Investeringar för en bra miljö, med rent vatten, frisk luft och nyttig mat, driver oss gemensamt framåt. När sjuka och arbetslösa kan bo kvar i sina bostäder, bli friska, söka jobb och utbilda sig utan oro, skapar det bättre förutsättningar för ekonomins utveckling.
Vi kan beskriva det som en värdeburen tillväxt; - en moralisk tillväxt.

Han vidgade verkligen tillväxtbegreppet till att omfatta i princip allt och den närmaste tiden får väl utvisa vad Socialdemokraterna kommer att kunna omvandla till praktisk oppositionspolitik. Klart är att Håkan Juholt i varje fall nämnde tillväxten inte mindre än nio gånger i sitt tal.

Centern grönast

De politiska partierna i Sverige vill alla prioritera en grön tillväxt, frågan är bara vad som egentligen ryms i begreppet? Det finns lika många definitioner som det finns partier. 
För en miljöpartist kan det innebära omställning av hela samhället, medan det för en moderat kan betyda mer kärnkraft.

Den borgerliga alliansregeringen kastar oftast in begreppet i sin näringspolitik. Den centerpartistiska näringsministern Maud Olofsson talar mycket om förnybar energi och miljöteknik på export. Men hon får också ta kritik för att regeringen rustar ner järnvägen och satsar på motorvägar. Centerpartiet är regeringens mest gröna parti, men det är alldeles uppenbart att det får kompromissa sig fram till själva innebörden av begreppet grön tillväxt.

Oppositionen splittrad

Efter valet 2010 har det rödgröna samarbetet splittrats och en av stridsfrågorna inom oppositionen har just handlat om synen på tillväxt. Striden ställdes på sin spets strax före jul då Primegateskandalen rullades upp i svenska medier. Det var organisationen Svenskt näringsliv som anlitat pr-firman Prime för att den skulle göra Socialdemokraterna mer tillväxtvänliga. Inom näringslivet var man helt enkelt rädd för att Miljöpartiet skulle smitta ner Socialdemokraterna med sin negativa syn på tillväxt. ”Den växande tillväxtkritiken är en återvändsgränd”, som det stod i Primes hemliga papper.

Man skapade till och med ett motbegrepp, ”Den naturliga tillväxten”, och kanske ska den uttolkas som att näringslivet själv vill sätta upp sina miljömål. Miljöpartisterna gick givetvis i taket och Mikaela Valtersson, en av kandidaterna till posten som språkrör i Miljöpartiet, skrev en frän debattartikel:
”Om alla konsumerade som vi svenskar skulle vi behöva fyra jordklot. Det här vet alla om. Frågan är vad vi ska göra med den vetskapen.” Hon fortsatte med udden riktad mot Socialdemokraterna:
”För några år sedan sade en socialdemokratisk debattör att grön politik var emot allt det som gör livet värt att leva. Som exempel på detta fanns bilen, basindustrin och jakten…”

Två socialdemokrater, Caroline Andersson och Christian Scharf, svarade henne i samma tonläge:
”Tillväxt är en förutsättning för att det ska finnas resurser att fördela mellan grupper i samhället och till gemensamma ändamål. Att Miljöpartiet inte ser den kopplingen är dess blinda fläck.”

Nya partiledare tar över

Debatten hade därmed blivit i det närmaste existentiell. Frågan är då hur de nya oppositionsledarna kommer att ta den vidare. Socialdemokraternas nyvalde partiledare Håkan Juholt är en gammal försvarspolitiker som aldrig gjort sig känd för något större miljöengagemang, det bejublade talet till trots. I hans fall kommer det sannolikt att avgöras av valet av medarbetare.

Miljöpartiet har fortfarande över en månad kvar till sin kongress där två nya språkrör ska väljas. Mikaela Valtersson kan bli det ena och med all sannolikhet blir Gustav Fridolin det andra. Strax efter jul drog han upp sin politiska linje i en stor artikel på Dagens Nyheters debattsida. Han vill satsa på ny industri, en modernisering av energisystemet samt en renovering av infrastrukturen. Även han tar avstånd från samarbetet med Socialdemokraterna och han beskriver valrörelsen förra året som ”blockpolitik när den är som sämst”. Gustav Fridolin lägger sig smidigt i den politiska mitten för att kunna värva miljömedvetna väljare från både höger och vänster. Alliansregeringen har satsat allra mest på sänkta skatter och avreglering av den offentliga verksamheten. Men Gustav Fridolin menar att regeringen därmed framstår som ideologiska motståndare till själva politiken. ”Hur jag än försöker kan jag inte bygga min egen räls för att få fler tåg att gå”.

Regeringen har stött på problem, inte minst när det gäller infrastrukturen. Det svenska tågupproret har varit monumentalt. Tågen kommer inte i tid och de har ofta ställts in. I januari gick det så långt att världens största vadslagningsfirma Ladbrokes lade upp ett spel på svenska SJ. Oddsen för att ett tåg skulle komma fram i tid gav åtta gånger pengarna.
Att i det läget sälja ut järnvägen till många olika aktörer och hoppas på pricksäker leverans är självklart vågat. Trafikanterna har gett upp, de tar flyget eller bilen och företagen lägger om sina transporter till lastbil och mängden koldioxid i luften bara ökar.

Den stora förnekelsen

För tjugo år sedan var miljöinsatsen ofta privat. Konsumenterna fick lära sig att köpa miljövänliga batterier och slänga de gamla i en särskild behållare. Miljöarbetet handlade om konsumentval och sopsortering.

I dag är många miljöbeslut nationella eller globala. Miljön är tätt sammanlänkad med ekonomin och frågan får därmed en helt annan sprängkraft. Den delar också upp det politiska Sverige i helt nya grupperingar där det nya Miljöpartiet kan komma att spela en helt annan roll.

Frågan är om svensk tillväxt faller ut i flera olika frågeställningar. Ska Sverige fortsätta att utveckla basindustrin eller sträva mot miljövänligare produktion och tjänster? Vem ska få ta del av tillväxten? Är det svenskarna som ska fortsätta att bygga välstånd eller ska tillväxten fördelas bättre över världen?

Tillväxtpolitiken en maktfråga

I det här lite osäkra läget kommer en bok som ifrågasätter hela systemet och ”den eviga materiella tillväxten”. Det är den kristdemokratiske debattören Anders Wijkman och professorn Johan Rockström på Stockholm Environment Inistitute som i boken Den stora förnekelsen menar att dagens tillväxtmodell inte är miljömässigt hållbar. De tycker att den senaste valrörelsen var ett tydligt exempel på att svenska politiker inte tar miljökrisen på allvar.
”Hela vår ekonomi är uppbyggd på förutsättningen av fortsatt expansion.  Slutsatsen är att vi måste utveckla en radikalt annorlunda ekonomisk modell.”

De vill förändra ekonomutbildningen för mer tvärvetenskaplig forskning. De vill ge naturkapital och tjänster från ekosystemet ett värde på marknaden och komplettera BNP-begreppet. De vill se ett kontrakt mellan industriländer och utvecklingsländer. De menar att den rika världen – en femtedel av befolkningen som lägger beslag på mer än 80 procent av resurserna – måste dela med sig.

Socialdemokraternas ideolog Anne-Marie Lindgren på Arbetarrörelsens tankesmedja håller med debattörerna: miljökraven måste integreras i det ekonomiska livet, skriver hon.
”En socialdemokratisk tillväxtpolitik kan inte gå förbi frågan på vilket sätt tillväxten skapas… Att kräva hållbar tillväxt är inte att vara tillväxtfientlig. Men det väcker, självklart, frågor kring makten över det ekonomiska livet.”

Där berör Anne-Marie Lindgren antagligen själva kärnan i tillväxtdebatten, skälet till varför näringslivet anlitar dyra pr-firmor. Det handlar om vem som ska få definiera begreppet grön tillväxt. Vem som ska sätta upp reglerna för framtiden.
Näringslivet lever i kvartalscykler medan miljöhänsyn ska tas till kommande generationer. Att få med sig näringslivet och gifta ihop de perspektiven är det stora utmaningen för regeringen Reinfeldt.

Oppositionens splittrade oro, där socialdemokrater bekymrar sig för jobben nu, medan miljöpartister oroar sig för livet om femtio år blir en utmaning för Håkan Juholt. Vill han ens hitta några nya former för samarbete mellan partierna? Allt är som sagt en fråga om perspektiv. Det lokala välståndet ställs mot det globala, barnen här hemma mot ungarna i Bangladesh. Våra ungar eller deras barnbarn?

Det är existentiella frågor och det är inte konstigt att de väcker så starka känslor.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning