2008 måste några av världens största banker räddas av sina regeringar för att undgå finansiellt kaos.
Det enorma tillskottet av pengar från skattebetalarna väckte stor vrede bland medborgarna och politiker blev tvungna att ställa i utsikt att i grunden göra upp med en osund finans- och spekulationskultur.

Nu två år efteråt börjar konturerna av den skärpta finansregleringen att visa sig. Visst görs det åtstramningar och justeringar inom olika delar av systemet men någon grundläggande uppgörelse har man inte fått till stånd. Finansvärldens lobbyister är duktiga och effektiva och de har i stor omfattning lyckats bestämma kursen för den reglering som de själva är föremål för.

När nästa kris kommer, kommer vi att befinna oss i samma situation som 2008: att många banker är ”too big to fail” – för stora att misslyckas - och därför räddas av staten ännu en gång. Politiker och även bankerna själva har förstås levererat en massa rituella besvärjelser som går ut på att det inte kommer att ske. Men de vet mycket väl själva att det löftet inte kan hållas.

Det finns därför anledning att titta närmare på de djupare orsakerna bakom krisen. Dessa kan man finna i bankernas grundläggande verksamhetsmodell och synen på pengar som har ändrats på ett avgörande sätt under de senaste tre årtiondena.

För det första har pengarna lösgjort sig från ekonomin och en självständig finansekonomi har sett dagens ljus. Det upplevs inte längre som underligt att man kan tjäna mer pengar genom att flytta runt själva pengarna än man kan tjäna genom att mödosamt skapa värde och produktion i den reala ekonomin.

I finansekonomin kan man uppnå vinst mycket snabbare än så – i princip på några få minuter – och finansekonomin blir därmed en dödligt farlig konkurrent till den reella produktionen när det handlar om att dra till sig såväl finansiellt som mänskligt kapital. Tänk bara på hur många skarpa hjärnor som arbetar i finansbranschen med att fundera ut komplicerade ”produkter” som inte skapar något nytt för samhället och endast flyttar runt bland befintliga värden. Dessa, ofta ogenomskådliga, ”finansiella produkter” var en av de främsta orsakerna till krisen.

För det andra har synen på att driva företag ändrat sig radikalt, i synnerhet i de stora börsnoterade bolagen, i och med uppkomsten av det så kallade ”shareholder value”-paradigmet.

Detta paradigm går i grova drag ut på att ett företags främsta uppgift är att skapa värde åt sina aktieägare. Andra intressegrupper – kunder, medarbetare, leverantörer och samhället som sådant – är i princip underordnade i förhållande till aktieägarnas intressen.

Samtidigt blir det allt viktigare för de börsnoterade företagen att skapa vinst på kortare tid, bland annat på grund av konkurrensen från finansbranschen. För att uppnå detta är det av avgörande betydelse att skapa och upprätthålla positiva förväntningar på verksamheten, eftersom detta är avgörande för aktiekursen. Därför blir en av ledningens viktigaste uppgifter att skapa dessa förväntningar och företaget måste hela tiden fatta strategiska beslut om uppköp av konkurrenter, utförsäljningar, rationaliseringar med mera. Denna mekanism gör det möjligt för nutidens ägare att inkassera inte bara den nutida vinsten, utan även framtidens! Om man dessutom personligen binder direktörerna för företagen vid konceptet genom lön i form av aktier, blir incitamentet att skapa tom tillväxt riktigt stort.

Med andra ord riktas företagets uppmärksamhet i högre grad mot att skapa värde för aktieägarna på kort sikt än mot att lösa företagets egentliga uppgift: att genom sina produkter och tjänster uppfylla verkliga behov som andra människor eller företag har.

För banker får detta en alldeles särskild betydelse. Bankernas klassiska funktion är att ta emot sparande och förmedla detta vidare i form av lån och investeringar till företag eller personer som drar igång produktion eller bostadsbyggande och på så sätt bidrar till samhällets utveckling. Till detta kommer uppgiften att utföra den nationella och internationella betalningsfunktionen på ett rationellt sätt – att upprätthålla ett slags pengarnas motorväg och därmed i grunden säkra en offentlig finansiell infrastruktur.

Detta är bankernas främsta uppgift, som naturligtvis ska lösas på ett affärsmässigt sätt – men bankföretagandet i sig är inte huvuduppgiften.

Denna syn har ändrats i grunden. Nu definierar sig bankerna som ”företag som alla andra” – trots att finanskrisen tydligt visade på något annat. Man hör till och med politiker säga att ”bankerna finns till  för att tjäna pengar”, samtidigt som samma politiker i andra sammanhang önskar att bankerna ska ta ett större samhällsansvar, exempelvis genom att låna ut mer till företagen. Banker ska naturligtvis tjäna pengar, men att säga att det är det som de finns till för är alldeles bakvänt.

Nu finns det faktiskt banker som bedriver verksamhet som utgår från den egentliga uppgiften och i första hand fokuserar på att lösa just den – och som samtidigt gör ett rimligt och ärligt överskott på det.

En grupp är de klassiska lokala bankerna. De har hållit fast vid sin ursprungliga uppgift – att understödja lokalsamhällets utveckling – och avhåller sig både från att själva spekulera och att sälja spekulativa finansprodukter till kunderna.

En annan grupp är de starkt växande mikrofinansbankerna i utvecklingsländerna som ser det som sin uppgift att bekämpa fattigdom genom att ge små entreprenörer tillgång till lån.

Den sista gruppen innehåller sådana banker som vill främja en långsiktig miljömässig och social hållbarhet genom sin verksamhet. De har byggt upp sin verksamhet kring finansiering av framtidens samhälle: ekologiska livsmedel, förnybar energi, klimatvänligt byggande, men också kultur- och undervisningsverksamheter samt värdiga boende- och arbetsförhållanden för samhällets marginaliserade grupper.

De tre prisvinnande bankerna hör till denna grupp tillsammans med exempelvis holländska Triodos Bank, tyska GLS Bank och italienska Banca Etica.

Med inspiration från den mer visionära bankverksamhet som beskrivs här är det vår uppfattning att det är möjligt låta finansbranschen röra sig mot ett större fokus på bankernas klassiska samhällsfunktion – och därmed kraftigt minska risken för nya finanskriser. Detta kan bland annat ske genom att göra spekulation och finansiering av spekulation mindre attraktivt genom såväl skattemässiga som andra incitament. Det ska vara mindre attraktivt att agera kortsiktigt.

Det avgörande är att vi som samhällsmedborgare etablerar en demokratisk konsensus om att det är den vägen vi måste välja. Under tiden kan vi som konsumenter och bankkunder ställa krav på vår bank om större transparens och samhällsmedvetenhet. Och vara villiga att rösta med fötterna.