I april 2009 gav Finlands regering en redogörelse om Finlands EU-politik till riksdagen. I stycket om EU:s utvidgning formulerades Finlands inställning så här: ”Alla nordiska länder samt länderna på Balkan och Tyrkiet blir EU-medlemmar när de uppfyller kriterierna för medlemskap.”

Finland har alltså officiellt önskat att både Island och Norge ska ansluta sig till Europeiska unionen. Den finländske kommissionären Olli Rehn, som ansvarar för utvidgningsfrågorna, har också verkat för ett isländskt medlemskap och han har i princip inte heller dolt sina sympatier för ett framtida norskt medlemskap.

Finlands önskan om att unionen ska utvidgas norrut och österut hör ihop med att Finlands egen inställning till EU i grunden har varit positiv. Man har valt att bevaka sina egna intressen genom att följa huvudströmmen i EU. Unionen, som Finland gick med i delvis av säkerhetspolitiska skäl, har blivit Finlands klart viktigaste referensram.

För närvarande är Finlands EU-politik ändå något avvaktande. Inga stora lösningar eller riktlinjer kan skönjas. Landet gick med i den gemensamma valutaunionen redan i första skedet, utan folkomröstning. Den gällande tolkningen är att euron har fungerat bra för Finlands del. Kursen har varit stabil och den pågående ekonomiska krisen kopplas inte ihop med euron eller unionens verksamhet överhuvudtaget. Däremot kommer många fortfarande ihåg hur svårt det var att försvara den finska markens värde i ekonomiska kriser.

Också Lissabonfördraget har Finlands riksdag ratificerat med klar majoritet. Inom klimatpolitiken har Finland följt EU:s linjer, utan några speciella egna inspel. Det som har diskuterats mest inom landet är jordbruket, där Finland delas in i ett nordligt och ett sydligt stödområde. I synnerhet odlarna i södra Finland har varit mycket otillfreds med sin situation.

En annan sak som också hela tiden föranleder diskussion är huruvida Finland ska sköta sina Rysslandsrelationer via Bryssel eller bilateralt. Finland har hela tiden arbetat för fungerande samarbetsrelationer mellan EU och Ryssland, vilket delvis har varit kopplat till det drygt tio år gamla initiativet om EU:s nordliga dimension. Detta initiativ är fortfarande vid liv, även om det varit ganska tyst om det på sistone. I fråga om det nya trafik- och logistikpartnerskapet är förberedelserna redan långt hunna.

Just nu ser det inte ut att finnas några frågor som speciellt skulle kräva ställningstaganden, varken ett eget EU-ordförandeskap eller några större linjefrågor. Regeringens redogörelse beskriver denna situation väl. Finland strävar efter att delta i det allt djupare samarbetet inom EU men fortsättningen är nu mer beroende av unionen än av Finland självt. Unionen i sig har befunnit sig i ett något oklart tillstånd.

Olli Rehn ser inte ut att ha någon allvarlig konkurrent till platsen som Finlands kommissionär. Rehn har nått en synnerligen aktad ställning, både i Finland och inom EU, och regeringens önskan är att få en synlig kommissionärsplats som är kopplad till EU:s externa relationer.

Kritiken mot EU kom fram i valet

Under EU-parlamentsvalet i juni såg man tydligt att medborgarnas EU-iver var betydligt mindre än hos maktetablissemanget. Den synligaste figuren i valet, som också fick det största antalet personliga röster, var ledaren för det populistiska partiet Sannfinländarna. Hans ideologi grundar sig uttryckligen på kritik mot EU.

”Där EU finns, där finns också problem” har varit en av hans slogans. Samtidigt har ändå hela partiet i praktiken varit ett projekt som lever på ledarens personlighet. Soini själv har meddelat att han har för avsikt att sitta bara två år i Europaparlamentet och sedan komma tillbaka till Finland i samband med riksdagsvalet. Fram till dess måste han försöka balansera mellan sina roller som partiledare, EU-kritiker och ledamot av Europaparlamentet. Vilken partigrupp han kommer att ansluta sig till i EU-parlamentet var fortfarande oklart genast efter valet.

Framför allt har Soini nu stärkt sin ställning i den inhemska politiken, vilket också var hans avsikt. Det eviga småpartiet håller nu på att ta steget mot att bli ett medelstort parti med stöd av sin ledares personlighet, som populistpartier brukar göra.

Vänsterns kollaps

Det mest betydande fenomenet i parlamentsvalet var ändå att vänstern försvann. Det är ingen överdrift att tala om ett försvinnande, för av Finlands 13 parlamentsplatser är det nu bara en som innehas av en egentlig vänsterpolitiker, även hon från den högra falangen av sitt parti.

Det gäller att komma ihåg att Finlands EU-politik länge var uttryckligen ett socialdemokratiskt projekt. Under Paavo Lipponens tid hade partiet både statsministerns och utrikesministerns portföljer, kommissionären kom ur socialdemokraternas led och ända sedan början av 1980-talet har Finlands president valts bland socialdemokraternas kandidater.

Nu fick partiet ett understöd på cirka 17 procent, vilket gav två platser i Europaparlamentet, alltså en mindre än förra gången. Men på den ena av dessa två platser sitter en av den ortodoxa kyrkans präster, fader Mitro. Han trivdes i rampljuset och blev partiets röstmagnet. I valet agerade han obunden och hans politiska linje har ingen egentligen någon uppfattning om. Det innebär att Finlands enda ”verkliga” vänsterpolitiker i Europaparlamentet är socialdemokraternas andra representant Liisa Jaakonsaari, en erfaren politiker och tidigare minister.

I Finland röstar man på person, inte på en lista. Det innebär att alla partier gärna försöker få någon kändis på sin lista för att locka extra röster. En sådan kandidat var också fader Mitro, eller Mitro Repo som han heter. Han fick mer röster än det finns ortodoxa i Finland. En orsak till framgången kan ligga i att den ortodoxa kyrkan med hjälp av ett beslut från ett kyrkomöte på 400-talet försökte motivera varför det inte är möjligt att kombinera prästerskap och politik.

Vänsterförbundet föll helt ur parlamentet med ett understöd på ungefär sex procent. Det har gått utför för partiet redan i många år, men understödet har ändå alltid nått upp till närmare tio procent. En direkt följd av EU-valet blev att Vänsterförbundets ordförande Martti Korhonen avgick och partiet söker en ny ledare.

Det finns också andra vinnare i valet. Kristdemokraterna hade ingått valförbund med Soini och fick på det sättet igenom sin egen kandidat. Svenska folkpartiet SFP trotsade alla prognoser och lyckades behålla sin plats, tack vare ett svagt valdeltagande på kring 40 procent, vilket gagnade SFP:s aktiva väljarkår. Av regeringspartierna hade De gröna ett ordentligt lyft och fick in två representanter. De gröna har även i övrigt bedrivit en stark och aktiv EU-politik i Finland.

Inga klara valbudskap

De två huvudpartierna i regeringen, Centern och Samlingspartiet, förlorade en plats och fick igenom tre representanter var. För Centern var det en avvärjningsseger, då opinionsmätningarna hade visat på ett riktigt klent resultat. Det blev visserligen förluster men inte så stora som man väntat sig, vilket innebar att statsminister Matti Vanhanen kunde dra en suck av lättnad. Hans sits som partiordförande hade annars varit i vågskålen. Nu var resultatet ändå uthärdligt.

Samlingspartiet steg procentuellt sett till landets största parti men i praktiken var det ordförande Jyrki Katainens första valförlust. Understödet sjönk något och partiet förlorade en plats. Men partiet hade faktiskt förberett sig på en ordentlig valseger. Att den uteblev var alltså ett hårt slag mentalt.

De verkliga vinnarna i valet är ändå Finlands kvinnor. Av 13 finländare i EU-parlamentet är nu åtta kvinnor.

Finlands EU-valkampanj präglades klart av en brist på tydliga europeiska teman, eller närmare sagt kanske brist på teman överhuvudtaget. Partierna hade svårt med att skapa klara budskap. Det kanske säger något också om den finländska Europapolitikens situation i allmänhet.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning