Litteraturpriset
Pristagare
Synnøve Persen - meahci šuvas bohciidit ságat
Mehiläispaviljonki – kertomus parvista (Bikupan – en
berättelse om svärmar) är en rolig och filosofiskt
fascinerande bok som utmanar våra föreställningar om jaget,
individen och själen, samt om vad som är naturligt.
Jagberättaren beskriver ett gammalt hus som utgör
möteslokal för en massa udda föreningar: strupsångare,
herpetologer, Föreningen för kommunalvetenskapernas
befrämjande, De försvunna språkens vänner, Klubben för
ombytliga verkligheter, porrbutiken Hekuba, en
amatörteater, Stödföreningen för den vetenskapliga
väldsbildens offer och Klubben för icke-mänsklig personer
(druider, vampyrer, bortbytingar demoner, varulvar). Berättaren blir medlem i
Klubben för ombytliga verkligheter och börjar teckna ner medlemmarnas
berättelser.
Tematiken i Mehiläispaviljonki är bekant från Krohns
tidigare författarskap. Den som läst henne vet att
hennes personer kan vara insekter, insektsvärmar,
datorsimulationer – eller människor, men skildrade med en
inlevelse helt annorlunda än den gängse psykologins, med
entomologens hängivna respekt för det obegripliga. Krohns
intresse riktas mot gruppen, dess kollektiva själ, svärmens
personlighet.
Stilen är torr, saklig och empirisk när berättaren beskriver
det utflippade och icke-empiriska. Man associerar till den
österrikiska zoologen Konrad Lorenz’ populära böcker om
djurens beteende, men i Mehiläispaviljonki handlar det om
människor och deras bisarra förehavanden anförda som
alldagligaste fakta. Krohn ser också det vackra och värdiga i det konstiga och
onaturliga, och trots att texten aldrig är känslosam väcker
den ofta läsarens medkänsla. Hennes konsekventa
ifrågasättande av det vi uppfattar som naturligt och gängse
– känslor, medvetande, autenticitet – vidgar vår empati för
medvarelserna i ställer för att begränsa den, som när
Paranoikerns fru säger åt städerskan Lahja att hennes man
visserligen är galen, men att det inte betyder att han
skulle ha fel.
Krohn gycklar också med den postmoderna uppfattningen om
att språket skapar världen. Hon återger och parodierar
skickligt olika gruppers idiom, så som knarkarslang eller
akademisk jargong. Hon stimulerar vår fantasi och utmanar
våra förutfattade meningar. Hon frågar vad vi egentligen
består av och vad som styr våra handlingar – är själen
materia, cellernas ämnesomsättning eller något annat? Finns
människans innersta väsen i den gråvita gröt som är vår
hjärna, eller finns den någon annanstans? Kan en annorlunda
varelse, till exempel hybrotten – en hybrid mellan robot
och djur som dammsuger och läser tidningen – i någon
bemärkelse ta del av den mänskliga erfarenheten?
”Jag är vi”, konstaterar berättaren vid ett tillfälle, och
påminner om hur Krohn i en av sina tidigare romaner, Pereat
mundus, citerar Carl Sandburg: ”I världen finns bara en
människa och hennes namn är Alla människor.”
Leena Krohns bok Tainaron var nominerad för Nordiska rådets litteraturpris
1988. År 1993 vann hon Finlandiapriset, det största finländska litteraturpriset.
Hon har även vunnit diverse andra pris.
Krohn översatt till svenska:
- Den gröna revolutionen 1972 (tillsammans med Inari
Krohn) - Tainaron. Brev från en annan stad. 1987
- I människokläder 1989
- Umbra 1994
- Matematiska varelser eller delade drömmar 1996
- Att förnimma dess närvaro 1997
- Pennan och maskinen 1998
- Pereat Mundus 2001
Ansvarlig webredaktør
2008-01-10