Social, ekonomisk och politisk stabilitet. Det var de grunder som Finlands närområdespolitik gestaltades kring på 1990-talet. Då utgjorde gränsen mellan Finland och Ryssland den längsta och djupaste välståndsklyftan i Europa och det fanns en rädsla för att instabilitet av olika slag skulle spridas till Finland från öst.

Det påbörjade närområdessamarbetet hade som mål att främja utvecklingen i de gränsnära områdena i Ryssland och att få dem med i EU:s gränsöverskridande samarbete. Verksamheten sträckte sig även till Baltikum, i synnerhet till det närliggande Estland, där levnadsstandarden var betydligt lägre än i Finland.

Situationen är i dag en helt annan. Finlands strävanden i nordvästra Ryssland går framför allt ut på att stärka den egna ekonomin. Allt tal om välståndsklyfta är i praktiken som bortblåst.

I princip var det ju precis det som var avsikten med närområdessamarbetet. Trots att det i Ryssland fortfarande finns ekonomiska, sociala och miljörelaterade problem så är det länge sedan man har kunnat tala om en överhängande kris. Och det är ett resultat av en allmän uppgång i den ryska ekonomin, inte av Finlands åtgärder.

Finansiering av program i Ryssland

Men programmet för närområdessamarbete finns fortfarande. Det finansieras med dryga 20 miljoner euro. Per definition är dess mål ”att främja hållbar ekonomisk och samhällelig utveckling i Murmanskregionen, Karelska republiken, S:t Petersburgs- och Leningradsregionerna samt att stärka och utveckla växelverkan mellan finländska och ryska myndigheter, företag och medborgare”.

Då och då spekuleras det kring huruvida Finland numera behöver finansiera den här typen av program i Ryssland, som hör till G8-klubben för de rika industriländerna.

Närområdessamarbetet har ändå aktivt hållits vid liv eftersom det binder de regionala och lokala myndigheterna till ett samarbete över gränsen och går också i övrigt in på sådana områden som medför en tydlig fördel också för Finland, som t.ex. säkerheten i kärnkraftverk. För de baltiska ländernas del upphörde denna typ av närområdesverksamhet i och med deras EU-medlemskap.

Också på ryskt håll går det mesta av den gränsöverskridande verksamheten framåt av egen tyngd. Umgänget mellan S:t Petersburg och Finland är mycket intensivt. På huvudgatan Nevski Prospekt hörs finska talas titt som tätt, och shoppingturisterna från S:t Petersburg har hållit liv i affärerna i sydöstra Finland trots den ekonomiska krisen. Under de närmaste åren kommer en ny och snabb tågförbindelse att öppnas mellan Helsingfors och S:t Petersburg, vilket ytterligare underlättar resandet.

Kontakterna till Ryssland varierar enligt region. Metropolen S:t Petersburg är ett kapitel för sig. En speciell och annorlunda relation har finländarna till de områden i Karelen som man efter kriget tvingades avstå till Sovjetunionen. Tusentals finländare med rötter i Karelen besöker området varje år.

Sedan har vi den del av ryska Karelen som aldrig har hört till Finland men som ändå är knuten till olika skeden i Finlands historia. I finländarnas nuvarande kontakter till Karelska republiken har man mest koncentrerat sig på att upprätthålla och stimulera den finsk- och karelskspråkiga kulturen i området.

Finland söker fotfäste i Murmanskentreprenader

Längre uppe i norr och längre borta från gränsen har olika program och myndighetskontakter fortfarande en stor betydelse. På senare tid har de koncentrerats närmast till Murmanskområdet. Kontakterna har aktivt upprätthållits också med Archangelsk och republiken Komi men tyngdpunkten ligger i Murmansk.

Finland har nämligen ingen specialsatsning i norr som kunde jämföras med Norges ”High North”-politik. Däremot har man allt mer medvetet börjat främja Finlands egna ekonomiska intressen i nordvästra Ryssland.

I Murmanskregionen planeras nu enorma infrastrukturprojekt, som är kopplade till en eventuell utbyggnad av Sjtokman-gasfältet och byggandet av en trafikcentral. Som vanligt i Ryssland har vägen från planering till verklighet varit lång för dessa jätteprojekt, men den här gången har Finland försökt komma med på ett hörn. När Snövitfältet byggdes i Norge hann finländarna inte med. Nu har man försökt ta lärdom av misstaget. Framför allt metallindustrin i norra Finland har byggt underleveransnätverk och även de ministrar som ansvarar för utrikeshandel och trafik har försökt skapa kontakter i Murmanskregionen. Finlands närvaro i staden kommer också att utökas ytterligare.

