Genast i början av året konfronterades finländarna med den bistra verkligheten. Trots att den egna ekonomin varit god räckte den inte som buffert när den globala ekonomin gick i väggen.

Exportindustrins beställningar försvann i ett trollslag och alla förväntningar på utvecklingen för i år rasade. Regeringen försöker stimulera och ta mer lån men arbetslösheten ökar i snabb takt.

Den förändrade situationen har ändå inte påverkat Finlands klimatpolitiska mål. Riksdagen ska under vårens lopp ta ställning till en framtidsredogörelse, som dryftar åtgärder för minskade utsläpp fram till år 2050.

En stor del av Finlands traditionella industriproduktion har redan för länge sedan flyttats utomlands i och med globaliseringen, men mycket finns fortfarande kvar i landet.

Den tunga eller specialiserade industrin tillverkar förädlade produkter för den globala marknaden: papper, stål och fartyg. Skogsindustrin har haft svårigheter redan en tid men överlag har situationen sett bra ut. Fram till slutet av förra året var orderböckerna välfyllda. Det talades om brist på arbetskraft och man funderade på att öka andelen utländsk arbetskraft.

Sedan stod börsbolagens följande kvartal för dörren och i januari-februari trädde omskakade industriledare fram på informationsmöten för att berätta om personalminskningar, framskjutna investeringar och allt sämre resultat. Och ingen av dem vågade förutsäga vad resten av året kommer att föra med sig.

Exporten livsviktig för Finland

De tidigare så stabila industriarbetstillfällena är nu plötsligt mycket osäkra. I stålbolaget Outokumpu, i den lilla staden Torneå i norra Finland, upphörde löneutbetalningen till 2 000 anställda. I den österbottniska kuststaden Kaskö med 1 500 invånare drabbades 250 anställda av att ortens största arbetsgivare lade ned sin massafabrik. I importhamnen i Hangö står splitternya bilar på rad så långt ögat når. De skulle gå till ryska köpare, men i Ryssland finns det inga köpare längre.

De här svårigheterna ger återverkningar också på andra branscher. Av Finlands bruttonationalprodukt kommer hela 45 procent från exportindustrin. När exporten plötsligt och utan förvarning stannar upp inom så gott som alla branscher hjälper det inte att landet har ett gott utgångsläge i övrigt.

Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC har beräknat att 50 000 finländare i januari hade tvingats uppleva hot om antingen permittering eller uppsägning på sin arbetsplats.

All ekonomisk statistik visade neråtgående kurvor i november-december utom arbetslöshetsstatistiken, vars kurvor vände uppåt. En arbetslöshet om drygt sex procent är i sig inget alarmerande men det står redan klart att den under året kommer att öka med minst ett par procentenheter.

Då företagens resultat rasar, mister kommunerna skatteintäkter. Över hela landet tvingas städer och kommuner göra om sina budgetar och fundera på inbesparingsobjekt, då kommunernas intäkter kommer att bli lägre än förväntat medan kostnaderna hela tiden ökar. Och alla ropar nu på hjälp av staten.

”Ekonomins vinterkrig” står för dörren

Efter den djupa depressionen i början på 1990-talet utvecklades Finland till en öppen, globalt aktiv och globalt orienterad ekonomi. Det verkade som om man äntligen hade funnit ett fungerande koncept. Industrin skapade täta förbindelser till Kina, Indien och Ryssland, länder som tycktes ha en obestridlig tillväxt. I hemlandet minskade arbetslösheten kontinuerligt och låg till slut klart under genomsnittet i EU-länderna. Statens ekonomi hade fåtts i utmärkt skick.

Ännu i höstas kunde finansministern, Samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen, med förtröstan tala om att Finland kommer att klara recessionen bättre än andra länder. I år hörs inga sådana tongångar längre.

I januari var Katainen redan i full gång med att utarbeta nya stimulansprogram, han talade om ”ekonomins vinterkrig” och meddelade att statsskulden under de närmaste åren skulle öka märkbart.

På en kort tid hade utsikterna förändrats helt och de nya prognoserna visade redan på en tre-fyra procents nedgång i landets ekonomi.

Finlands, liksom så många andra länders, ekonomi var alltför globaliserad för att klara av en förlamad världsekonomi. Följderna drabbade också Finland, visserligen med eftersläpning men ändå.

Inget pekar tillsvidare på en lika svår nöd som i början av 1990-talet, då landets ekonomi var nära att rasa samman på samma sätt som vi nu har sett ske på Island. Ingen bankkris, skuldsättningen är under kontroll, företagen i skick och utgångspunkterna är bättre över hela linjen.

Det största problemet är att ingen klar lösning kan skönjas just nu.

Från export till hemmamarknad

Finland dök ner i 1990-talets depression som en sluten och reglerad ekonomi med en egen svag valuta. Då kunde man devalvera, stöda exportindustrin och med alla tillgängliga medel söka tillväxt genom export och internationella kopplingar. Betydande satsningar på forskning och innovationer hjälpte upp det hela.

Den tiden symboliseras bäst av Nokia, som förändrades från en rörig multibranschkoncern till ett ledande globalt datateknologibolag. Nu följer man bekymrat med hur det går för bolaget, som har 16 000 anställda i Finland och redan har börjat minska på antalet.

Den här gången hjälper det inte mycket att stöda exporten eftersom ingen ute i världen köper något. Blickarna riktas allt mer mot den inhemska efterfrågan, inhemska tjänster, hemmamarknaden - alltså mot allt sådant som man inte ägnade en tanke under globaliseringens gyllene tider.

I slutet av januari tillkännagav regeringen ett stimulanspaket, vars totaleffekt uppskattas till två miljarder euro. Avsikten är att det ska trygga cirka 25 000 arbetstillfällen, men det är en uppskattning som alla ekonomer inte håller med om. Tyngdpunkten ligger på arbeten, som kan etableras snabbt och som har en hög sysselsättningsgrad. Det kan vara fråga om t.ex. små reparations- och förbättringsarbeten på vägar, järnvägar och byggnader.

Samtidigt funderar man intensivt på vilka insatser som ska till härnäst.

Statsministern, Centerns ordförande Matti Vanhanen, har talat om behovet av ett ”framtidspaket” på tiotals miljarder euro, som skulle kunna rikta investeringarna till Finland. Han har också talat om ”den tredje vägen”, med vilket han avser ett mellanting mellan marknadsliberalism och statsstyrd ekonomi.

Inom den borgerliga regeringen har Centern strävat efter att ta avstånd från den marknadsliberala perioden, som Vanhanen uttrycker det. I inrikespolitiken har relationerna mellan regeringen och oppositionen klart skärpts i och med det förändrade ekonomiska läget, och Samlingspartiet, som under en längre tid varit på uppgång, har nu i början av året tvingats inta försvarsposition.

Klimatmålen håller

Talet om innovationer har i detta läge lagts åt sidan och universitetsdiskussionerna gäller närmast den framtida finansieringen av universitetens verksamhet. Hoppet om en ny ekonomisk tillväxt sätts nu till miljö- och energiteknologin.

Finland har förbundit sig till att fylla EU:s alla klimatkrav, sökt metoder för att genomföra dem och det finns ingen som ifrågasätter minskningsmålen. En kontinuerlig diskussion pågår ändå om vilken roll kärnkraften ska ha i sammanhanget.

Regeringen har hela tre ansökningar på sitt bord gällande byggande av ett nytt kärnkraftverk i Finland och under årets lopp ska det beslutas om vem som får tillstånd och var. Dessa projekt har startat redan långt innan den ekonomiska svackan, som hittills inte nämnvärt har påverkat kärnkraftsdiskussionen.

Finlands klimatpolitik har följt EU:s riktlinjer. Som bäst utarbetas en framtidsredogörelse om klimat- och energipolitiken. Den ska granska metoder för hur man kan nå utsläppsminskningar om 80 procent fram till år 2050. Innehållet i redogörelsen har inte offentliggjorts än men den föreläggs riksdagen i maj. Enligt preliminära uppgifter kommer en förbättrad energieffektivitet att ges stort utrymme i klimatplanerna.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning