Enligt opinionsundersökningarna fortsätter den socialdemokratiska kräftgången som påbörjades redan vid valet 2006. Då var Göran Persson fortfarande partiledare och i valanalyserna efter förlustvalet var det han som fick skulden.

Socialdemokraterna backade för att Göran Persson var en pamp. Han uppträdde buffligt, förolämpade kvinnor och till råga på allt hade han köpt sig en mindre herrgård.

Sådant gör inte en arbetarpojke ostraffat.

Göran Persson hade svikit sina ideal och även om han själv försökte skylla på fastighetsskatten, var det nog inte den som avgjorde valet.

Många väljare saknade sannolikt den gamla socialdemokratin, de kände inte igen sig i den nya marknadsliberala Blairinspirerade politiken. Kanske tyckte de att Göran Persson verkligen hade svikit sina ideal, men i sådana fall handlade det nog inte bara om den beramade herrgården.

Sveket handlade nog än mer om ökad ojämlikhet, ökad segregation och ökad arbetslöshet. Det socialdemokratiska folkhemsbygget höll på att rämna. När sedan de konservativa Moderaterna kapade den socialdemokratiska paradfrågan om jobb till alla, då följde väljarna med högerut. De röstade på en fråga de kände igen och ratade det parti de inte längre kände igen.

Därför gjorde Socialdemokraterna 2006 sitt sämsta val sedan 1914.

Göran Persson valde att gå redan under valnatten, vilket underlättade i den interna eftervalsdebatten. Det var Görans fel och nu var han borta.

Ny partiledare, samma gamla program

Hans efterträdare var inte självklar sedan partiets kronprinsessa Anna Lindh mördats tre år tidigare. Till slut var det i princip bara Mona Sahlin kvar och när hon i mars 2007 valdes till partiledare var det en personlig revansch för henne. Hösten 1995 var det nämligen Mona Sahlin som var partiets kronprinsessa, hon var bara några månader från partiledarskapet när det avslöjades att hon shoppat loss på regeringens kontokort. Hon hade köpt mat, blöjor och Tobleronechoklad. Hon fick avgå som vice statsminister i det som kom att kallas Tobleroneaffären.

Efter Anna Lindhs död och Göran Perssons avgång, nästan tolv år efter Tobleroneaffären, blev Mona Sahlin så äntligen partiledare och partimedlemmarna började hoppas på framtiden. De första opinionsmätningarna visade också att partiet fick tillbaka sina väljare.

Mona Sahlin presenterade inget större politiskt program när hon tillträdde, i stället utlovade hon ett lyssnande ledarskap. Hela partiet skulle nu tillsammans forma politiken och mängder av rådslag skulle hållas över hela landet.

Sedan blev det tyst. Partimedlemmarna deltog visserligen i olika arbetsgrupper och slutsatserna skickades in till partiet där de hanterades av Mona Sahlins politiska medarbetare.

Mona Sahlin hade knutit sina mest förtrogna till sig, Ibrahim Baylan (partisekreterare), Thomas Östros (finans), Ylva Johansson (välfärd), Thomas Bodström (justitie) och Sven-Erik Österberg (arbetsmarknad). Samtliga hade suttit i tidigare regeringar, precis som Mona Sahlin.

De skulle stå för förnyelse, men i själva verket var det samma gamla gäng som förlorade valet tillsammans med Göran Persson 2006. Trots att den nya ledningsgruppen samlat in synpunkter från så många rådslag presenterade den ändå samma gamla politik.

Det var bara Göran Persson som var borta.

Precis som tidigare drogs den nya S-ledningen mot mitten där de potentiella marginalväljarna skulle finnas. Utrikespolitiken låg fast, budgetreglerna gällde, de enda nyheter partiet har presenterat är justeringar av den borgerliga politiken som har handlat om vilket läsår barnen ska få betyg i skolan. Eller förslag på ett lite annat sorts vårdval för de gamla och sjuka.

Socialdemokraterna körde ner i samma mittfåra som de borgerliga och där sitter de nu fast allihop i samma skyttegrav.

Partitoppen runt Mona Sahlin har hela tiden vakat över sin partiledare, hennes ställning var inte stark ens i början och nu fick ingen intern kritik hota partiets återkomst. Det socialdemokratiska riksdagskansliet har formats till en bunker, liknande den som Göran Persson en gång byggde.

Mona Sahlin har dock haft flera möjligheter att ta sig ur den där bunkern.

Monas möjligheter

Integritetsdebatten var den första möjligheten. Under våren 2008 restes protesterna mot Försvarets radioanstalts möjligheter att avlyssna all telekommunikation som passerade Sveriges gränser. Direkt på den debatten följde diskussionen om EU:s Ipred-direktiv som innebar att integritetskränkande uppgifter kunde lämnas ut till skivbolagen. Socialdemokraterna intog en komplicerad mittenposition och förlorade därmed många ungdomsröster i EU-valet.

Sedan kom finanskrisen. Den borgerliga regeringen hade just sjösatt sin konservativa jobbpolitik som innebar lägre a-kassa och färre sjukskrivningar. I stället skulle alla jobba. Den borgerliga jobblinjen var anpassad för en högkonjunktur, men infördes i den värsta ekonomiska krisen på decennier. När svenskarna åkte ur försäkringssystemen fanns det inga jobb att söka.

Här hade Mona Sahlin kunnat gå ut och peka på den orimliga marknadsekonomin som till slut stjälpte världsekonomin och tog jobben ifrån vanligt folk. Men hennes vrede uteblev och i stället skickade hon ut Thomas Östros som fortsatte att tjata om budgetdisciplin trots att folk stod utan både a-kassa och sjukpenning.

När krisen tornade upp sig lanserade Mona Sahlin dessutom sitt samarbete med Miljöpartiet, något som många partimedlemmar uppfattade som ytterligare ett steg åt höger, eller rätt ner i lergraven där alla slogs om marginalväljarna.

När Mona Sahlin valde att enbart samarbeta med Miljöpartiet så ratade hon samtidigt det Vänsterparti som många Socialdemokrater känner samhörighet till.

När Mona Sahlin borde ha stått upp för dem som drabbats i den ekonomiska krisen fick hon i stället värja sig för alla krav på att Vänsterpartiet också skulle in i samarbetet. Hon fick ge sig, Vänsterpartiet släpptes in, men utåt framstod Mona Sahlin mest som en svag och nu också överkörd ledare.

Med nya samarbetspartners fick dessutom nya arbetsgrupper bildas. För Socialdemokraterna har den senaste mandatperioden mest bestått av en räcka mer eller mindre hemliga överläggningar. Det har inte funnits tid för någon offensiv politik.

Mona Sahlin missade finanskrisen och hon missade chansen att framstå som den ledare som samlade oppositionen.

Hon missade dessutom klimatdebatten. I december 2009 samlades världens ledare till FN:s stora klimatmöte i Köpenhamn. Sveriges konservative statsminister Fredrik Reinfeldt ledde EU:s delegation i de misslyckade förhandlingarna medan den svenska oppositionen teg tyst. Möjligtvis kom kritik från Miljöpartiet medan Socialdemokraterna i stället drev kravet på en ny motorväg runt hela Stockholm.

Vart är partiet på väg?

Mona Sahlins partiledartid har hittills kantats av missade chanser. Inne i den socialdemokratiska bunkern har det muttrats om en evigt pågående kampanj för att Mosa Mona. Men så enkelt är det förstås inte. Socialdemokraterna förlorar sympatisörer över hela Europa. Nedgången i Sverige kom snarare senare än i andra länder.

Men Socialdemokraterna i Sverige har trots den trenden ägnat all tid åt att diskutera sin nya politik, först i interna förhandlingar och senare i förhandlingar med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Under tiden har livet runnit förbi. Hemma i Sverige har den borgerliga alliansregeringen fått sin politik på plats och ute i Europa sitter det borgerliga regeringar i de flesta parlamenten.

Nu väntar svenskarna på ett valmanifest, för fortfarande saknas en tydlig socialdemokratisk berättelse. Vart är partiet på väg? Vilka är de nya politiska projekten?

Frågan är om en sådan politisk deklaration kunnat hålla intresse och opinionssiffror uppe? Eller om nedgången för den svenska socialdemokratin bara är ett led i en internationell trend.

Svaret kommer.

Innehållet i artikeln står för skribentens egen räkning