Ett stort praktiskt problem är de urusla trafikförbindelserna. Avstånden längs landsvägarna i norr är långa och på den ryska sidan är vägarna i dåligt skick. Nya tågförbindelser mellan norra Finland och Ryssland har det talats om redan länge. På pappret har man ritat imponerande korridorer, men i praktiken är inget förverkligat. Några flygförbindelser från Finland till Murmansk finns det inte heller.

Det arktiska samarbetet går över huvudet på Finland

I princip är Barentssamarbetet ett multilateralt samarbete mellan fyra stater och deras nordliga områden. Ur Finlands synvinkel har det ändå oftast visat sig vara en bilateral verksamhet mellan Norge, som har mest resurser till förfogande, och Ryssland. I gengäld har också Finland strävat efter att främja sina bilaterala ekonomiska relationer med Ryssland uppe i norr.

Statsminister Matti Vanhanen höll i november 2008 ett linjetal om Finlands målsättningar i de nordliga områdena på en konferens om framtiden i Barentsregionen. I sitt tal lyfte han fram klimatförändringen, ursprungsbefolkningen, sjöfart, turism, infrastruktur, forskning, trafik och logistik samt behovet av ett gränsöverskridande samarbete. Han noterade alltså hur det ligger till men kom egentligen inte med något nytt finländskt initiativ.

Utrikesminister Alexander Stubb förväntas i slutet av september i Rovaniemi hålla ett linjetal om politiken gällande de arktiska områdena.

I Arktiska rådet har Finlands aktivitet begränsats av att rådets uppmärksamhet på den senaste tiden har legat främst på de arktiska havsområdena. Det har talats om klimatförändring och smältande glaciärer, utnyttjandet av naturresurser och frågor om besittning av områdena. Eftersom Finland saknar havsgräns i norr har landet stått vid sidan om i dessa frågor. Det var också ett bakslag för Finland att Europeiska unionen inte godkändes som observatör på Arktiska rådets möte i Tromsö i april.

Trafik i den nordliga dimensionen

På tröskeln till 1990-talet tog Finland ett initiativ om att inleda ett internationellt samarbete kring miljön i de arktiska områdena, vilket senare ledde till att Arktiska rådet bildades. Barentssamarbetet var från början en norsk idé, men Finland var aktivt med om att starta upp det. Europeiska unionens nordliga dimension var sedan ett initiativ som togs i slutet av 1990-talet av Finlands dåvarande statsminister Paavo Lipponen.

Finland lyckades föra in den nordliga dimensionen som en del av EU:s strukturer, men någon huvudriktning blev den aldrig. Den nordliga dimensionen fick dock nytt liv igen under Finlands EU-ordförandeskap år 2006 och nu är det aktuellt med uppstart för det redan långt förberedda partnerskapet för trafik och logistik samt för det något nyare kulturpartnerskapet.

Vilket område som hör till den nordliga dimensionen har aldrig avgränsats geografiskt, men tyngdpunkten för de praktiska åtgärderna har legat på Östersjöområdet. I och med miljöpartnerskapet blev ett av flaggskeppen avloppsreningsverket i S:t Petersburg, som för sin del har minskat belastningen på det förorenade Östersjön.

Olika inställning i gasrörsfrågan

Det mest aktuella i Östersjösammanhang är det rysk-tyska NordStream-gasröret, som också f.d. statsminister Paavo Lipponen har lobbat för. Miljötillstånden för gasröret ligger som bäst för behandling. Vissa miljökrav kommer att ställas men de kommer knappast att utgöra något avgörande hinder för byggande av röret.

Ledarna i Finland har upprepade gånger meddelat att detta för Finlands del är fråga om ett miljöbeslut, det är alltså inte en politisk, ekonomisk eller säkerhetsrelaterad fråga. I det avseendet avviker Finlands syn väsentligt från Estlands och Sveriges inställning till frågan.

I det stora hela är relationerna mellan Finland och Estland numera mycket intensiva och nära. Välståndsklyftan och visumansökningarna har förpassats till historien. Den språkliga och kulturella kontakten och huvudstädernas rent geografiska närhet till varandra innebär att Estland nu är det grannland som ligger närmast i finländarnas vardag (förutom i norr), vilket med tiden kan ha bäring på uppfattningen om Finlands nordiska identitet. De övriga baltiska länderna, Lettland och framför allt Litauen, ter sig däremot på ett mentalt plan mycket mer främmande för Finland.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning