Dokumentåtgärder

Medeltiden: tre riken och en union (ca 1050-1500)

Genom handeln integrerades Norden alltmer i Europa och samhället blev mer likt det kontinentaleuropeiska. Under senmedeltiden var hela Norden politiskt förenat i den lösa Kalmarunionen.

Norden blev en del av den västliga kristenhetens Europa, men en region med vissa särdrag.

Samhället var föga komplicerat. De allra flesta människor levde i bondehushåll. Samhällseliten var fåtalig, kungarna hade inte någon egentlig förvaltning till sitt förfogande, det fanns ingen professionell militär och nästan inga städer.

Under medeltidens lopp blev Norden gradvis mer likt det övriga Europa.

När kungamakten stärktes under 1100- och 1200-talen genom att fasta skatter lades på bönderna, kunde stormännen bli fritagna från skatt mot att de gjorde krigstjänst åt kungen.

På så sätt skapades en adel, som baserade sin makt på att strida till häst, äga många bondgårdar och ta avgifter av bönderna, samt styra rikena tillsammans med kungen.

Hansan skapar handelsnät

Vikingatidens handel hade skötts av bondehövdingar med deras långskepp. På 1100- och 1200-talen nådde det stora uppsving för den europeiska fjärrhandeln, som startat något århundrade tidigare i Medelhavet, till Norden.

Förmedlarna var tyska köpmän i den så kallade Hansan. Lübeck vid den tyska Östersjökusten blev en kommersiell och politisk stormakt i Norden.

Många städer anlades i de södra och mellersta delarna av Norden. Från Norden exporterades råvaror som timmer, järn och pälsverk, hit kom manufakturvaror och salt från kontinenten.

Från tre riken till Kalmarunionen

Politiskt var de tre rikena nära sammanflätade. Kungaätterna var ingifta i varandra och allianser och krig växlade ständigt.

Såväl danskar som svenskar bedrev länge korståg mot de hedniska folken vid Östersjöns södra och östra kuster; det danska väldet sträckte sig stundtals ända till dagens Estland.

Under en period på 1300-talet hade Norge, Sverige och Skånelandskapen gemensam kung.

Från slutet av 1300-talet till början av 1500-talet var hela Norden förenat i den så kallade Kalmarunionen. Detta var en lös personalunion där varje rike fortfarande styrdes efter sina egna lagar och av sin inhemska elit.

På så sätt var den typisk för tidens Europa, med unioner som Polen-Litauen och Kastilien-Aragonien (Spanien). Men till skillnad från dem utvecklades inte Kalmarunionen till en fastare statsbildning.

I takt med tidens strömningar i Europa försökte unionsmonarkerna utöka sin makt, vilket stötte på motstånd från adeln och kyrkans ledare i de respektive länderna. Även bönderna revolterade mot ökade skatter. Sverige höll sig i långa tider i praktiken utanför unionen.

Kalmarunionen, som var tänkt att skapa fred i Norden, ledde i själva verket till ständiga inbördeskrig. Till slut sprack den definitivt i en rad kriser och tronstrider vid 1500-talets början.

Kontakt

Marita Hoydal
Telefon: 0045 29692915
E-post: