På 150+ sidor frilägger hon den mänskliga existensens bara stomme, men nagelfar även konsumtionssamhällets förlupna högmod. Intryck från besök i Wien, Gävle och Westfalen samsas med vandringar i utkanten av städer – bland de grustag, fabriksbyggnader och övergivna platser som känns igen från flera av hennes tidigare böcker. I texter på ett par tre rader till tiotalet sidor rör sig Frostenson mellan det ostillbara behovet av ”mera” och den lika överväldigande känslan av ”nu räcker det”. Här finner man utforskningen av enskilda språkljud och munnens fortlöpande under (”andning, lilla vagn som för över hopplöshet”), men även visor med tycke av bön och barnkammarrim.

Ny är den stundom uppsluppna tonen, fylld av lika delar syrlig humor och bitande sarkasm. Jaget som talar kan hacka, stamma och fnasa, men det kommer också krypande ”som den reptilsjäl man är”. Samtidigt har Frostenson skärpt kritiken av de nyttoinriktade, förment ideologifria krafterna i ett samhälle som ersatt välfärd med optimering, mellanmänskliga relationer med kundförhållanden – denna alltmer varufierade tillvaro där ”intighetens bokstäver” skrivs ”versalt och utan rot”. Hon ser banktjänstemännen som lämnar Lehman Brothers med flyttkartonger och skam, men även de papperslösa vid Europas yttre gränser. Extremerna rör vid varandra utan falsk försoning.

Detta är poesi som flöde och delta, men även som rännil, spill och tår. Den brutna men hymniska tonen kan erinra om floddiktaren Hölderlin, men även om rekviernas Achmatova och sorgesångernas Trotzig. Andra gånger för de elliptiska fraserna spridda över satsytan tankarna till Björling och Inger Christensen. Flodtid liknar dock ingenting så mycket som Frostenson – denna poet, lika kluven som egensinnig, för vilken

skillnaden ska jagas som sälla villebrådet och vaggas som
det lindebarn det är

En mera uppfordrande och självklar samtidspoet är svår att finna i den nordiska poesin.

Aris Fioretos