Litteraturpriset
Pristagare
Sara Stridsberg: Drömfakulteten, 2006 (Forlaget Albert Bonnier): Nomineret til Nordisk Råds Litteraturpris 2007
Drömmen om ett liv.
Sara Stridsbergs är född 1973 och debuterade som författare med den kritikerrosade romanen Happy Sally 2004, en berättelse om Sally Bauer, den första skandinav som simmade över Engelska kanalen. År 2006 kom Sara Stridsbergs andra roman Drömfakulteten, denna gången en fiktiv berättelse om Valerie Solanas, den kvinna som för eftervärlden är känd för att hon på sextiotalet skrev det extremfeministiska manifestet SCUM (Society for Cutting Up Men) och senare efter att ha försökt samarbeta med Andy Warhol sköt och allvarligt skadade. Sara Stridsberg har bland annat också översatt SCUM-manifestet till svenska och skrivit ett drama om denna Valerie Solanas.
I Drömfakulteten är fiktionen att författaren besöker Valerie Solanas under dennas sista tid i livet på det hotellrum på Bristol Hotel i Tenderloin District, torskdistriktet i San Fransisco, där Valerie Solanas bodde när hon 52 år gammal knäande vid sängkanten, sjuk och eländig avled i april 1988. Författaren får där delar av berättelsen berättad för sig av den motvilliga Solanas, vilken rätt omgående visar sig vara en svåråtkomlig ifrågasättande kvinna som med hjälp av en verbal förmåga utöver det vanliga, kryddad med kärv och oförutsägbar humor och bitande ironi byggt sig ett ogenomträngligt pansar av trots, hat och ifrågasättande mot snart sagt allt som omger henne. Det blir till en furiös berättelse om det liv som leder fram till detta postmorten tillstånd som Valerie Solanas befinner sig i när romanen inleds. I korta växlande filmlika klipp får vi följa huvudpersonen från uppväxten med öknen och ökendjurens desperata skrik i Ventor Georgia, där hon utsattes för det optimala sveket av en kärleksfull men oseende slarver och drömmare till mor och en kvalificerad skitstövel till far som utnyttjade dottern sexuellt bakom moderns rygg, till stunder med författaren i hotellrummet i hordistriktet där hela det här romanprojektet ifrågasätts av Solanas för att det är parasiterande och ett försök att romantisera Solanas liv. Vi får vara med om det skruvade livet som kringflackande tonårshora på sextiotalet, lovande forskarstudier vid University of Maryland, dit Valerie Solanas kom tack vare ett statsstipendium för obemedlade och där hon och väninnan och älskarinnan Cosmogirl försörjde sig på prostitution, fantiserade om att bli den amerikanska historiens första intellektuella horor och bestämde sig för att det var en politisk handling att alltid ha läppstift utanför munnen. Valerie Solanas skriver en pjäs som hon ger namnet "Up your ass" och 1968 träffar hon Andy Warhol i hans Factory i New York och vill att han ska ta del av pjäsen. Hon välkomnas först för sin egensinniga tvärställdhet men så småningom negligeras hon när substansen bakom fasaden och pjäsen inte befinns hålla måttet. Detta blir ett slag point of no return i Valerie Solanas liv där hennes sökande efter bekräftelse hos en man för något annat än det hon har mellan benen kommer på skam och hon än en gång får se sig sviken. Hon plockar fram pistolen, skjuter och allvarligt skadar Warhol och resan utför sätter fart på allvar. Valerie Solanas tas in för tvångsvård på mentalsjukhus, hamnar så småningom i fängelse och på mentalsjukhus igen för att till slut efter ett eländigt självdestruktivt liv fyllt av drogmissbruk och prostitution och som hos så många som berövats möjligheten att bygga upp en anständig självbild, med påtagliga besvär att hantera de egna förutstättningarna till något annat än att sätta sig på tvären till skydd mot världens, männens och kanske till och med sitt eget svek mot sig själv. Det blir en resa i sällskap med det sociala arvet och när det ser ut som det gjorde för Valerie Solanas leder det vilse i de flesta kulturer och inte minst i den amerikanska som Valerie Solanas hur som helst inte hade något lust att orientera och känna sig delaktig i. Så hamnar hon också till slut på det där sjabbiga hotellet där hon möter författaren och evigheten.
Sara Stridsberg arbetar skickligt experimentellt med både språk och struktur och Drömfakulteten är en mångbottnad och formmässigt spännande roman om en komplex människa och ett eländigt liv. Kronoliogin är uppbruten, tempot är oerhört högt uppskruvat så man nästan tappar andan när man läser och allt berättas i presens från tidiga barndomsminnen, famlande tonårsupplevelser, forskarstudier och flummiga filminspelningar i The Factory i New York, förhör inför rättegången och terapeutiska samtal på mentalsjukhusen. Språket är vibrerande feberhet och poetiskt suggestivt och det kan låta såhär: ”Och tiden går långsamt i öknen. Barndomen är en evighet av bländande brinnande sländor som rasslar genom träden och lastbilar som passerar i horisonten, på avstånd ökenhundarnas klaganden”. Detta gör att berättelsen kryper nära, blir intensiv som en smak i munnen, en doft som bränner sig kvar i näsan och som man ler igenkännande åt nästa gång man känner en strimma av den.
Författaren förklarar inte, dömer inte, visar inte finger. Hon visar bara upp så att man ser och med seendet måste man förstå. Det går inte att undvika. Smärtan brinner. Rädslan skälver och sorgen, längtan, förtvivlan, kärleken och inte minst hatet glöder. Och till sist är bara minnet närvarande av den drömmande cigarettrökande slarvern till mor med Marylin Monroe som förebild som Valerie Solanas inte träffat sen hon rymde hemifrån tidigt femtiotal, den silverfärgade kappan, den påträngande intelligensen, nyckel till ett bra liv enligt de normer som Valerie Solanas förkastade. Och alla pappren, drömmen om att bli detta enda förlösande författare.
Ansvarlig webredaktør
2007-04-25