Händelserna i Georgien har väckt mycket diskussion i Finland om i vilken riktning utvecklingen i Ryssland är på väg, men på de bilaterala relationerna har de inte haft någon större inverkan. De största aktuella frågorna är kopplade till ekonomin. De höjda virkestullarna har redan lett till att över tusen arbetstillfällen går förlorade och den enorma lastbilstrafiken vid östgränsen stockas tidvis upp i milslånga köer.

Finland har en 1 300 km lång landsgräns med Ryssland. De finländska konsulaten i Ryssland beviljade i fjol ungefär 650 000 visum. Finlands handel med Ryssland har ökat kraftigt under hela 2000-talet och Ryssland håller på att gå förbi Tyskland som Finlands största handelspart. Antalet ryska turister i Finland ökar hela tiden, det är bara tyskarna som besöker oss flitigare. Ryssarna har blivit den största gruppen utlänningar som bor i Finland – och så vidare.

Dessa fakta räcker som förklaring till att ingen i Finland ville höra talas om sanktioner, då Europeiska unionen funderade på sina motåtgärder i samband med kriget mellan Ryssland och Georgien. Åtminstone ville man inte diskutera åtgärder som skulle störa handeln och umgänget. Så har också vardagslivet vid gränsen mellan Ryssland och Finland fått fortsätta som vanligt.

Vem leder utrikespolitiken?

Den offentliga diskussionen om Ryssland tog visserligen ny fart och präglades av en tydlig förvirring om vad man egentligen ska tänka om grannlandet, som nu återgått till att utöva maktpolitik. Rysslands åtgärder har mött massiv kritik, även om det har visat sig att Georgien och dess ledare också bidragit till situationen. Samtidigt har man åter förbryllat väckt frågan om vem som leder den finländska utrikespolitiken, eller om den leds av någon överhuvudtaget.

Centerledaren och statsministern Matti Vanhanen har i klartext fördömt Rysslands intressesfärtänkande men han ville ändå inte justera Finlands linje i frågan. Den samlingspartistiske utrikesministern Alexander Stubb meddelade Finlands ambassadörer, som samlades till möte i Helsingfors, att han understöder ett NATO-medlemskap, men att det inte är aktuellt än. Landets socialdemokratiska president Tarja Halonen väntade länge med att uttala sig, och när hon gjorde det höll hon sig på en principiell nivå. Ingen visste egentligen vem som stod för Finlands åsikt, eller om det överhuvudtaget finns en sådan.

Sedan reste hela denna trio till EU’s extra toppmöte, där Finland likt alla andra har bara två platser vid bordet. Stubb, som just nu är ordförande för Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, hade fått stå ute i korridoren om inte den finländska trion hade turats om i salen.

Enligt grundlagen är det presidenten som leder Finlands utrikespolitik men statsministern svarar för EU-politiken. Den nye utrikesministern Stubb är allmänt hyperaktiv, och som ordförande för OSSE står han dessutom i händelsernas centrum i fråga om Georgien. Nu bedyrade alla sin enighet, men den politiska pressen på att frånta presidenten all makt ökar.

Ny fart på diskussionen om NATO-medlemskap

NATO-diskussionen pågår ständigt i Finland. Konflikten i Kaukasus påverkade diskussionen så att både de som förespråkar ett medlemskap och de som motsätter sig det fick mer eld under grytorna. Förespråkarna tyckte att behovet av att ansluta sig till NATO nu var bevisat. Motståndarna ansåg det däremot bevisat att Finland inte på några villkor bör ansluta sig.

Diskussionen kommer att stampa på stället en tid, för den nuvarande regeringen kommer inte med några nya öppningar i NATO-frågan. Den kommer ändå under hösten att bereda en försvars- och säkerhetspolitisk redogörelse för riksdagen. Enligt de första utkasten utgick man från att Finlands säkerhetspolitiska miljö förblir oförändrad. Nu står det klart att analyserna måste ändras på något sätt.

Någon säkerhetspolitisk oro har händelserna i Kaukasus ändå inte orsakat i Finland, vilket de gjort i vårt sydliga grannland Estland. Mellan ländernas presidenter uppstod till och med en sällsynt dispyt. Toomas Hendrik Ilves irriterades av att Tarja Halonen på tv hade sagt att esterna upplever en postsovjetisk stress och att det är bra att det i EU finns länder, vars situation inte är posttraumatisk. Något militärt hot upplever Finland inte från ryskt håll. Ändå har många i debatten passat på att prisa landets allmänna värnplikt och områdesförsvarstänkande. I de västeuropeiska länderna har man allmänt frångått den allmänna värnplikten men i Finland marscherar en åldersklass unga män år efter år in i armén, vilket aldrig har ifrågasatts i den politiska diskussionen, än mindre ifrågasätts det nu.

Lipponen lobbar för gasledning

Den planerade NordStream-gasledningen som är avsedd att sänkas ner på Östersjöns botten diskuteras i Finland i andra banor än i de baltiska länderna, Polen och Sverige. I Finland har gasledningen inte väckt mycket intresse. Det anses överhuvudtaget inte vara en säkerhetspolitisk fråga, åtminstone inte officiellt. För Finlands del är det bara frågan om att miljökonsekvenserna ska utredas och villkoren för tillstånd uppfyllas.

Viss förvirring har det däremot väckt att landets tidigare, långvarige statsminister Paavo Lipponen som pensionär tog emot uppdraget som lobbare för gasledningsbolaget. Frågor har väckts om huruvida Lipponens nya roll är passande och om han politiskt kommer att försöka påverka miljötillståndsbehandlingen, d.v.s. myndigheterna. Lipponen själv har å sin sida blivit sur över kritiken. Hela uppdraget är än så länge så nytt att det återstår att se vad han konkret tänker göra för gasledningen. Lipponen själv anser gasledningen vara viktig med tanke på hela Europas energiförsörjning.

För Finlands del är det virkestullarna som har orsakat allra mest huvudbry i Rysslandsrelationerna. Ryssland har för avsikt att vid årsskiftet rejält höja priset på det råvirke som kommer över gränsen. Det i sin tur innebär svårigheter för den finländska skogsindustrin, vars ekonomi också i övrigt är stram just nu och som inte har råd att betala nya avgifter.

Tusentals arbetstillfällen i fara

Det finns också flera andra orsaker till skogsbranschens kris men virkestullarna har ändå en stor roll. I mitten på september meddelade UPM Kymmene och StoraEnso med en halv timmes mellanrum om beslut som medför att över tusen arbetstillfällen försvinner. Fabriker har stängts med samma motiveringar också tidigare. Speciellt drabbar de här besluten industriorterna i östra Finland. Till exempel i den lilla staden Kajana försvinner nu en fabrik som sysselsätter över 500 personer och ersättande arbetsplatser är det så gott som omöjligt att hitta.

Det är fullt möjligt att vi får höra mer nyheter av det här slaget. Regeringen har febrilt försökt förbereda sig på virkestullarna genom att försöka få fart på den inhemska virkesförsäljningen. Skattelättnader har införts och transportvägarna förbättras.

Det har kommit som en överraskning för finländarna att inga motiveringar tycks bita på beslutet om virkestullar. Kontakter på hög nivå har det inte heller varit brist på. Virkestullarna har på sistone lyfts fram i alla kontakter mellan Finlands och Rysslands ledning. Såväl statsminister Vladimir Putin som president Dmitri Medvedev känner väl till Finlands bekymmer.

Utrikeshandelsminister Paavo Väyrynen har försökt dra i alla snören. I somras förde han fram en ny idé om en extra avgift som skulle drivas in av all lastbilstrafik till Ryssland för att kompensera för skogsindustrins förluster. Frågan om virkestullar har förts fram både via EU och i bilaterala förhandlingar, men tillsvidare utan framgång. Virkestullarna gäller hela den ryska federationen och har motiverats speciellt med att man vill ha bukt med Kinas vilda virkesanvändning i Sibirien.

Finlands tal om undantag har klingat för döva öron. Hela frågan har dessutom kopplats till Rysslands förhandlingar om medlemskap i världshandelsorganisationen WTO, och efter händelserna i Georgien har förhandlingarna gått än mer i baklås.

<>Ryssland vill också främja utvecklingen av sin egen skogsindustri. Vissa finländska bolag har faktiskt börja bygga produktionsanläggningar i Ryssland men någon stor investeringsiver har det inte varit fråga om eftersom skogslagstiftningen i Ryssland är problematisk. I höst har man däremot offentligt dryftat frågan om huruvida ryska bolag har för avsikt att börja köpa finska skogsbolag.

Långtradare, turister, fördomar

Den kraftiga ekonomiska tillväxten i Ryssland har kommit till synes på många sätt i Finland. Mest konkret är väl långtradarrallyt i sydöstra Finland. Eftersom de ryska hamnarna inte är tillräckligt effektiva, lastas importvaror, t.ex. bilar, av i de finländska hamnarna och transporteras vidare österut i långtradare. Den hårda trafiken gör trängseln påtaglig och lastbilsköerna vid gränsövergångarna kan vara tiotals kilometer långa. Behovet att få trafiken att flyta smidigare har diskuterats länge, men fortfarande kräver man på den ryska sidan stämpel efter stämpel i pappren.

I vanliga ryssars ögon visar sig Finland som ett gemytligt resmål, en ren och fridfull oas jämfört med det hektiska livet i Moskva och S:t Petersburg. Många finländare har dessutom i S:t Petersburg funnit en brokig och spännande kulturstad, en metropol nära Finland. De som bor vid gränsen åker med sina långtidsvisum över gränsen för att tanka billig bensin. Kontakterna inom näringslivet och bland befolkningen har ökat hela tiden. Samtidigt lever ändå fördomarna och misstankarna starkt kvar.

Helheten är alltså brokig. Den politiska ”finlandiseringen” från Sovjettiden är spårlöst borta, men man förhåller sig ändå inte till Ryssland som till vilken stat som helst. Den som lever granne med björnen har lärt sig att noggrant följa med björnens humör.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning