Litteraturpriset
Pristagare
Anna Hallberg: på era platser
Diktsamling (Albert Bonniers Förlag, 2004):Nomineret til Nordisk Råds
Litteraturpris 2005
Redan i den uppmärksammade debutsamlingen Friktion (2001), framstod
poeten Anna Hallbergs metod och förhållningssätt till dikten som egen och
anmärkningsvärd. Det var tydligt att språkmaterialism och konkretism var
utgångspunkterna för dessa korta undersökningar av mindre högstämda fenomen
som "frigolit" eller "tetris". Det var en dikt som inte kunde infogas i den
dominerande expressiva, eller om man så vill, romantiska, modernistiska
lyriktraditionen.
Anna Hallberg har arbetat mycket medvetet med diktsamlingen på era
platser som helhet, som ett konstnärligt objekt. På det vita omslaget - som
hon själv utformat (tills. med formgivaren Jan Biberg) - syns objekt från en
lekplats i vit relief: en bänk, en gungställning, en sandlåda och en
lyktstolpe. På omslagets baksida syns ett hopknölat papper vid sidan om en
papperskorg. Det är vackert och på en gång både stramt och lekfullt. Är så
ock dikten och språket en plats för lek? Svaret är ja! Detta är den vita -
rena - lekplats där poeten förser oss med materialet, objekten, färgerna får
vi själva fylla i.
I dikternas visuella utformning framhålls också möjligheten att
betrakta en diktsida som ett fysiskt rum där man ger akt på textens position
och rörelser, där ibland skriften befinner sig i lager och anhopningar, i
vissa fall som om den stod under påverkan från något starkare utifrån.
Flera av Anna Hallbergs dikter framstår lösryckta och fragmentariska,
emellanåt förekommer konstiga infall, lustiga ordlekar och barnsliga utfall.
Assonanser och allitterationer skapar rytm, här finns homonymer, ständiga
betydelseförskjutningar, ordfiguranter och förmodligen kryptogram, men
dikterna förefaller ofta sakna traditionell betydelse. Alla dessa
texthändelser iscensätts på ett högst medvetet och många gånger metodiskt
sätt. Denna text tycks snarare sträva efter att ske, än att tala om livet.
Diktsamlingen kan alltså te sig som en klippbok. Men i detta avseende
rör sig Anna Hallberg i en tradition som litteraturen åtminstone sedan
1960-talet delat med bildkonsten: slumpmetoder, cut up, ready made,
appropriering, détournemant, sampling och återbruk av egna och andras
texter. Hon förhåller sig till språket som konkret material.
Olika språkligheter och representationsformer bryts mot varandra, och
smittar ner varandra eller hybridiseras. Ibland uppstår något som liknar ett
textbrus, ibland sönderfaller texten på grå blad som tycks fysiskt
attackerade, med överskrivningar, bortklippta bokstäver.
Jag finner ingen motsättning i att kunna tilltalas av olika traditioner
inom poesin. Även den traditionelle lyrikläsaren bör kunna ta till sig Anna
Hallbergs lyrik.
Men jag tror att det kräver något av läsaren; det kräver ett nytt
förhållningssätt, inte bara till dikten som sådan, utan till det egna sättet
att läsa poesi. Detta är oinsmickrande poesi, som inte psykologiserar eller
försöker flirta med våra känslor och vårt behov av identifikation, även om
den också rymmer humor och lekfullhet.
Jag "förstår" s.a.s. inte allt i Anna Hallbergs diktsamling men jag
tilltalas av dess tydlighet. Denna måhända paradoxala hållning beror på
diktens konsekvens. Dess sammanhang bör inte sökas i traditionella
förståelsemodeller. Dikten öppnar sig ändå, med tydlighet och kraft, och för
en emellanåt svindlande och vacker poetisk förtätning och rytm.
I detta fall tror jag alltså att själva nyckeln till dikten är att det
inte finns någon nyckel. Någon kanske skulle vilja läsa den avslutande
sviten om det svenska standardgolvet som en allegori eller rentav metafor
för själva poesin i vardagen. Men jag tror att man hellre ska läsa
golvdikten som just en dikt om ett svenskt standardgolv, alltså som en
sinnebild av själva metoden: en konkret dikt om konkreta material, där
själva materialitetens torrhet och de instruktionsartade utsagorna både
bildar underlag och prövar gränsen/platsen för "det lyriska".
Trots att på era platser "bara" är Anna Hallbergs andra diktsamling
framstår hon redan nu som en poet med stor integritet. Man kan gilla eller
ogilla Anna Hallbergs strategi. Man kan tycka vad man vill om hennes lyrik.
Men man kan inte bortse från den.
på era platser är ett idébaserat konstnärligt projekt, som i sitt
genomförande blir så mycket mer än bara sin idé. Anna Hallberg visar inte
bara vad litteraturen kan vara, utan också vad språket och poesin är.
Diktsamlingen rymmer både ett startskott; på era platser… klara,
färdiga, gå - och en lägesbestämning; "det är trots allt här / man befinner
/ sig". Men det är också en diktsamling som pekar ut en riktning - framåt,
vidare, utforska och utvidga litteraturen mer.
Astrid Trotzig
Ansvarlig webredaktør
2007-05-03