Eva Runefelt - I ett förskingrat nu
Dikter, Albert Bonniers Förlag
En blek och tunn decembersol över byggarbetsplatserna i förorten där jag bor.
Ännu har det inte kommit någon snö. Jag återvänder till Eva Runefelts
diktsamling I ett förskingrat nu för minst tionde gången den här hösten. Det är
märkligt att det fortfarande känns som en ny bok, trots att jag har läst den så
många gånger. Vi har pratat om det, i jurygruppen, att det framträder nya
bilder, nya spår, nästan varje gång man läser. Att boken växer och vidgas.
Vi har talat om dödstematiken, allmänt och specifikt, i porträtten av en döende
mamma. Vi har diskuterat skönheten, klangen, det vackra bildspråket. Men också
fräckheten, humorn, det vardagliga och det fula. Och litteraturreferenserna har
vi pratat om, hur Runefelt leker och spelar med traditionens auktoriteter.
När jag recenserade boken i somras tog jag fasta på den samlande rörelse som
återkommer i dikterna. Jag skrev:
”I nästan alla Eva Runefelts diktsamlingar återkommer den runda centrumformen.
Cirkel, klot, droppe, öga. I diktsamlingen Augusti, från 1981, visar omslaget en
blågrå skålformation, målad av konstnären Stina Strandberg. En av dikterna heter
just ’Centrum’ och inleds:
’Att här huka sig ned
Stadens fontanell
Och lägga sig i ett
väldigt hjärta’
Kanske skulle man kunna läsa de raderna som en poetik för hela Runefelts
författarskap. ’Allt ska in i mitten’, skriver hon i sin nya bok, I ett
förskingrat nu, i en dikt som fortsätter:
’Är mitten i bröstet
man viker sig om det
eller någonstans i huvudet
man viker in det’
Många är de poeter som har vittnat om hur skrivandet går genom kroppen. Hur
dikterna till en början är något fysiskt drivande som först långt senare växer
ut till ord och tal och språk och röst.
Hos Runefelt förefaller riktningen vara den motsatta.
Hennes dikter sänker sig ’genom fontanellen’ och nedåt, till hjärtat. Från
språket och in i kroppen. Det ska in mot mitten och samlas till vila. I dikten
’Julisnö’ skriver hon:
’Jag är plommonkött
utan minsta konsonant
Vill om någon
vara om
Snäppet, glansknäppet
när hjärnan lugnar sig’
I den bemärkelsen är Eva Runefelt en intellektuell poet (inte helt olik Inger
Christensen) som tar avstamp i tanken och låter den ruva till form. Mjuk som en
rundslipad sten är mjuk. Samlade tankefrukter som blir plommon och kropp.
Hon skriver med ett hisnande vackert bildspråk. Om en ’by nedhasad från ett
rödbrunt berg’. Om de dödas röster som ’Vita klasar, klungor / En droppvis inre
spillning’. Och om ’magra hundar i snålt kött’. Obesvärat rör hon sig till synes
hemtamt i poesin, tidigare författare, konstnärer och mytologier apostroferas
med en mjuk självklarhet. Till exempel går hon i dialog med både Horatius och
Strindberg och diktar en lovsång ’Höga c – för Edith Södergran’. ” (DN 24/8
2007)
När jag nu läser om boken tänker jag att visst finns här en påtaglig
dragningskraft in mot centrum, men det är också ett sammanhållande som låter
enskildheterna bestå. I en gemensam krets av uppmärksamhet. Kanske är det därför
de olika läsningarna ger så olika utfall? För att hon lyckas hålla ihop
oförenliga storheter.
Det är ett märkvärdigt kraftfält, detta närvarande ”nu” som på samma gång är ”förskingrat”.
Hon skriver om ”hjärnans blå mosaik / i munnen”.
Ett tänkande som tar plats i munhålan. Kanske inte i första hand för att tala.
Kanske lika gärna för att hitta ett mjukare bo? En annan plats än den tomma
skallen.
En blå mosaik, med skarvar och fogar. Hård och blank i det mjuka, mörka. För
diktsamlingen I djuret, nominerades hon till Nordiska rådets litteraturpris
2002. Hon debuterade 1975 med romanen I svackan.
I ett förskingrat nu är hennes elfte bok.
”En fukt drar tanken / ned i lungorna” skriver hon i dikten ”Julisnö”.
Vad händer när tanken blir kropp? När språket framträder som rörelser?
Flera gånger börjar jag gråta under läsningen. Helt oförberett. Som om någon
pratade inifrån mig själv.
”Nere i färsksorgen
varje rörelse högljudd
bara nyklippt gräs
stryker lugnt”
(ur ”Sankta ruin, Visby”)
Anna Hallberg
Ansvarlig webredaktør
2008-01-10

Pristagare