De folkvalda måste med i klimatkampen

Med anledning av klimattoppmötet i Lima i Peru arrangerade Inter-Parliamentari Union (IPU) en konferens i parlamentsbyggnaden i Lima, där det deltog 250 parlamentariker från nära 100 länder. Konferensen antog en kraftfull resolution om att klimatförändringarna är ett hot mot livet på jorden och människornas överlevnad. Klimatförändringarna är en realitet och Världsmeteorologiska organisationen meddelade på konferensen att vetenskapen är entydig när det gäller att världen står inför mycket svåra klimatförhållanden om man inte klarar av att begränsa utsläppen av växthusgaser.

– Det behövs en större medvetenhet om hur viktig roll parlamenten i världen har i arbetet med att stoppa farliga klimatförändringar. Om ett globalt bindande klimatavtal ska bli verklighet nästa år i Paris måste ländernas parlament göra sin del av arbetet – med andra ord ratificera det kommande avtalet och anta de lagar som kan säkerställa att det förs vidare ut i verkligheten, säger Christina Gestrin, medlem i Nordiska rådet och ordförande för Nordiska rådets miljö- och naturresursutskott, som deltog i konferensen.

Gestrin menar att de parlamentariker som följer med i klimatförhandlingarna spelar en mycket viktig roll.

– För det första ska vi kontrollera att regeringen gör det som de har lovat att göra. Erfarenheten visar att viktiga internationella avtal inte alltid följs upp när ministrarna har kommit hem igen. För det andra så måste vi förklara inför väljarna hur allvarliga konsekvenser klimatförändringarna kan få och varför det kan vara nödvändigt att införa åtgärder som på kort sikt kan vara impopulära. "Om vi inte får befolkningarna med oss kommer vi inte i mål i klimatarbetet", säger Christine.

På IPU:s konferens satte man fokus på rättfärdigheten i klimatkampen. Erfarenheterna av klimatförändringarna fram till nu visar att det är de fattigaste människorna som är mest utsatta. Det är samma människor som i mycket begränsad grad har bidragit till klimatkrisen.

– Klimatpolitiken består av två viktiga element. Det ena är att göra våra samhällen mer rustade inför att klara av extrema väderfenomen, inte minst de grupper av befolkningen som är mest sårbara. Den andra komponenten är att minska utsläppen av växthusgaser för att undvika de farligaste och mest extrema klimatförändringarna. På kort sikt innebär det extra utgifter, på sikt sparar vi pengar på att undvika de mest allvarliga skadorna. Vi måste se till att det är de välbärgade som står för största delen av notan, inte de fattiga. Och här pratar jag inte om välbärgade och fattiga länder, utan om rika och fattiga befolkningsgrupper, avslutar Christina Gestrin.

Resolutionen som antogs av IPU finns här: http://www.ipu.org/splz-e/cop20.htm