Förväntningar på Köpenhamn

Klimatförhandlingarna är krävande med många komplexa problemställningar som man ska finna en lösning på. Vår bestämda uppfattning är att en hållbar klimatlösning förutsätter att också hänsynen till global matsäkerhet återspeglas i ett klimatavtal. Det ska vara de enskilda ländernas ansvar att detta följs upp i den nationella politiken där jordbrukets olika roller måste balanseras; jordbruket som matproducent, jordbruket som producent av förnybar energi, jordbruket som en källa till utsläpp av växthusgaser och jordbruket som en del av lösningen för ett ökat upptag av koldioxid. Köpenhamn kan vara början till en internationell process inom vilken klimat och matsäkerhet ses i ett enhetligt sammanhang.

De fattiga drabbas hårdast

Var sjätte invånare i världen, totalt över 1 miljard människor, har inte tillgång till tillräckligt med mat. Enbart under första halvan av 2009 har över 100 miljoner nya människor drabbats. Inom loppet av ett halvår har situationen förvärrats med ett antal motsvarande fyra gånger Nordens befolkning.

Klimatförändringarna är redan en viktig orsak till det stigande antal människor som drabbas av svält. FN har slagit fast att skördar som slår fel på grund av torka, översvämningar och extremt väder är den huvudsakliga orsaken i omkring hälften av de svältdrabbade länderna. I de områden som drabbas hårdast kan skördarna minska med upp till 50 procent under perioden 2000–2020.

Ingen hållbar klimatlösning utan bra åtgärder för jordbruket

Globalt bidrar jordbruket till 10–14 procent av de samlade klimatutsläppen. Samtidigt är jordbruket den sektor som är mest sårbar inför klimatförändringarna. Det innebär att jordbruket framöver både måste anpassas till de klimatförändringar som kommer och producera maten på ett sätt som ger minsta möjliga utsläpp av växthusgaser.

Enligt beräkningar från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, kommer världens befolkning att öka med två tredjedelar de kommande 40 åren. För att möta det ökande behovet av mat måste matproduktionen öka med svindlande 70 procent under samma tidsperiod. Detta förstärker den enorma utmaning vi står inför. Med denna utgångspunkt kommer det sannolikt att bli en omöjlig uppgift att minska de samlade utsläppen av växthusgaser från jordbrukssektorn. Vi måste därför ha som ett tydligt mål att vi ska hitta bra lösningar för att minska utsläppen per producerad enhet. FN:s klimatpanel pekar på minskade kolförluster från jord som den åtgärd som har störst potential när det gäller att minska utsläppen från jordbrukssektorn. Nu är tiden inne för att i högre grad uppmärksamma odlingsmetoder som minskar utsläppen av kol från jordbruksarealerna – och hitta metoder som förbättrar jordens förmåga att behålla, och öka, det enorma kollager som finns i jordmånen. Kollagret i jordmånen är också en viktig faktor för produktiviteten på arealerna. På så sätt är åtgärder för att öka kolet i jorden en viktig klimatåtgärd – och samtidigt en viktig åtgärd för att öka jordbruksproduktionen.

Ökad hållbar matproduktion är nödvändigt

I en situation där vi bör öka matproduktionen i världen är det mer klimatvänligt att göra matproduktionen mer effektiv på de arealer där man redan odlar än att börja odla nya arealer. Globalt står avskogning för en betydande del av de samlade koldioxidutsläppen. En av de viktigaste orsakerna till avskogningen är behovet av mer jordbruksareal. Investeringar i jordbruksproduktion på befintliga arealer är därför också en viktig åtgärd för att minska avskogning. De nordiska länderna är eniga om att det är viktigt att få till stånd en egen regim för minskad avskogning och försämring av skog, som en del av ett framtida klimatavtal.

Klimatförändringarna i sig kommer också att göra det nödvändigt att utöka odlingarna. Om temperaturen stiger med mer än två grader Celsius beräknas möjligheterna för matproduktion i världen försämras betydligt. Utvecklande av ny teknologi och bättre odlingsmetoder kommer att vara avgörande för att kunna svara på behovet av anpassningar till ett förändrat klimat. Man måste bland annat utveckla nya växtsorter som tål andra växtförhållanden, högre temperaturer, mer eller mindre nederbörd och nya sjukdomar. I-länderna måste känna ett särskilt ansvar för tekniköverföring och annat bistånd till de fattigaste länderna som kommer att bli hårdast drabbade och som är sämst rustade för att anpassa sig.

Också hållbar förvaltning och bevarande av den genetiska variationen bland husdjursraserna är viktigt för att kunna tillmötesgå nya krav på tillgång till foder och klimatanpassning, särskilt när det gäller utvecklingsländerna.

Vi vill också understryka behovet av internationella insatser när det gäller bevarande av växtmångfalden och växtförädling samt bevarande av den husdjursgenetiska variationen i utvecklingsländer. Här bör vi ge stöd åt böndernas eget bevarande och utvecklande av lokala växtfrön, gärna i samarbete med forskningsinstitutioner. De nordiska länderna har länge varit pådrivande i det internationella samarbetet på det området. Genom Nordiskt Genresurscenter – NordGen och växtfrölagret på Svalbard är vi redo för en fortsatt aktiv roll i både globalt och regionalt samarbete om bevarande och nyttjande av de genetiska resurserna.

Jordbruksbistånden måste ökas

Trenden med underinvestering i jordbruket måste vändas, och biståndet till jordbruket måste ökas. G8-länderna ser detta som en viktig prioritering, och har gått in för att anslå 22 miljarder dollar under en period på tre år till att stimulera jordbruksbaserad ekonomisk tillväxt. De nordiska länderna ger sitt stöd åt att jordbruket bör prioriteras högre i utvecklingspolitiken framöver.

Vi får heller inte glömma jordbrukets roll som producent av klimatvänlig energi. Bioenergi bör ersätta fossil energi. I fattiga länder där bioenergi redan utgör en stor andel av energiförbrukningen bör bioenergin användas mer effektivt. Här kommer också nya tekniska lösningar in – ofta mycket enkla lösningar.

Vi är eniga om att Köpenhamn bör vara början på en internationell process inom vilken klimat och matsäkerhet betraktas som knutna till varandra. Som jordbruksministrar har vi ett gemensamt ansvar för att utveckla ett hållbart och klimatvänligt jordbruk i Norden. Detta tar vi på stort allvar, och vi vill bygga vidare på vår nordiska gemenskap för att hitta de bästa lösningarna för våra naturgivna förhållanden.

Fiske- och jordbruksminister Jón Bjarnason, Island Livsmedelsminister Eva Kjer Hansen, Danmark
Jord- och skogsbruksminister Sirkka-Liisa Anttila, Finland
Jordbruks- och matminister Lars Peder Brekk, Norge
Jordbruksminister Eskil Erlandsson, Sverige