Ett ständigt triangeldrama utspelar sig i toppen av den finländska politiken. Det finns inget parti med överlägsen makt i landet. Däremot finns det tre partier – Centern, Samlingspartiet och Socialdemokraterna – vars väljarstöd pendlar mellan 20 och 25 procent. Vilken partiernas storleksordning blir efter valet kan komma att avgöras till sista decimalerna, och väljarstödet för partierna i Finland har i allmänhet endast svängt med några få procentenheter.

Enligt nuvarande praxis inom politiken blir det största av dessa tre det parti som får tillsätta statsministerposten och får det ena av de två övriga storpartierna som regeringspartner. Ett av partierna hamnar i opposition. Detta är inget som står inskrivet i lagen, men det är så det har gått till de senaste gångerna.

Eftersom det inte finns någon på förhand definierad blockbildning kan sammansättningen se ut hur som helst, beroende på valresultatet. Uppdelningen mellan vänster och höger har inte haft någon betydelse i detta – förutom att det med de rådande maktförhållandena i Finland inte uppstår någon regering med vänstermajoritet. Om socialdemokraterna nu återigen hamnar i opposition, uppstår ett nytt fenomen i Finland: en lång period med borgerliga partier vid makten.

Lång och stark historia

Finlands socialdemokratiska parti (SDP) har som politisk rörelse en aktningsvärd ålder på drygt 110 år. Partimötet år 1903 i Forsa är en av milstolparna i landets politiska historia. Den gryende arbetarrörelsen satte då upp mycket ambitiösa politiska mål, som började med åtta timmars arbetsdag, mötesfrihet, allmän rösträtt samt offentlig hälso- och sjukvård. De flesta av dessa mål har förverkligats och är numera hörnstenar i välfärdsfinland.

Längre fram splittrades arbetarrörelsen i en revolutionär och en moderat falang. Som enda nordiska land gick Finland år 1918 igenom ett blodigt och bittert inbördeskrig mellan de röda och de vita. Efter de vitas seger blev SDP det enda lagligt godkända partiet till vänster, då kommunisterna pressades tillbaka och gick under jorden. Den socialdemokratiska arbetarrörelsen hade en enorm betydelse för landets enande och hur det började sin utveckling från ruinerna mot att bli en nordisk välfärdsstat. År 1926, endast åtta år efter inbördeskriget, var Finland moget för sin första minoritetsregering och statsminister från SDP.

Efter krigen mot Sovjetunionen representerade SDP i det nya politiska läget återigen arbetarrörelsens moderata falang, och fungerade som buffertparti gentemot kommunisterna som nu var medvetna om sin styrka (om än med inre splittringar) och folkdemokraterna. Detta gällde förutom riksdagspolitiken även fackföreningsrörelsen, som vänsterpartierna tävlade om att ha kommandot över.

Från riksföreståndare till opposition

SDP har under årtionden ingått i olika regeringar. Partiet har fostrat en lång rad statsministrar och andra framträdande politiker, det har kontrollerat fackföreningsrörelsen och det har sedan år 1982, det vill säga utan avbrott efter Urho Kekkonens tid, innehaft presidentposten (Mauno Koivisto, Martti Ahtisaari, Tarja Halonen). Partiets ställning illlustreras av det faktum att det länge kallades för riksföreståndarpartiet.

Sedan valet 2007 har SDP varit i opposition. I ett historiskt perspektiv är det en kort tid, och perioder med en borgerliga regeringar och SDP i opposition har även förekommit tidigare i landet. Partiernas föränderliga koreografi är typiskt för Finland.

Trots det råder det nu en stämning av ödestund inom partiet. En ny period i opposition vore något mycket exceptionellt. Man får gå tillbaka årtionden i historien för att hitta en liknande period.

Nu ligger väljarstödet för partiet på omkring 20 procent, och det delar andra eller tredje plats med Centern (Samlingspartiet ligger numera alltid i spetsen). Vad valet beträffar är i princip ännu ingenting förlorat, men oron bland många aktiva inom partiet är stor.

Det sammanlagda stödet för vänstern är historiskt lågt, omkring 30 procent, och det andra partiet på vänsterflygeln, Vänsterförbundet, glider allt längre ut mot den politiska marginalen. Den strukturella förändring i samhället som pågår just nu ger SDP:s traditionella fästen, industriorterna, en omild behandling.

Den gamla starka industrin faller samman och de gamla starka fackliga strukturerna med den. Anhängarna åldras, och man håller på att förlora greppet om ungdomarna. Samtidigt dyker det populistiska sannfinländska partiet upp i de borttynande industriorterna och städernas växande förorter och erbjuder enkla lösningar på komplexa frågor.

Mot en politik som bygger på bilder

Allt detta innebär en svår prövning för SDP. Den allmänna bilden av partiet har förändrats och blivit stel och förgubbad, och på senare tid har man i valet av partiordförande försökt att bekämpa just denna bild. Det är viktigt, för de ideologiska skillnaderna mellan de största partierna i Finland har grumlats och de har alla blivit allmänna partier som fiskar i samma vatten.

SDP:s partiordförande, statsminister Paavo Lipponen, var en oomtvistlig kraftgestalt inom den finländska politiken på 1990-talet. Han efterträddes som partiledare av Eero Heinäluoma, med en bakgrund inom facket, som blev frustrerad över det låga stödet bland väljarna och avgick. I hans ställe valdes år 2008 Jutta Urpilainen, en ung kvinna som hade erfarenhet från riksdagen men inga egentliga betydande politiska meriter. Hennes uppgift var först och främst att förnya partiets framtoning.

Men samtidigt lämnade partiet Urpilainen ensam, åtminstone till en början. SDP verkade vara vilse, utan några tydliga idéer. Sannfinländarnas partiordförande Timo Soini har dragit fördel av situationen och kommit att personifiera hela oppositionen, och det med ett väljarstöd som är betydligt lägre än SDP.

Och Urpilainen särskiljer sig inte ens längre från de övriga finska partiledarna. När Matti Vanhanen under vårvintern meddelade att han tänkte lämna posten som statsminister såg Centern länge ut att vara ett parti på avgrundens rand, splittrat och härjat av skandaler. Men på Centerns partistämma i juni ändrades återigen den politiska spelplanen. Centern samlade leden, slängde ut de namn som orsakat rabalder på löpsedlarna och valde Mari Kiviniemi, en modern kvinna i fyrtioårsåldern med ett oklanderligt rykte, till statsminister och ledare för partiet.

Partiledarna för de finska partierna består nu nästan enbart av eleganta och självsäkra män och kvinnor i fyrtioårsåldern. SDP gjorde sitt för att befästa denna bild genom att i somras välja Mikael Jungner, före detta vd på Rundradion och en person som rör sig mycket otvunget i offentligheten och som är så långt ifrån den traditionella arbetaren som man kan vara, till partisekreterare.

Och numera kan man hitta både facebook, twitter, youtube, wikipedia, flikr, linkedin och demari-tv på partiets hemsida. I vilken grad väljarkåren kan identifiera sig med detta är en annan femma. Många tycker att det är symptomatiskt att det verkar som att de mer politiskt tunga ställningstagandena inom SDP kommer från Eero Heinäluoma, som blivit riksdagsgruppens ordförande. Han är den enda i partiledningen som liksom förkroppsligar både en lång bakgrund inom fackföreningsrörelsen och stor politisk erfarenhet.

SDP har alldeles nyligen gått ut med en kampanj, där man ber finländarna om förslag på lämpliga namn på presidentkandidater till partiet i valet 2012. Med detta vill partiet ge budskapet att det är öppet och nära medborgarna. Men kampanjen har också tolkats som att SDP helt enkelt är vilset, och lider brist på starka namn och tydliga idéer om framtiden.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning