Rawdna Carita Eira (f. 1970) har vuxit upp i Brønnøysund och bor i Kautokeino. Hon är utbildad adjunkt och har arbetat som renägare, lärare och inspicient och dramatiker knuten till den samiska nationalteatern Beaivváš. Förutom dramatik har Eira tidigare skrivit sångtexter, bl.a. för Mari Boine. ruohta muzetbeallji ruohta / løp svartøre løp är hennes debutbok.

løp svartøre løp / ruohta muzetbeallji ruohta

Boken är en vandring i dagens Sápmi tillsammans med en trygg, målande, lågmäld vägvisare. Språket är rikt på metaforer som, trots sin enkelhet, ger boken både vidd och djup. Vi färdas genom en besjälad natur där renen, hennes älskade Svartöra, alltid finns i närheten. Som ung flicka skär hon sitt märke i den lilla renkalvens öron. Den förblir hennes, men ändock inte. Renen och viddernas vindar är lika fria. Ibland händer det att hon får tillfälle att möta eller färdas med dem. Titeln är ett sorts mantra som återkommer i hela boken. Må du leva och löpa fritt, min älskade ren.

Trots att hennes liv i renskötseln ibland kunde vara obarmhärtigt och svårt, så älskar hon detta liv. Ofta är det långt ifrån romantiskt. Hungern, kölden och smärtan finns där. Som naturliga inslag.

Eiras poesi följer något som kan definieras som samisk berättartradition, något som hennes föregångare Nils Aslak Valkeapää var bland de första att publicera.  I boken finns spår av Valkeapääs poesi. Bland alla dessa vidder och deras djurliv finns hennes vida hem. Och allt detta talar till henne, och hon lyssnar och talar till dem. Hon är en del av allt detta. Eller hellre; allt detta lever inne i henne.

I bokens början beskriver hon sin far- eller mormor med värme och glädje.  Kvinnan som hjälpte och vårdade henne som barn med varma rynkiga händer. Med få ord, där det mesta läses i det outsagda, målar hon bilden av sin förebild. Den åldrade samiska kvinnan.

I epilogen träder en kvinna fram, som är nöjd och trygg med sitt samiska liv. Alla löften om land av honung och gator av guld lockar alls inte henne:

"men jeg har / hatt tennene gravd ned / i nysalta laks / tungespissen boret / inn i dypet av multebæret / margbeinsfett rennende / nedover halsen / og ferskt bjørkeris / dansende over ryggen / så jeg tenker jeg blir her".

Hon älskar det liv hon lever i Sápmi. Hennes bok är en hyllning till samernas land och liv.