Våldet mot kvinnor har inte minskat under de senaste tio åren. Finland har en tvivelaktig ära i statistiken genom att antalet brott mot liv hos oss är två gånger större än i Europeiska unionen i snitt. Det är ett faktum som både män och kvinnor får lida av – männen utsätts vanligen för våld på gatan, kvinnor i en nära relation.

Den allmänna uppfattningen är att en stor del av våldet i Finland går hand i hand med utslagning och usla sociala förhållanden. Men i fråga om kvinnor är det inte den socialt utsatta gruppen som mest utsätts för våld.

Enligt en färsk utredning som publicerades i augusti löper högt utbildade kvinnor en märkbart större risk att utsättas för våld i sin parrelation än de kvinnor som inte har någon utbildning.

Utredningarna visar alltså att var femte finländsk kvinna har upplevt våld eller hot om våld i sin parrelation. Det är en sensationellt hög siffra och trots alla kampanjer tycks denna beklagliga situation på något sätt ha blivit bestående. Det har inte heller varit lätt att tala offentligt om problemet, den här typen av svårigheter har oftast ansetts vara en intern angelägenhet inom familjen och många låter bli att berätta om sina upplevelser.

President Tarja Halonen sade i april att det numera är lättare att erkänna att problemet finns, och att man delvis har lycktas spräcka muren av tystnad och skam. Även om till och med presidenten, regeringen och de centrala folkrörelserna har lyft fram problemet är det knappast någon som i stundens hetta stannar upp mitt i grälet där hemma för att tänka på vad som har sagts i festtalen.

En bra bit kvar till verklig jämställdhet

I en internationell jämförelse är kvinnans ställning mycket stark i Finland. Men en lätt skrapning på ytan i det finländska samhället visar att vi ligger långt ifrån målet när det gäller verklig jämställdhet mellan könen. Landets regering är t.ex. numerärt i balans men de viktigaste och tyngsta ministerposterna ligger ändå stadigt i manliga händer. Beskrivande är också det att det bland de största dagstidningarnas ansvariga chefredaktörer inte finns, och har knappt funnits, en enda kvinna. Detta trots att journalismen som yrke börjar vara allt mer kvinnodominerad.

Inte heller den offentliga sektorn har varit mycket av en vägvisare. Av statsmaktens personal är ungefär hälften kvinnor. Kvinnornas andel av chefs- eller ledarposterna inom statsmakten rör sig kring 30 procent. Det är svårt att ta sig igenom glastaket och ännu svårare är det inom den privata sektorn.

Regeringen har för avsikt att öka kvinnornas andel i ledande ställning. När det gäller styrelseposter i statliga bolag kommer man att införa en 40 procents kvot för båda könen. Den privata sektorn är dock svårare att styra: regeringen kommer att ”fortsätta dialogen” för att främja kvinnornas karriärmöjligheter.

I regeringens jämställdhetsprogram identifieras en hel del problem, omfattande allt från läromedel till arbetsmarknad. Åtgärder utlovas, men det tar åratal innan programmets eventuella effekter kommer till synes.

Problem med attityder och löner

Finlands lagstiftning ger ypperliga möjligheter för män att ta ut faderskaps- och föräldraledighet i samband med barnets födelse och för att stanna hemma och sköta barnen medan de är små. Vår f.d. statsminister Paavo Lipponen skapade sig ett gott rykte som föregångare, då han som statsminister tog ut en kort faderskapsledighet i samband med att familjen fick tillökning.

Enligt lagen kan papporna ta 18 dagar faderskapsledighet, men endast hälften av papporna använder sig av denna möjlighet. Regeringen har för avsikt att förlänga tiden med en vecka för att fler fäder ska utnyttja möjligheten. Föräldraledigheten kan däremot vilken som helst av föräldrarna använda sig av, men bara tio procent av papporna väljer det alternativet.

Dilemmat är attityderna, bland både papporna och deras arbetsgivare. Det är inte alltid lätt att utnyttja ens de lagstadgade rättigheterna om arbetsgemenskapen inte uppmuntrar till det. Arbetslivet har dessutom blivit alltmer hektiskt och det stressar föräldrarna, oberoende av kön. Barnomsorgen i sig är välfungerande men svårigheten ligger i att sammanjämka de krav som arbets- och familjelivet ställer. Det är barnen som blir lidande då de inte får tillräckligt med tid och uppmärksamhet och som kanske redan i de lägre klasserna måste tillbringa långa stunder ensamma efter skolan.

Ett ihållande jämställdhetsproblem i arbetslivet är också ”kvinnans euro”, som är ungefär 80 cent. Likalönsprincipen har inte förverkligats ordentligt, männen tjänar fortfarande bättre. Dessutom är många yrken klart kvinno- eller mansdominerade och dessa skillnader mellan könen är svåra att överbygga.

När löneförhandlingarna pågick på hösten i fjol var en av de största frågorna just de kvinnodominerade branschernas svåra lönegrop. Lönerna höjdes visserligen men den strukturella frågan är fortfarande olöst.

De finländska gymnasierna och högskolorna har redan i åratal haft kvinnlig majoritet bland de studerande. I synnerhet i de yngre generationerna har kvinnorna redan en klart högre utbildning än männen, men detta faktum har ingen avgörande betydelse på de mätare som visar hur väl jämställdheten förverkligas.

Oppositionen förlitar sig på kvinnokraft

Att tiderna möjligen förändras, avspeglades i det stora oppositionspartiet socialdemokraternas ordförandeval i somras. Partiet, som genomlever en intern kris, valde en ung kvinna, 32-åriga Jutta Urpilainen, till ordförande för att ”rädda” partiet. Hittills har socialdemokraterna personifierats av medelålders män med facklig bakgrund. Nu ville man i ett slag förnya partiets bild utåt.

Urpilainen har hittills varit en riksdagsledamot bland alla andra, utan några särskilt ansvarsfyllda uppdrag. Hennes prestationer följs alltså nu med stort intresse. Hon har lett partiet bara en kort tid, under de finländska politikernas semester, så det är än så länge för tidigt att dra några slutsatser.

När det gäller jämställdheten mellan könen upplevdes den märkligaste episoden i finländsk politik i vintras, då riksdagens jämställdhetsutredning offentliggjordes. Budskapet i utredningen var att det förekommer sexuella trakasserier i Finlands parlament. Det var främst unga kvinnliga assistenter som kände sig antastade av medelålders manliga riksdagsledamöter. Utredningsresultatet väckte en hel del uppståndelse. Vissa riksdagsledamöter försvarade sig ettrigt mot att stämplas som antastare. Då inga namn eller konkreta fall nämndes, var slutresultatet av uppståndelsen en förvirrande oklarhet om vad det egentligen var frågan om.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning