Krav på personnummer och ID-handlingar ett problem för gränsgångare

I vissa länder är det vanligt att personnummer används av privata företag för att identifiera kunder i avtalsrelationer, bland annat vid internethandel. Detta sker även i fall där det inte i författning ställs något krav på personnummer. Samtidigt är en privat avtalsparts egna krav på personnummer inte någon grund för folkbokföringsmyndigheter att utfärda personnummer till enskild. I sådana fall kan enskilda tvingas avstå från att köpa varor. En del leverantörer, t.ex. svenska SJ, har själva valt att godkänna ID-handlingar från de övriga nordiska länderna. Det underlättar resandet för nordiska resenärer med personliga biljetter.

Vilka handlingar som generellt ska accepteras som identitetshandlingar regleras i Sverige inte i författning. Endast på några få specifika områden regleras det vilka identitetshandlingar som godtas för att identiteten ska anses styrkt. I övrigt gäller som utgångspunkt att det är den som identitetshandlingen visas för, som avgör om den kan godtas som bevis för någons identitet. Inom vissa branscher finns emellertid en gemensam standard för vilka handlingar som godtas.

Vad gäller identitetsbeteckningar som kan tilldelas personer som tillfälligt vistas inom landets gränser har länderna olika system. Norge använder ett ”D-nummer”, Sverige ett ”samordningsnummer”, i Finland tilldelas en normal personbeteckning men enbart tillfällig adress registreras och Island använder sig av nationalt personnummer "kennitala". Mer information angående Island kan läsas på skra.is (Registers Island). 

Frågan om krav på personnummer har tagits upp i två rekommendationer från NR, rek. 11/2009 och 12/2009, där NR rekommenderar regeringarna att dels säkerställa koordineringen av nationella personregistersystem så att nordiska medborgare kan använda personnumret vid tillfällig vistelse i andra nordiska länder, dels utveckla ett system för identifikation vid internethandel.