Den del av världen som vi idag kallar Norden kom på allvar i kontakt med resten av Europa under vikingatiden (ca 800-1050 v.t.). Hedniska sjöfarare från norr härjade, handlade och bosatte sig i stora delar av Europa.

Motdraget från det kristna Europa blev en intensiv mission. Nordiska hövdingar såg snart fördelar med att anta den nya tron, som stärkte deras makt och gjorde umgänget med kontinenten lättare, och missionärerna ville att de nya områdena skulle styras av kristna kungar som kunde stödja uppbyggnaden av en kyrkoorganisation.

Den äldsta historien är höljd i sagornas dunkel, men senast mot slutet av 1000-talet var de tre rikena Danmark, Norge och Sverige etablerade och hade delat upp det skandinaviska området mellan sig.

Vattenvägarna höll samman

Vattenvägarna höll samman rikena. Danmark kom att bli landet vid Östersjöns inlopp, med Jylland, Skånelandskapen och de mellanliggande öarna, Norge betyder ”norra vägen”, d.v.s. vattenvägen från Göta älv och Oslofjorden, runt Sydnorge och vidare norrut, medan Sveriges kärnområden låg längs Östersjöns kust och de stora mellansvenska sjöarna.

Utanför det egentliga Skandinavien (dagens Danmark, Norge och Sverige) kom Island, Färöarna och sydvästra Grönland att koloniseras av nordbor under vikingatiden och kom så småningom att ingå i det norska riket; dagens Finland inlemmades gradvis i det svenska riket under 1100- och 1200-talen.