Under jullovet kom också kylan, många skojade om att jordens uppvärmning visst kommit av sig.  Det märktes - inte minst på elräkningen.

För den svenska regeringen innebar den avkylda klimatdebatten en välbehövlig paus. Förhandlingarna i Köpenhamn kraschlandade. Mötet avslutades under närmast farsartade former och för det svenska ordförandeskapet i EU innebar det en enorm prestigeförlust.

När den borgerliga alliansregeringen tillträdde för snart fyra år sedan var klimatet den prioriterade miljöfrågan.

Statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde dessutom klimatet till en egen profilfråga, medan han lät miljöminister Andreas Carlgren göra det mindre spektakulära grovjobbet.

Ordförandeskapet

Klimatet blev också en av de viktigaste frågorna för hela det svenska ordförandeskapet under andra halvåret 2009.
När Fredrik Reinfeldt presenterade sitt ordförandeskap för EU-parlamentet var klimatet den fråga han nämnde allra först:

- Klimat- och energifrågan kommer att vara en av de stora frågorna under vårt ordförandeskap.

Så sade han alltså i början av 2008. Men snart skulle han tona ner förväntningarna. En månad innan mötet sa han till sist i svensk tv att han inte längre trodde på ett bindande avtal i Köpenhamn.

Han fick så rätt, efter några kaotiska dygn blev resultatet i Köpenhamn snarast ett urvattnat icke-avtal.

Vad var det då som hände? Vilka var låsningarna och hur ska världen, EU, Norden och Sverige kunna ta sig vidare mot en riktig överenskommelse i klimatfrågan?

Tillbaka i tiden

För att förstå klimatproblematiken måste man nog backa tolv år tillbaka, till klimatmötet i Kyoto i december 1997.

Luxemburg var ordförande i EU, men det var snarare den starka miljökommissionären Ritt Bjerregaard som drev på för en global klimatöverenskommelse.

Den danska miljöminister Svend Auken och den svenska miljöministern Anna Lindh låg också på för ett bindande avtal.

EU låg bakom själva avtalskonstruktionen och nyckeln till avtalet den gången var u-länderna.

Man tog hänsyn till de fattigare ländernas behov av utveckling och gav dem möjligheter att fortsätta växa medan industriländerna fick ta på sig utsläppsminskningar.

De rikaste länderna skulle dra ner sina utsläpp med 5,2 procent till senast 2012. EU-länderna skrev på, precis som Japan.

Andra länder dröjde, som Ryssland och Australien.
USA, däremot, skrev aldrig på något Kyotoavtal.

De amerikanska argumenten har varit lite olika, beroende på president, men de har alltid gått ut på att USA inte kan eller vill ändra sin livsstil. Samt att andra länder också måste minska sina utsläpp.

Under senare år har man pekat på växande nationerna som Kina och Indien och därmed har klimatfrågan kommit att handla allt mer om storpolitisk prestige.

Klimatdebatten har fått starka drag av en sandlåda där stora länder pekar finger mot varandra:

- Varför ska han slippa!!

Ett enda avtal

Den senaste presidenten Barack Obama gick visserligen till val på sin klimatpolitik, men han baklåstes snabbt av senaten och kom till Köpenhamn utan något riktigt mandat.

Inför Köpenhamn ville det svenska ordförandeskapet ändå nå enighet mellan dessa högröstade stormakter och därför investerade man allt i ett enda nytt klimatavtal för hela världen. Alla skulle skriva på och alla skulle ta ansvar för klimatet. På så sätt hoppades man att få med sig både USA och Kina.

Men därmed måste Kyotoprotokollet avvecklas och u-ländernas frizon var hotad.

Frågan om ett enda gemensamt avtal drevs hårt av både Sverige och Danmark, som ju skulle stå som värd för själva Köpenhamnsmötet.

U-landsprotester

Det var grovjobbaren Andreas Carlgren som två månader före Köpenhamn fick presentera tanken om ett helt nytt avtal.

