Dokumentåtgärder

Fem välfärdsstater i en global värld (ca 1920 till idag)

Statligt garanterad välfärd blev ledstjärnan för politiken i det högindustrialiserade Norden under 1900-talet. Under världskrigen och det kalla kriget tvingades de fem små staterna till besvärliga balansakter men har bevarat sin självständighet och utvecklat sina fredliga demokratier. Idag ställs de inför nya utmaningar i en alltmer globaliserad värld.

En viktig politisk kraft i hela Norden under 1900-talet var arbetarrörelsen, både de fackliga organisationerna och de politiska.

I början mötte arbetarnas organisationer motstånd från myndigheterna och konservativa krafter men blev efter första världskriget en etablerad samhällskraft.

Största delen av den nordiska arbetarrörelsen valde den reformistiska vägen och stora, socialdemokratiska partier har blivit dominerande i politiken, särskilt i Danmark, Norge och Sverige. Tillsammans med liberaler var socialdemokraterna med om att driva igenom demokratiseringen.

I Finland ledde motsättningarna mellan höger och vänster dock till ett inbördeskrig 1918, där den borgerliga, ”vita” sidan segrade över de ”röda”.

Det finländska inbördeskriget är ett undantag i den fredliga utvecklingen i Norden, men det är anmärkningsvärt hur snabbt såren började läkas. Redan 1926 kunde socialdemokraterna, som varit på den röda sidan, bilda regering.

Från svag demokrati till stabila välfärdsstater

I hela Europa hotades demokratin under mellankrigstiden. Kommunistiska, fascistiska och nazistiska diktaturer etablerades i många länder.

Både kommunistiska och nazistiska rörelser var dock av begränsad omfattning i Norden. Det största hotet mot demokratin kom snarare från missnöjet med det komplicerade parlamentariska läget med hastigt växlande minoritetsregeringar, och den sociala oron som följd av världskrisen i början av 1930-talet.

1933 ingick dock de danska socialdemokraterna och det borgerliga Venstre en uppgörelse, Kanslergadeforliget, som garanterade parlamentarisk stabilitet och statliga stödåtgärder för ekonomin.

I samtliga nordiska länder inträffade sedan sådana krisuppgörelser mellan socialdemokraterna och särskilt den landsbygdsbaserade delen av borgerligheten inom några år.

Samarbetet på arbetsmarknaden förbättrades också genom centrala avtal mellan fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna; särskilt känt har Saltsjöbadsavtalet i Sverige 1938 blivit.

I det nya samarbetsklimatet utvecklades också idén om välfärdsstaten.

Under 1930-talet lades viktiga grunder till denna, med statliga pensionsordningar, sjukpension, arbetslöshetsförsäkring, mödra- och barnavård och så vidare.

Under efterkrigstiden vidgades den gemensamma sfären avsevärt och de nordiska länderna kom då att framstå som en modell för välfärdsstaten, som tog ut höga skatter men i gengäld tog hand om sina medborgare från vaggan till graven.

Drivande i denna utveckling var socialdemokraterna, men även om borgerliga partier ofta förordade privata medel, rådde bred enighet om målen.

Även Finland och Island, där socialdemokraterna var betydligt svagare, utvecklade likartade välfärdsmodeller.

I den nordiska modellen ingick också fred och samarbete på arbetsmarknaden som säkrade en obruten ekonomisk växt under de goda internationella konjunkturerna på 1950- och 1960-talen.

Det var nu de nordiska samhällena definitivt lämnade bondesamhället och blev högindustrialiserade, urbaniserade samhällen.

Världskrig och kallt krig

De nordiska staterna hade iakttagit neutralitet under första världskriget. Under andra världskriget kunde de inte längre hålla sig utanför världspolitiken.

Sovjetunionen angrep Finland 1939; vinterkriget slutade med finländska landavträdelser, men 1941 gick Finland in i ett revanschkrig i samband med det tyska angreppet på Sovjetunionen.

Resultatet blev ytterligare landförluster och för lång framtid en utrikespolitisk anpassning till Sovjetunionen, men Finland behöll ändå sitt demokratiska statsskick.

Danmark och Norge ockuperades 1940 av Tyskland. De allierade svarade med att ockupera Island, Färöarna och Grönland.

Sverige kom undan direkta krigshandlingar och upprätthöll formellt neutraliteten, men anpassade sig i praktiken till den starkare, först till Tysklands, sedan till de allierades önskemål.

Jämfört med stora delar av Europa hade Norden ändå kommit lindrigt undan kriget och den starka ekonomiska utvecklingen under efterkrigstiden kan delvis förklaras med denna gynnade position.

Samtidigt tvingade de nya motsättningarna i världspolitiken under det kalla kriget fram ställningstaganden.

Mer än någonsin var Nordens stater beroende av att orientera sig efter starkare makter för att upprätthålla sin suveränitet.

Ett försök att bilda ett nordiskt försvarsförbund misslyckades och Danmark, Island och Norge deltog 1949 när Nato bildades.

Sverige och Finland behöll sin neutralitetspolitik, men Finland hade i praktiken begränsat manöverutrymme i förhållande till Sovjetunionen och Sverige samarbetade i själva verket nära med västalliansen.

Det samarbete som etablerades genom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet främjade på många sätt rörligheten och samhörigheten inom Norden men omfattade aldrig utrikespolitiken.

Ekonomin och den europeiska integrationen

Ekonomiskt var de fem små länderna starkt beroende av utrikeshandeln och tvingades också här ta ställning mellan större block.

I början orienterade de sig likartat genom att delta i Efta snarare än i det mer förpliktande samarbetet inom EEC, men med Storbritanniens inträde i EEC (det senare EU) 1972 ställdes frågan på sin spets och Norden klövs.

Endast Danmark gick med 1972, medan medlemskapet fälldes i en folkomröstning i Norge.

Avvägningen mellan nationell suveränitet och ekonomisk nytta av medlemskap har diskuterats intensivt under decennier.

Finland och Sverige blev EU-medlemmar 1995, medan norrmännen åter röstade mot medlemskap.

Utanför står också Island, samt Färöarna och Grönland, som sedan 1948 respektive 1979 har en omfattande självstyrelse inom den danska staten.

Inom Finland, Norge och Sverige finns det också autonoma organ för samerna, även om dessa inte har någon territioriell självstyrelse.

Att Finland och kunde ta detta steg  ta steget in i EU,  som neutralitetspolitiken tidigare ansetts hindra, berodde på den nya internationella situationen efter det kalla krigets slut.

Efter sovjetkommunismens och Warszawapaktens sammanbrott blev ett brobyggande arbete inom större delar av Europa önskvärt och möjligt.

De nordiska länderna engagerade sig starkt för de baltiska staternas självständighet och har nu nära band med dem.

Som region har Norden både stärkts och försvagats i det nya Europa. Samarbetet inom Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet har fått en mer kulturell och mindre politisk profil, när länderna valt olika lösningar i förhållande till EU.

Utrikespolitiskt har dock alla fem länderna nära följt övriga Europa, och har deltagit humanitärt och i vissa fall militärt i aktioner långt från hemlandet. Alla har t.ex. haft trupper eller civilpersonal (Island har ingen militärmakt) i Afghanistan inom den Nato-ledda alliansen.

En europeisk region i en global värld

Den ökade globaliseringen har också märkts genom en stor invandring. Efter andra världskriget förekom en omfattande arbetskraftinvandring, speciellt till Sverige. Även många andra nordbor, särskilt finländare, utvandrade då till det ekonomiskt starka Sverige.

Efter ca 1970 har flyktinginvandringen varit stor och idag är samtliga länder mer eller mindre multikulturellt sammansatta. Särskilt de senaste decenniernas invandring och flyktingströmmar från muslimska områden har orsakat debatt.

Här är skillnaderna stora inom Norden, där särskilt Danmark har svängt in på en ytterst restriktiv utlänningspolitik, medan de övriga länderna i varierande omfattning, mest så i Sverige, har fortsatt att ta emot relativt stora flyktinggrupper.

I hela Norden förs idag en livlig diskussion om den mer eller mindre lyckade integrationen av de nya medborgarna, där vissa talar om hot mot den egna nationaliteten, andra om risken för främlingsfientlighet och nationalism.

I det tidiga 2000-talet början finns det ännu många gemensamma band mellan de fem nordiska staterna och Färöarna, Grönland och Åland.

De är alla välfärdsstater med en stor offentlig sektor, de präglas av stabil parlamentarisk demokrati, låg våldsnivå, utsträckt jämlikhet mellan könen och organiserad arbetsmarknad.

Som region i Europa syns deras gemensamma drag kanske tydligast i sådana vardagliga företeelser som den utbyggda barnomsorgen och den höga andelen kvinnor på arbetsmarknaden.

Som politisk region är Norden idag en mindre framträdande enhet. Kanske kan man hävda att i dagens krympande värld utgör hela Europa en region.

I varje fall sliter alla nordiska länderna med att orientera sig i den nya, globala världen, och det blir intressant att se om de väljer gemensamma eller olika lösningar.

Kontakt

Marita Hoydal
Telefon: 0045 29692915
E-post: