Vandringen, färden, uppbrottet är centrala inslag i Gösta Ågrens lyriksamling I det stora hela. I ett förord, som också kan läsas som en dikt, beskrivs en konkret händelse: ”En femtonårig yngling lämnar en bröllopsfest och går genom juninatten nedför älvdalen och österut genom skogarna.” Att vandraren är poeten själv råder det inget tvivel om; på vägen möter han sin storebror, den tidigt döde författaren Leo Ågren. I följande stycke eller strof förflyttas vi mer än ett halvsekel framåt i tiden, till en dag ”sent i november”, då bilen styrs mot söder för en träff med en annan bror, Erik Ågren, också han författare och nu borta sedan några år.

Naturligtvis har sådana förflyttningar en symbolisk betydelse i dikterna. Det är livsvandringen men också författarens resa genom språkets och poesins landskap, den resa som enligt förordet påbörjades för länge sedan och utan någon målsättning: ”också den är bara en färd”. Det är typiskt för Gösta Ågren att med självklar auktoritet utnyttja traditionstyngda element men samtidigt förskjuta dem på överraskande sätt. Den ”ågrenska paradoxen” är ett begrepp, inte bara i den finlandssvenska poesin, där Ågren sedan länge är en institution. Resultatet är ofta effektfulla sentenser, som dröjer kvar i minnet hos läsaren och ibland också fastnar i det allmänna medvetandet. Ett exempel på det sistnämnda är Ågrens livsmotto: ”Oroa dig inte./Det ordnar sig aldrig”, ur samlingen ”Ågren” från 1968.

Ågren (f. 1936) har själv varit sin strängaste kritiker. I en del verklistor utelämnas hans litterära debut, diktsamlingen Kraft och tanke från 1955. En ännu radikalare amputation skedde när Ågren fastslog att Molnsommar, som utkom 1978, var hans egentliga startpunkt som poet. Visst är också den tidigare delen av författarskapet läsvärd, men det är under 1980-talet som Ågren fulländar den syntes av tankepoesi och lyrisk närvaro som utmärker diktverk som Den andre guden (1985) och Jär (1988). Jär (dialektal form av ”här”), den första delen i en trilogi med samma namn, belönades med Finlandiapriset år 1989.

I sina senare böcker har Ågren rört sig mot en större abstraktion. Han räds inte att gå i närkamp med de stora livsfrågorna, i dikter som spänner en båge mellan nuet och historien, mellan individen och myten, och mellan de stora tanketraditionerna. I den nya samlingen får reflexionerna kring människans utsatthet och förgänglighet igen en mer personlig vinkling. Diktens jag tränger tillbaka genom åren och minns, i precisa lyriska bilder, ynglingens inlevelse i slaktdjurets lidande och den första omvälvande insikten om ”hur stumt/och hjälplöst och grymt/allt levande handlar”.

I det stora hela har ett drag av bokslut men utan tillstymmelse till sentimentalitet. Livet var, är och förblir den plats där ”människan kommer, skadas och går”. I Ågrens lakoniska summeringar finns emellertid också tröst, som en del av vandringens, och diktens, paradoxala logik: ”Gång/på gång skall du inse,/att du någon gång måste/ge upp. Så kommer du/att få kraft/att fortsätta.”

Ralf Andtbacka