- Kyotoprotokollet behöver ett nytt hem i en utvecklad överenskommelse som omfattar alla länder.

Det lät ju rart, men u-länderna protesterade våldsamt.

Och när förslaget till slut landade på förhandlingsbordet i Köpenhamn hade klyftan mellan i-länder och u-länder vuxit sig oöverstiglig.

Fredrik Reinfeldt och Lars Løkke Rasmussen var sannolikt så upptagna av stormakterna att de missade u-ländernas frustration över att de skulle få betala för i-världens synder.
Efter Köpenhamn skyller alla på alla.

Men klart är att stormakterna inklusive EU aldrig tog u-länderna på tillräckligt allvar. Därför blev det inget bindande avtal i Köpenhamn.

När känslorna efter klimatmötet nu så småningom tinar upp kommer EU:s miljöministrar att åter ha klimatförhandlingarna på agendan. Nästa klimatmöte hålls i Mexico i december. Redan i månadsskiftet januari/februari ska länderna lämna in en första rapport om nationella utsläppsminskningar.

FN:s roll

I Sverige ifrågasätts dock FN:s styrka och röster höjs för andra lösningar. På den liberala tankesmedjan Fores i Stockholm menar man att de länder som släpper ut mest bör bilda ett eget forum. Pengar till u-länderna skulle kunna fonderas i en helt ny institution.

Den tidigare miljöministern Lena Sommestad (S) pekar på sambandet mellan klimatpolitik och social rättvisa. Hon vill se fortsatta förhandlingar där de båda frågorna behandlas tillsammans.

Miljöorganisationen Naturskyddsföreningen menar att det behövs en Global Marshallplan med sannolikt hundra miljarder USD per år i tio år.

Hur de än får pengarna, är det klart att u-länderna kräver kompensation för klimatskador som redan drabbat dem i form av översvämningar och ökenspridning.

De kommer också att behöva stöd för att utvecklas i en mer klimatsmart riktning. Sannolikt blir det även fortsättningsvis i FN:s regi eftersom klimatet har starka säkerhetspolitiska dimensioner.

Mot det kan man ändå hävda att USA alltid kört ett ”fast track” förbi FN när man velat och i Köpenhamn var det Obama som satte sig i direkta förhandlingar med Kinas Wen Jiabao.

Kraftmätningen mellan de två supermakterna markerade en ny geopolitisk och säkerhetspolitisk era. Kina har just passerat USA och släpper nu ut mest växthusgaser i världen.

Men per capita räknat är USA fortfarande klart värst. Kraftmätningen dem emellan utspelade sig mitt på klimatkonferensens golv.

Vid sidan av satt de nordiska ministrarna och kunde bara titta på.

EU står still

Sedan klimatmötet i Köpenhamn havererat står EU på samma ställe som innan mötet. Eftersom övriga världen inte gick med på utsläppsminskningar så gäller inte EU-löftet på 30 procents minskning längre.

Andreas Carlgren hävdar fortfarande att EU kan minska med 30 procent, men han kommer att få problem i ministerrådet eftersom både Polen och Italien är emot.

Tillbaka på ruta ett, alltså.

Uppgivna Sverige

I Sverige har regeringens kommentarer hittills mest förmedlat uppgivenhet och ilska.  Sannolikt kommer klimatet inte att bli en stor fråga för allianspartierna när de går till val i september.

Räkna dock med att det allt populärare Miljöpartiet i den rödgröna oppositionen försöker ta politiska poäng genom att peka på regeringens misslyckande.

Det folkliga engagemanget har kommit av sig och i de svenska medierna skrivs inte mycket om klimatet längre.

Kanske kan kylan över de nordiska länderna ändå få fart på en folklig klimatdebatt igen. Elräkningarna för december och januari lär bli skyhöga och påminna om behovet av energisparande.

Kanske är det energifrågorna som får bära klimatet ett tag, tills besvikelsen över Köpenhamn gått över.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning