För ganska jämnt ett år sedan skrev jag ett par artiklar i Dagens Nyheter och föreslog att de nordiska länderna och självstyrande områdena borde gå samman i en förbundsstat.

Sällan har jag fått så starka reaktioner som då. Därför har jag nu utvecklat förslaget i Nordiska rådets och Nordiska ministerrådets årsbok 2010.

Det svåra är inte att skissa hur en förbundsstat skulle kunna se ut. Schweiz är en tänkbar förebild till ett liknande förbund, med de fem länderna (Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige) och de tre självstyrande områdena (Färöarna, Grönland och Åland) som medlemmar.

Förbundet skulle bara ha de befogenheter som medlemmarna uttryckligen uppdrar åt det. Utrikes- och säkerhetspolitiken skulle höra dit, den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitiken behöver samordnas, forskningspolitiken skulle säkert också tjäna på det.

Att länderna samlas i en förbundsstat betyder inte att all politik beslutas för förbundet som helhet. De nordiska länderna har en stark tradition av lokalt självstyrelse, med kommunerna och amter/fylken/landsting som ansvariga för stora delar av i synnerhet det sociala området, men med en nationell nivå som vakar över likvärdigheten.

På samma sätt skulle förbundsstaten Norden kunna verka, som arena för jämförelser och samverkan utan att alltid behöva tvingande beslut för att komma vidare. Det mesta av beskattningen skulle ligga kvar i de enskilda länderna, det sociala området likaså, och kanske socialförsäkringarna också, så länge man inte tror det finns mer att vinna på ett gemensamt system.

Förbundsstaten behöver en författning, en lagstiftande församling och en regering. Hur de ska se ut måste medlemmarna komma överens om.

Det kommer säkert att bli en lång process, men den skulle kunna börja med att Nordiska rådet tar initiativet till en förstudie om framtida alternativ för det nordiska samarbetet.

När den har kommit med sina synpunkter och förslag kan medlemmarna börja förhandla. Sedan måste folken och parlamenten säga sitt om förhandlingarnas resultat. Framåt år 2030 skulle de nordiska medborgarna kunna välja sitt första gemensamma ting.

Förflutet med förhinder

Det konstiga är att det inte redan har hänt.
I internationella sammanhang berömmer sig de nordiska länderna av sitt fredliga och framgångsrika samarbete. Men man kan lika gärna vända på bilden.

På andra håll i Europa har liknande områden med gemensam kultur och språk för länge sedan bildat länder och stater: England och Frankrike under tidig medeltid, Spanien på 1400-talet, Storbritannien på 1600-talet, Tyskland och Italien på 1800-talet… Det är bara de fem nordiska länderna som envisats med att hålla sig vart och ett för sig.

En del berodde på att Danmark/Norge och Sverige/Finland länge var så jämnstarka att inget rike lyckades lägga under sig det andra, annat på att stormakterna bromsade försöken, från Hansan till USA och Sovjetunionen.

Men nu lämnar stormakterna Norden i fred. För första gången på 600 år skulle länderna kunna diskutera frågan i lugn och ro.

Nordismen har sedan 1800-talet burits av starka kulturella och idealistiska stämningar, men i dag menar jag att det tillkommer starka ekonomiska och utrikespolitiska skäl.

Världens tionde ekonomi

Det började med en sifferlek. Jag räknade samman ländernas BNP och invånarantal. Resultatet var förbluffande. Förbundsstaten Norden skulle idag ha drygt 25 miljoner invånare och en BNP på omkring 1600 miljarder dollar, i samma härad som Spanien och Kanada, en av världens 10-12 största ekonomier.

Det öppnar två viktiga perspektiv.

I och med finanskrisen har det internationella samarbetet fått kraftigt ökad betydelse. När Bretton Woodssystemet havererade i början av 1970-talet satte avregleringarna in, och de internationella organisationerna förlorade alltmer av sin roll.
De senaste åren har man emellertid insett att finansmarknaderna inte klarar sig utan internationell reglering. Problemet är att FN, WTO, IMF/IBRD och t.o.m. OECD under tiden har blivit alltför otympliga för att kunna nå svåra resultat i stora förhandlingarna.

Lösningen har blivit G20, som drar upp de stora linjerna och sedan låter de traditionella organisationerna verkställa dem.

Antagligen är inte detta övergående: när klimatfrågan ska lösas är behovet av liknande mekanismer minst lika stort.
Problemet är att G20 ställer de nordiska länderna vid sidan av. Det förlorar både Norden och världen på.

De nordiska länderna är mer frihandelsvänliga än någon G20-medlem, de har också varit beredda att göra mer på miljöområdet. Genom att vara splittrade berövar de sina ståndpunkter deras talan i de viktigaste organen, dit bara de största ekonomierna har tillträde.

Som förbundsstat vore Norden en självklar och konstruktiv deltagare.

Starkare tillsammans

Men det handlar också om de nordiska ländernas egna ekonomier. En sammanhållen ekonomi med 25 miljoner invånare är långt mer slagkraftig och fruktbar än fem ekonomier på 10+5+5+5+0,5 miljoner invånare.

Med mer gemensam lagstiftning, med en aktiv gemensam arbetsmarknad och med en sammanhållen forskningspolitik skulle Nordens tillväxtpotential bli påtagligt större än med dagens splittring.

Förbundsstaten Norden vore mindre ekonomiskt sårbar än de fem länderna var för sig.

De små länderna är starkt beroende av enskilda varor, branscher och/eller marknader, men konjunktursvängningarna blir mindre om man ser till Norden som helhet.

Förbundsstaten skulle bli ett USA i miniatyr. Ju mer hemma vi känner oss i varandras länder, desto mer effektivt kan medborgarna parera konjunkturerna genom att flytta dit arbetskraften behövs.

I själva verket har företagen och medborgarna redan tagit Norden ett gott stycke på väg mot förbundet.

I Oslo lär var tionde anställd vara svensk, varje dag pendlar tre procent av Malmös befolkning över bron, och hälften av dem är danskar. Företagen har gått ännu längre.

Halva finans- och försäkringssektorn är nordisk, skogen, kraften och livsmedlen är på väg åt samma håll, och internationella koncerner organiserar ofta sin närvaro på nordisk snarare än nationell bas.

Förbundsstat bättre än samarbete

Ofta blir invändningen: ”Ja, men då räcker det väl med fördjupat samarbete?”. Eller: ”varför bry sig om Norden, när integrationen inom EU omfattar så många fler?”

Men så är det inte.

”Fördjupat samarbete” är väsensskilt från ”förbundsstat”. I det fördjupade samarbetet förhandlas varje enskilt projekt för sig. Om inte alla fem länderna ser tillräckliga fördelar blir förslaget inte av.

Så har det varit med många angelägna förslag genom åren. Om ”samarbetet” blir framtidens lösen är risken stor att Norden glider allt mer isär.

I en förbundsstat, däremot, kommer det hela tiden nya frågor att hantera. Då kan var och en av medlemmarna låta gungorna betala karusellerna – eftergiften den ena dagen möjliggör framgången dagen efter.

Den gemensamma federationen skapar en helt annan ram och förutsättning för uppgörelserna än det lösliga samarbetet.

Längre än EU

Norden står inte alls i motsats till EU. Tvärtom kan Norden stärka EU. Förbundsstaten skulle höra till de fyra-fem tyngsta medlemmarna i unionen. Då borde frågan om medlemskap komma i ett annat läge för dem som är skeptiska.

Jag förstår dem som drar sig för en union där det fransk-tyska direktoratet kan köra över ett Sverige eller Finland eller Danmark, men Spanien eller Polen hanterar man inte hur som helst. Och Norden vore gott och väl ett Spanien.

Dessutom kan det nordiska samarbetet gå betydligt längre än det europeiska. De gemensamma värderingarna i Norden lägger en grund för samarbete om lagstiftning, socialförsäkringar och beskattning som det kommer att ta generationer att nå inom EU.

Det nordiska samarbetet kan fungera som exempel och vägröjare för hela gemenskapen.

Den stora möjligheten

Ibland kan politiken göra skillnad. Det är politiken som bestämmer de institutionella ramarna för vad vi gör. Den viktigaste institutionella ramen är de geografiska gränserna. Dem kan marknaderna inte göra något åt – tvärtom slår gränserna igenom i både handel och näringsliv.

Häromåret fick Paul Krugman ekonomipriset till Alfred Nobels minne för sin forskning om ekonomi och geografi. Krugmans slutsatser är starka. Det spelar roll vem man är nära, det har betydelse att branscher, företag och kunnigt folk samlas på en plats.

Geografin är ekonomi, och den vilar i politikens händer.

Från Schweiz grundande och Nederländernas frigörelse över Italiens enande till Tysklands återförening och Sovjetunionens sönderfall har den politiska geografin gång på gång omskapats och satt djupa spår i historiens gång.

I all stillsamhet har nu Norden just en sådan möjlighet att förändra förutsättningarna för medborgarnas, näringslivets och kulturens utveckling.

Den möjligheten är det ytterst ländernas politiker som måste förvalta. Om de bestämmer sig för att göra det, så har förbundsstaten alla förutsättningar att lyfta Norden till något mer än vad de splittrade länderna kan erbjuda medborgarna var för sig.

Det är den möjligheten som den nordiska årsboken 2010 handlar om.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning