Nyheter om personalminskningar har hörts dagligen under senhösten också i Finland. Företagen skjuter upp sina investeringar eller avstår från dem, exporten backar, osäkerheten ökar, liksom arbetslösheten. Trots allt detta är den allmänna uppfattningen att Finland kommer att klara sig ur den ekonomiska krisen med färre blessyrer än de flesta andra länder.

Det finns två förklaringar till den rätt lugna stämningen. För det första var Finlands ekonomi i gott och motståndskraftigt skick när svårigheterna började. För det andra, vilket kanske är en ännu bättre förklaring, har man upplevt sämre tider, och de är fortfarande i gott minne.

När man i Finland talar om krisåren eller den stora depressionen avser man, med fog, början av 1990-talet. Allt gjorde då en verklig djupdykning och landet var nära att hamna i likartade svårigheter som vi nu ser på Island. Det man erfar i dag är småpotatis jämfört med den tiden och ingen tycks vara rädd för att historien ska upprepa sig.

Den finländska synen på frågan sammanfattas ypperligt av den tjänsteman som ansvarar för den ekonomiska politiken, nämligen avdelningschefen för finansministeriets ekonomiska avdelning, Jukka Pekkarinen.

Han skriver så här i sin nätkolumn den 24.11:

- Vår utgångspunkt är nu en helt annan än i början av 1990-talet. Då hade den finska marken trängts in i ett hörn, konkurrenskraften var förlorad och företagens balansräkningar visade inga marginaler. Nu får vi stå vid sidan av och se andra länder i liknande trångmål. Vi har goda förutsättningar att klara oss så gott som helskinnade ur krisen.

Lärdomar av kraschen på 1990-talet

Det finns också klara fakta som förklarar avsaknaden av panikkänsla i Finland. Statistiska uppgifter ger vid handen att Finland inte är på tillbakagång, trots att tillväxtsiffrorna har sjunkit och ligger nära nollstrecket. Arbetslösheten minskade ännu i oktober (arbetslöshetsgraden var 5,8 %) men den förväntas snart öka igen. Priserna på bostäder har visserligen sjunkit men inte rasat. Ingen bank är veterligen i speciellt stora svårigheter. Statens ekonomi visade överskott ända fram till sommaren, tills staten i stimulansavsikt började öka sina skulder.

Allt var annorlunda i början av 1990-talet. Då var så gott som alla banker vid ruinens brant, den finska marken vacklade, låneräntorna steg i höjden, bostadspriserna rasade, företag och privatpersoner höll på att förgås under skuldbördan och arbetslösheten exploderade till nära 20 procent.

Högkonjunkturen i slutet av 1980-talet slutade plötsligt i en djupdykning, som fram till den nuvarande krisen har varit en av de djupaste ekonomiska kriser som industriländerna upplevt. Välfärdssamhällets kollaps såg ut att stå för dörren. År 1991 minskade bruttonationalprodukten med sex procent.

På den tiden hade man svårigheter också på annat håll, men i Finland blev bankkrisen exceptionellt svår. Fel hade begåtts i den egna ekonomiska politiken och depressionen fördjupades av att handeln med Sovjetunionen, som varit viktig för exportindustrin, upphörde i ett slag i och med grannlandets fall.

Det tog Finland många år att ta sig upp ur gropen men slutresultatet var en mycket starkare och mer konkurrenskraftig stat än tidigare. Esko Ahos regering som tillträdde under depressionsåren satte sig målet att låta exporten dra landet uppåt. Anslagen för utbildning och forskning upprätthölls trots ekonomiska svårigheter. En globalt verkande teknologiindustri började få fotfäste i landet, med Nokia i spetsen.

EU:s bästa finansminister

Erfarenheterna från början av 1990-talet låg också i bakgrunden då statsminister Paavo Lipponen förde fram Finland till medlem i euroområdet, som det enda nordiska landet. Någon folkomröstning lät regeringen inte ordna men finländarna visade sig ha relativt lätt att ta farväl av marken. Det underlättades av att man kom ihåg hur Finland som ett litet och svagt land under krisåren hade svårt att försvara värdet på sin valuta.

Efter depressionen lärde man sig dessutom att undvika alltför stor skuldsättning. Det största undantaget under de senaste åren har varit de som lyft bostadslån. Många av dem har uppskattat sin likviditet till det yttersta och inte beaktat risken för ekonomiska svårigheter.

De senaste regeringarna har alla bedrivit en likartad ekonomisk politik. Det fick vår nuvarande finansminister, samlingspartiets ordförande Jyrki Katainen, all ära för i november då Financial Times utnämnde honom till ”årets finansminister i Europa”. Också det bidrog till att ytterligare stärka känslan av att krisen kommer att drabba Finland lindrigare än andra länder.

Stämningen påverkas oundvikligen också av jämförelsen med våra grannländer. Värdet på valutan har varit stabil tack vare att vi är i euroområdet, och i tidningarna skrivs det om hur förmånliga shoppingresor man kan göra till Stockholm eller Haparanda då den svenska kronan har försvagats.

I slutet av november var finansministeriets bedömning fortfarande att Finland inte hotades av någon omedelbar recession. Trots det har stämningen hela tiden blivit alltmer allvarlig. Under senhösten hördes rapporter från exportindustrin om att orderingången stannat upp helt.

Finland klarade sig ur depressionen i början av 1990-talet tack vare exportindustrin men nu är ekonomin låst överallt då finanskrisen håller på att förändras till en störning i realekonomin.  I den globala ekonomin kan sådant inte passera obemärkt. Med den här farten kommer exportindustrin att ha stora svårigheter under vårvintern då nuvarande beställningar är levererade och inga nya har kommit in.

Regeringen stimulerar, utsikterna mörknar

Regeringens lösning har varit stimulanspaket. Fram till december har uppåt två miljarder euro reserverats för att framför allt stärka den inhemska efterfrågan. Offentliga investeringar tidigareläggs och skattelättnaderna fortsätter för att kapitalet ska vara i rörelse.

Regeringens budskap är att Finland hör till de länder i EU som bedriver en stimulerande finanspolitik och att man har råd med åtgärderna eftersom landets offentliga ekonomi hör till de starkaste i hela unionen.

Regeringen har också berett sig på stora bankgarantier men de ser inte ut att behövas.

Den ena nyhetssändningen efter den andra har under senhösten berättat om fabriker och andra som minskar sina arbetstillfällen permanent eller tillfälligt. Huvudförtroendemän dyker upp i tv-rutorna för att tala om vilken chock nyheten innebär. Sådant påverkar naturligtvis också stämningarna. Många familjer måste lägga om sina framtidsplaner.

Ändå är man inte särskilt rädd för att vi ska gå mot en massarbetslöshet. I den frågan kan man hänvisa till befolkningsstatistiken. Genast efter krigen, då Finland inledde återuppbyggnaden och framtidstron återvände, föddes exceptionellt stora åldersklasser. De åldersklasserna kommer under de närmaste åren att lämna arbetslivet och gå i pension.

Om den ekonomiska situationen hade bibehållits, skulle den förestående bristen på arbetskraft vara ett stort samtalsämne i samhället. Nu har talet om brist på arbetskraft fått stiga åt sidan. Däremot bevisar statistiken att en omfattande pensioneringsboom direkt kommer att minska hotet om eller risken för massarbetslöshet. På längre sikt kommer detta ändå att bli en nationalekonomisk belastning, då kostnaderna för hälso- och socialvård oundvikligen kommer att öka en kraftigt.

Det att ett relativt lugn legat över landet beror också dels på att den finländska ekonomin i mitten av december inte hade sett några ”stora offer”. Inga viktiga företag har gått omkull och ingen bransch ser ut att ha en så hotad framtid som t.ex. bilindustrin i Sverige. Men den ekonomiska krisens verkliga konsekvenser kanske bara inte har landat i Finland än, företag i många branscher har nämligen förväntningar som pekar rakt nedåt.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning