge, om vi går var för sig. Då är väl Norden med i kriget från första dagen.”

Sammanställningen av Tage Erlanders dagboksanteckningar från just de här åren har gjorts av tidningen Populär historia, och de visar på en alltmer desperat svensk statsminister.

Rädslan präglade politiken och på Försvarets forskningsanstalt ägnade man sig åt ren kärnvapenforskning. 1956 tog det socialdemokratiska kvinnoförbundet ställning mot svenska kärnvapen och 1958 bildades Aktionsgruppen mot svensk atombomb. Socialdemokraterna var (som vanligt) splittrade i frågan om svenskt kärnvapen, men det var till sist kärnvapenmotståndarna som vann.

Under det kalla kriget fortsatte Sverige officiellt att stå neutrala och alliansfria. Senare har det dock visat sig att Sverige samarbetade med västmakterna under både andra världskriget och kalla kriget.

Från neutralitet till alliansfrihet – eller?

Långt senare, efter murens fall, enades Socialdemokraterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna om att slopa begreppet neutralitet i säkerhetspolitiska sammanhang. Nu blev det bara alliansfrihet.

Frågan är bara hur alliansfritt det var att gå in i EU:s försvars- och säkerhetssamarbete där Sverige samarbetar allt mer aktivt med alla de EU-länder som också är med i Nato.
Carl Bildt tog konsekvenserna i sin utrikespolitiska deklaration 2009. Han strök alliansfriheten och sa lakoniskt att ”Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast”.

I dag samövar svenska försvaret och Nato i Norrbotten. Sverige har i övningar kopplat upp sig mot Natos servrar och i Afghanistan slåss svenska soldater numera under Natobefäl.

Sverige behöver inte gå med i Nato, man är på många sätt redan en fullvärdig partner, men utan reellt medlemskap riskerar man inte ett nej från det svenska folket. Man vill väl inte väcka den björn som sover.
Den svenska säkerhetspolitiska debatten har under senare år egentligen bara handlat om en enda fråga - Afghanistan.

Monas sista insats

Sveriges insatser i Afghanistan har ifrågasatts och debatten var under hösten så intensiv att det fick plats i både tv-nyheterna och på kvällstidningarnas löpsedlar. I oktober dödades 22-åriga Kenneth Wallin när hans pansarterrängbil utsattes för en hemmagjord bomb. Han blev det sjätte svenska offret i Afghanistan och hans död orsakade en het debatt mellan de som är för Sveriges insats och de som vill ta hem soldaterna.

En av Mona Sahlins sista insatser som oppositionsledare var att träffa en överenskommelse med den borgerliga regeringen, en kompromiss som i princip följer den allmänna internationella trenden att soldaterna ska hem 2014.

Att insatsen i Afghanistan varit ett svensk-finskt samarbete har sällan framgått, men i krig blir den nationella tillhörigheten med automatik extra viktig. Inte minst när nationens egna söner stupar.

Skärningspunkten mellan de som är för och de som är emot den svenska insatsen går någonstans mitt i socialdemokratin. I skrivande stund vet vi inte vem som kommer att leda Socialdemokraterna i framtiden, klart är dock att nästa partiledare kommer att spela en avgörande roll för den svenska säkerhetspolitiken.

Detta eftersom den borgerliga Alliansen regerar i minoritet och breda överenskommelser är viktiga när det kommer till säkerhetspolitiska frågor.

Men, vid sidan om tragiken i Afghanistan, talar vare sig Moderater, Socialdemokrater eller ens media särskilt mycket om de stora säkerhetspolitiska övervägandena.

Protestgrupperna lyser med sin frånvaro.
Få svenskar känner överhuvud taget till att Sverige nu knyter militära band med de övriga nordiska länderna.

Carl Bildt beskriver det på sin blogg:
”Vi upprättar ett nytt samarbete för att kunna möta olika former av cyberattacker bättre. Vi bygger ut samarbetet mellan våra olika utrikesförvaltningar. Vi diskuterar gemensamt och intensivt de olika arktiska utmaningarna framöver.

Vi kommer till exempel att ha svenska Gripen-flygplan i luftövervakningsövningen Northern Viking här på Island i början av nästa år.”

Det är kanske symptomatiskt att han sätter rubriken: Steg för steg på viktig väg.

Det har gått över 60 år sedan Tage Erlander skrev ner sina nordiska våndor i dagboken. Nu är det nordiska samarbetet ett faktum. Sverige tar dessutom hela tiden på sig fler uppgifter så att den nya yrkesarmén och den svenska vapenindustrin kan hållas igång.

Cirkeln sluts

Sverige ingår till exempel i Natos försvarsplanering för en konflikt i Baltikum, avslöjar journalisten Mats Engström.
Om de baltiska länderna hamnar i en militär konflikt med Ryssland finns det redan en försäkran om Nato-stöd, skriver han på sin blogg. Och om Nato ska ta en konflikt i Baltikum blir Sverige den strategiska lösningen för flyg, hangarfartyg och sjukvård.

Så fysiskt nära en eventuell stridsplats har det neutrala och alliansfria Sverige inte varit under efterkrigstiden. Det kanske inte är så konstigt att Carl Bildt i sitt senaste stora linjetal uttryckte sig just så här:

”Att Natos nya strategiska koncept tydligt betonar den grundläggande betydelsen av fördragets Artikel Fem ser vi som viktigt för stabiliteten också i vår egen del av Europa.”
Cirkeln sluts i vår när de nordiska ministrarna skriver under sin gemensamma säkerhetspolitik. Sverige förklarar sig, till sist, berett ta emot och lämna militärt stöd till sina närmaste grannar.

Innlegget står for forfatterens egen regning

Kontakt

Michael Funch
E-post:

Søk i Analys Norden