Det är inte länge sedan som ordet ”hatprat” var okänt i Finland. Nu är det ett känt begrepp för alla som bemödar sig om att läsa de anonyma diskussions- och kommentartrådarna på internet.

Där får invandrare, personer som försvarar invandringen, finlandssvenskar, ryssar och andra minoriteter alla en släng av sleven – och allt oftare också de politiker som öppet stödjer Europeiska unionen, Finlands aktiva Europapolitik och hjälp till de euroländer som befinner sig i svårigheter.

Det är svårt att göra en uppskattning av hur omfattande denna hatretorik verkligen är. Det ser ut som att vissa ägnar hela dagarna åt att på löpande band uttrycka sitt missnöje på olika forum och trådar på internet. Aggressiviteten på diskussionstrådarna på nätet är ibland så påtaglig att man nästan kan ta på den.

Efter massakern i Norge har man även i Finland varit mer noggrann med att moderera diskussionsspalterna, i synnerhet i medierna. På annat håll på internet finns det gott om platser som inte övervakas av någon.

Mot ett kompromisslöst klimat

I Finland finns det ingen allmänt känd höger- eller vänstergrupp som utan tvekan skulle kunna betecknas som en extremrörelse. Man har inte upplevt något politiskt motiverat våld, och skolmassakrerna i Finland har inte haft politiska motiv. Många personer med utländsk bakgrund har dock berättat om en ökande vardagsrasism. Bevakningen av statsministern har skärpts under den senaste tiden och säkerhetsvakterna är nu ännu synligare än tidigare. Poliserna har fått undersöka ett antal fall av dödshot mot politiker.

Statsminister Jyrki Katainen varnade i slutet av september för det förändrade klimatet i samhället: den traditionella andan av samförstånd har övergått i en svartvit inställning och kompromisslöshet. Denna brytning är lätt att uppfatta, men det är svårare att analysera orsakerna bakom.

I Finland höll man riksdagsval i april. Då berättade många kandidater om det förändrade, hårdnade klimatet under valrörelsen. De förändringens vindar som fanns i luften manifesterades också i praktiken i själva valet, då det sannfinländska partiet uppnådde en för finländska förhållanden historisk valseger. Partiet fick knappt 20 procent av rösterna i valet och har sedan dess tävlat med Samlingspartiet om platsen som största parti i opinionsundersökningarna.

Det är omöjligt att prata om extrema politiska rörelser i Finland utan att ta med sannfinländarnas ställning i ekvationen.

Populism och invandrarmotstånd

Till sin kärna är partiet en populistisk rörelse vars grundläggande budskap går ut på att försvara de "bortglömda" medborgarna och sätta sig emot Finlands EU-politik. Krisen i euroområdet har kommit som på beställning för sannfinländarna och de övriga partierna har tvingats ta hänsyn till situationen. Tonen i debatten har ändrats, regeringen har på ett offensivt sätt krävt garantier för ett stöd till Grekland och Finlands roll i EU har förändrats.

Finland har numera en regering bestående av sex partier, från Samlingspartiet till Vänsterförbundet. Den politiskt onaturliga kombinationen har sin enda förklaring i att det inte återstod några andra alternativ efter sannfinländarnas uppgång och det samtidiga fallet för det före detta statsministerpartiet Centern.

Sannfinländarna kan betraktas som en högerpopulistisk rörelse. Att använda ordet "extremhöger" är mer problematiskt, eftersom partiordföranden Timo Soini inte kan stoppas in i det facket. För hans del kan man prata om nationalism, som utkristalliserar sig i form av ett motstånd mot den EU-linje som Finland valt.

Sannfinländarna som konstellation är emellertid mer komplicerad än så. Bland partiets riksdagsgrupp på 39 personer finns det ett tiotal riksdagsledamöter som för en politisk linje som har motstånd mot Finlands invandringspolitik, mångkultur och politisk islam som kärna. Bland dessa mål återfinns även bland annat tanken om att Finland ska bli enspråkigt.

Galjonsfiguren i denna grupp är inte Soini, utan Helsingforsbon Jussi Halla-aho, vars skriverier på nätet har fått folk att höja på ögonbrynen många gånger. Han har bland annat dragits inför domstol för brott mot trosfriden och hets mot folkgrupp. Jussi Halla-aho valdes in i riksdagen med ett stort antal röster och blev ordförande för förvaltningsutskottet.

Inlägget om militärjuntan var för mycket

Halla-aho har en aktiv anhängarskara på internet. Ett mycket välorganiserat diskussionsforum finns kopplat till denna, som har invandringsmotstånd som central idé, men som även rör sig kring andra politiska områden. De traditionella nordiska värderingarna får inte mycket plats här. När man talar om extremhögern i Finland är det just denna grupp man menar.

Halla-aho är en person vars namn även återfinns bland de lånade texterna i Anders Behring Breiviks nätmanifest. Man har inte hittat någon koppling dem emellan. Efter händelserna i Norge grävde man emellertid fram ett blogginlägg från Halla-aho från år 2006, som skrivits med anledning av Sveriges dåvarande politik: ”Jag har svårt att komma på ett mer lägre stående kryp i universum än en nordisk socialdemokrat.”

I skrivande stund har Halla-aho stängts av från sannfinländarnas riksdagsgrupp under två veckor. Han rekommenderade i ett Facebook-inlägg Greklands militärjunta som en lösning på de problem som man inte skulle kunna lösa med demokratiska medel. Då stor uppståndelse genast uppstod till följd av detta tog Halla-aho bort sitt inlägg och förklarade det hela med att det handlade om humor, vilket som vanligt missuppfattades av media.

Humorn gick inte hem hos Timo Soini, som direkt meddelade att han skulle stänga av Halla-aho från riksdagsgruppen för en månad. ”Måttet var rågat”. Men när gruppen sammanträdde beslutade man att avstängningen endast skulle vara i två veckor. Det besparade Soini en omröstning och en mätning av de verkliga maktförhållandena i partiet.

Många andra politiker har krävt av Soini – som själv inte stämplas av någon som en representant för extrema åsikter – att han tydligare ska ta avstånd från extrema element och demokratiförakt i partiet. Å andra sidan har de övriga partierna ett uppenbart behov av att undergräva sannfinländarnas uppgång och skapa splittring inom rörelsen, vilket leder till en hårdare ton på bägge sidor.

I själva verket förändras läget nu så snabbt både inom Finlands politik och i hela Europa att de två veckor som passerar mellan skrivandet av denna artikel och dess publicering känns som en mycket lång tid. Den gamla stabiliteten är borta och har ersatts av tvära kast. Det anmärkningsvärda under de här förhållandena är att medan Europa är på väg mot större instabilitet har det i Finland uppstått en stark populistisk EU-kritisk rörelse som innefattar en grupp som verkar ha en mycket kompromisslös inställning. Denna konstellation är helt ny i Finland och kommer med största sannolikhet att synas i det kommunala valet och presidentvalet som nu närmar sig.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning