Dette innholdet er ikke tilgjengelig på språket du har valgt. Vi viser det på Swedish.

Kjell Westö vill mejsla fram det goda i människan

18.03.15 | Nyhet
Är det enfaldigt att tro på den goda människan? Varför kan en författare plötsligt inte skriva? Inför ett fullsatt Stadsbibliotek i Stockholm försökte författaren Kjell Westö svara på bland annat dessa spännande frågor.

Anneli Dufva, kulturjournalist på Sveriges Radio och författaren Kjell Westö har bara träffats en gång tidigare, då hon intervjuade honom på 1998. Men Anneli Dufva har följt Kjell Westös författarskap under alla år och under ett samtal i Stadsbiblioteket på tisdagskvällen ser de båda tillbaka: på hennes recensioner och hans verk.

En sak som slagit Anneli Dufva är hans tro på människan. Efter att Kjell Westö tilldelades Nordiska rådets litteraturpris pratade Anneli Dufva i radio om hans författarskap.

Hon gick tillbaka till en formulering i romanen ”Gå inte ensam ut i natten”. Där står det: Utländska besökare i Finland kunde notera en nästan jungfrulig kvalitet hos finländarna, "en till enfald gränsande tro på det goda och pålitliga i människan".

– Och just det kan nog också sägas om författaren, sade Anneli Dufva i radio.

– Hans sätt att se på människorna och deras förmåga till överlevnad i det tillfälligheternas spel som är livet bygger på en tilltro till människan som består - trots allt.

Anneli Dufva, ler lite åt sin egen formulering, men Kjell Westö medger att han har en ambition att skildra människans godhet.

– Människor är smarta och det är så lätt att genomskåda och se det cyniska, det är en mycket större intellektuell utmaning att tro på det godas möjlighet. 
 
Ironiska generationen

Kjell Westö är född 1961, en tid då det, enligt Westö, fanns en tro på det goda, men han kom i svansen av det. När han var ung på 80-talet och var ute och festade talades det om den ironiska generationen.

– Jag tänkte, jag framhärdar i min tro på det goda.

I hans senaste roman Hägring 38 finns trots allt mycket ondska beskriven, men Kjell Westö är noga med att försöka förstå och att inte göra ensidiga porträtt med genomonda människor. Det måste vara mer komplext än så.

Anneli Dufva frågar var arbetet med en roman börjar.

– Jag måste ha en bra story. Jag har författarkollegor som skriver experimentellt men det klarar inte jag. Då hamnar jag rakt ut i vildmarken och kan inte ta mig hem.

Kjell Westö började som journalist och poet. Hans först roman var Drakarna över Helsingfors.

– Vägen till min första roman var lång och överraskande plågsam. Jag gick i baklås, skrev 300 sidor som jag sedan fick kasta för det var jättedåligt.

Den 8 januari 1996 vände det, efter ett tvärstopp som räckte ett och ett halvt år. Efter en kväll på stan med några glas vin gick han till lägenheten han hyrt och skrev romanens nyckelavsnitt och sedan flöt arbetet på.

Kjell Westö förklarar det med att han till slut kom över motståndet.

– Det berömda motståndet. Jag är inte den enda som upplevt det. Jag tror att det handlade om att jag hade vissa smärtpunkter från barndomen som jag ville undvika, men som jag var tvungen att konfrontera för att komma vidare.

I början av sitt författarskap ville Kjell Westö bli en samtidsskildrare, men har han blivit alltmer intresserad av historia och ägnat mycket tid åt att gräva i arkiv. Och det finns mycket att skildra ifrån Finlands moderna historia.

– Finlands historia är speciell i Norden. Under 1900-talet hade vi fyra krig på 27 år. Det skapar en tystnad som tar många generationer att häva.

Både Kjell Westös mamma och hans pappa hade fäder som stupade tidigt i krig. Det ledde till en sorg i familjerna som ständigt finns närvarande. Det har också lett till att han inte har skrivit om själva krigstiden. Hans senaste roman handlar ju om tiden precis före andra världskrigets utbrott.

– Jag har funderat på om jag skulle kunna skriva om perioden mars 1940 till midsommar 1941 då det var fredsuppehåll.

Anneli Dufva frågar honom vad han skriver om just nu.

– Det är väldigt skört, men kan säga att det handlar om en episk berättelse som utspelar sig under 90-talet, 80-talet och 70-talet.

Bättre kvinnoporträtt

När Kjell Westö ser tillbaka ser han vissa brister i sina tidiga romaner, men också att han utvecklats. Ambitionen har alltid varit att kunna skildra alla sorts människor, unga som gamla, rika som fattiga och kvinnor såväl som män. Men det tycker han inte att kunde till en början. I efterhand ger han recensenter, som Anneli Dufva, rätt att det fattades ordentliga kvinnoporträtt i hans tidiga författarskap.   

– Jag försökte försvara mig då, men jag var nog ute och cyklade. Man har inte alla färdigheter från början, man utvecklas.

Det som han nu arbetar med är att hålla språket i strama tyglar. Han talar om att skulptera, om att ta bort så att bara det väsentligaste är kvar.

– Det tycker jag att jag lyckades med i Hägring 38, men i mina 500-sidingar så har det funnits transportsträckor. Det vill jag arbeta bort. Jag vill utvecklas.

Det säger författaren som redan nått så mycket framgång, och som denna kväll fyllde Stockholms stadsbibliotek.

– Jag kan inte annat än vara tacksam. Det är en jättelyxig tillvaro att ha så många läsare, sade Kjell Westö till de två hundra av hans läsare som samlats i Stockholms stadsbibliotek.