Med stärkt lagstiftningssamarbete kan Norden bli världens mest integrerade region
Analysen undersöker utmaningarna och möjligheterna för det nordiska lagstiftningssamarbetet och den innehåller ett antal förslag om ett stärkt lagstiftningssamarbete som kan öka den nordiska integrationen och främja den nordiska modellen utåt.
En revitalisering av lagstiftningssamarbetet kan förebygga gränshinder för individer och företag och stärka nordisk integration- Denna rapport är ett viktigt bidrag till den pågående reformen av det nordiska samarbetet. En revitalisering av lagstiftningssamarbetet kan förebygga gränshinder för individer och företag och stärka nordisk integration, säger Nordiska ministerrådets generalsekreterare Dagfinn Høybråten.
Det nordiska lagstiftningssamarbetet, som har pågått sedan slutet av 1800-talet och gett upphov till samnordisk lagstiftning om t.ex. avtalsrätt och upphovsrätt, har förändrat karaktär under de senaste 20-30 åren. Samarbetet avser numera huvudsakligen utbyte av information och erfarenheter mellan länderna.
I sin analys konstaterar professor Backer att en ökad kunskap om Helsingforsavtalet från 1962 där länderna bla. åtog sig att bedriva ett nära lagstiftningssamarbete inom privaträtten och straffrätten och även på andra relevanta områden skulle kunna bidra till att stärka det nordiska samarbetet. Professor Backer har också funnit att det är olika i vilken utsträckning länderna drar nytta av information och erfarenheter från andra nordiska länder eller beaktar effekterna på mobiliteten mellan länderna när de tar fram ny lagstiftning. Dessutom finns möjligheter att samarbeta kring utformning och implementering av EU/EES-rättsakter som inte alltid tas tillvara i det nordiska samarbetet.
För att genomföra dem krävs dock att det finns en politisk vilja i länderna och att ämbetsmännen har tillräckliga resurser- Jag har valt att lyfta fram 13 prioriterade förslag som tillsammans kan stärka det nordiska lagstiftningssamarbetet och bidra till att göra Norden till den mest integrerade regionen i världen. För att genomföra dem krävs dock att det finns en politisk vilja i länderna och att ämbetsmännen har tillräckliga resurser, säger Inge Lorange Backer.
Professor emeritus Inge Lorange Backer har lång erfarenhet av nordiskt rättsligt samarbete som expeditionschef för Lovavdelningen i Justitiedepartementet i Norge och som professor i rättsvetenskap vid Universitetet i Oslo.
Bakgrund
Det nordiska lagstiftningssamarbetet är en central del av det nordiska samarbete som formaliserades genom 1962 års Samarbetsavtal, även känt som Helsingforsavtalet. De nordiska länderna har dock bedrivit ett aktivt lagstiftningssamarbete sedan slutet av 1800-talet.
Det är grundläggande för det nordiska lagstiftningssamarbetet att länderna behåller sin fulla suveränitet som lagstiftare och bedriver ett samarbete med varierande ambitionsnivå i frågor där länderna har gemensamma intressen och målsättningar.
Enligt Helsingforsavtalet är ambitionsnivån för lagstiftningssamarbetet högst när det gäller privaträtt (civilrätt) och straffrätt, men det kan också beröra andra områden som är föremål för nordiskt samarbete. Länderna ska också underrätta varandra om de ändrar i lagstiftning som har tagits fram i nordiskt samarbete.
Fram till slutet av 1900-talet karaktäriserades det nordiska lagstiftningssamarbetet av stora gemensamma lagstiftningsprojekt som resulterade i samnordisk lagstiftning på flera områden som inom avtalsrätten och upphovsrätten. Under de senaste 25-30 åren har detta samarbete ändrat karaktär och består huvudsakligen av utbyte av information och erfarenheter mellan tjänstemän.
I det andra steget av den pågående reformen av det nordiska samarbetet, Nyt Norden 2.0, fann de nordiska samarbetsministrarna att det fanns anledning att undersöka potentialen i att revitalisera det nordiska lagstiftningssamarbetet för att stärka den nordiska integrationen. Professor emeritus Inge Lorange Backer fick uppdraget att göra en sådan analys av det nordiska lagstiftningssamarbetet.
Professor Backers analys beskriver det nordiska lagstiftningssamarbetets historiska bakgrund och redogör för dess utmaningar och möjligheter i beaktande av EU-rättens intåg i det nordiska samarbetet och en allt mera föränderlig politisk verklighet. Backer konstaterar att ett stärkt nordiskt lagstiftningssamarbete kan bidra till att göra Norden till världens mest integrerade region i enlighet med de nordiska statstministrarnas deklaration från 2016. Det kan förbättra den nationella lagtiftningens kvalitet, förebygga gränshinder och stärka den nordiska modellen utåt. Viktiga förutsättningar för ett stärkt nordiskt lagstiftningssamarbete är dock att det finns en politisk vilja och att de nationella ämbetsverken har tillräckliga resurser.
I sin analys beskriver Backer ett antal generella åtgärder som kan stärka nordiskt lagstiftningssamarbete och ett antal rätts- och livsområden där ett sådant samarbete kan vara relevant. Bland dessa prioriterar Backer 13 förslag som tillsammans kan bidra till en ökad nordisk integration. Dessa förslag har bl.a. till syfte att förbättra förankringen av Nordiska rådets förslag till lagstiftningssamarbete, att förbättra möjligheterna till samarbete om nationella lagstiftningsinitaitiv och lagstiftningsintiativ från EU/EES och att förebygga nya gränshinder till följd av lagändringar eller nya lagförslag. Förslagen avser också ett stärkt lagstiftningssamarbete gällande digitalisering, hälsa, aktiebolag, samboförhållanden, utlänningslagstiftning, straffrätt och internationella konventioner.
Rapporten kan laddas ned här:
