Dokumentåtgärder

Industrialisering, demokratisering och nationalisering, ca 1810-1920

Befolkningsökning och industrialisering förändrade Europa och Norden under 1800-talet. Nya samhällsgrupper drev det politiska systemet i riktning mot demokrati. Storpolitik och nationalism skapade förutsättningar för Norges, Finlands och Islands självständighet.

Under 1700-talet lyckades de nordiska staterna balansera i storpolitiken men i revolutions- och Napoleonkrigens omkastningar föll de ohjälpligt.

Sverige förlorade sina sista tyska besittningar och 1809 erövrades östra Sverige av Ryssland, som gjorde det till det delvis självstyrande storfurstendömet Finland.

verige erövrade i sin tur Norge från Danmark 1814, men efter ett norskt uppror kom Norge att få en mycket självständig ställning i personalunion med Sverige.

Island, Färöarna och det från 1700-talet åter koloniserade Grönland förblev dock danska. Norden fick nya gränser.

Kommersialisering och industrialisering

Under 1700-talet hade en stark utveckling startat inom lantbruket. Nya metoder och en ökad privatisering av jorden gjorde att man kunde producera mer.

I Danmark avvecklades godssystemet och lantbruket kom i ökad grad att baseras på självägande bönder, liksom i övriga Norden.

Folkmängden växte i hela Europa och det var god efterfrågan på livsmedel. Den ekonomiska växten fortsatte efter 1800-talets mitt över i en begynnande industrialisering.

Viktiga grenar i den nordiska industrialiseringen var trä- och pappersmasseindustrin i Finland och Sverige, metallindustrin och de kemisk-tekniska industrierna i Sverige och Norge, livsmedelsindustrin i Danmark och fiskeriet i Norge och på Island.

Med industrialiseringen och liberaliseringen av den internationella handeln knöts den nordiska regionen än fastare till det övriga Europa.

Demokratiserningen

Med lantbrukets kommersialisering och industrialisering följde nya sociala förhållanden, med nya samhällsgrupper som lantarbetare, industriarbetare, tjänstemän och kapitalägare.

De gamla politiska formerna svarade allt sämre mot hur samhället såg ut. Framväxten av ett modernt politiskt system, demokratiseringen, gick i olika takt i olika länder. I Norge gav redan Eidsvollsgrundlagen 1814 en ganska utsträckt rösträtt till vuxna män och en stark ställning för parlamentet, stortinget.

I Danmark störtades enväldet i en fredlig protestaktion och efterföljdes av en relativt demokratisk författning 1849. I Sverige ersattes fyrståndsriksdagen av en vald riksdag 1866.

I Danmark och Norge utvecklades tidigt ett partiväsende. Men att regeringens sammansättning skulle bestämmas av majoritetsförhållandena i parlamentet – parlamentarism – var långtifrån självklart.

Liberala grupper förde en seg strid för utvidgad demokrati mot de konservativa. 1884 genomfördes parlamentarismen i Norge, 1901 i Danmark men först 1918 i Sverige.

Allmän och lika rösträtt för män och kvinnor kom ännu senare; mellan 1906 i Finland och 1921 i Sverige. Sedan dess har de politiska systemen i hela Norden varit mycket likartat och byggt på ett parlamentariskt flerpartisystem.

Nationalismen ritar om kartan

Under tiden efter franska revolutionen skapades den moderna nationalismen i Europa. Varje folk sågs som unikt och närmast skyldigt att utgöra en egen stat, en nationalstat.

Nationalismen präglade också Norden och ledde till stora förändringar, särskilt efter 1800-talets mitt.

Blandningen av dansk- och tysksinnad befolkning i Slesvig-Holstein, som fungerat utan slitningar i århundraden, skapade nu motsättningar.

När danskarna försökte integrera Slesvig i Danmark samlade sig de tyska staterna under Preussens ledning och besegrade Danmark i kriget 1864. Danmark tvingades avträda hertigdömena.

Samtidigt utvecklades en stark nationalism på Island, som gradvis, med fredliga medel, tillkämpade sig ökad självstyrelse. Slutligen blev Island en suverän stat 1918, dock fortsatt i personalunion med Danmark (till 1944).

I Finland hade den autonoma ställningen under ryskt styre fungerat ganska friktionsfritt till det sena 1800-talet, men med den stigande ryska nationalismen och försöken att russificera Finland växte en finländsk nationalism fram, som komplicerades av motsättningar mellan svensk- och finsktalande finländare. Här kom det till våldshandlingar som mordet på den ryske guvernören Bobrikov 1904.

Under ryska revolutionen slet sig Finland loss från Ryssland 1917 och utropade republik, vilket accepterades av bolsjevikregimen i Ryssland.

Både svenskan och finskan gjordes till officiella språk, och det helt svenskspråkiga Åland fick 1922 inre självstyrelse.

Också den norsk-svenska unionen hade fungerat relativt väl tills den stigande nationalismen under 1800-talets slut skapade motsättningar.

Stämningen var upphettad när norrmännen 1905 ensidigt deklarerade unionen ur funktion, men svenskar och norrmän kunde efter förhandlingar till sist enas om en fredlig upplösning.

De relativt fredliga utgångarna av nationalitetskamperna i Norden skiljer denna region från många andra i världen och är ett tecken på den låga grad av våld som präglat den nordiska politiska kulturen de senaste århundradena.

Kontakt

Marita Hoydal
Telefon: 0045 29692915
E-post: