De nordiska språken

I en stor del av Norden talas språk som är så nära besläktade att ett flertal av nordborna med liten ansträngning kan förstå varandra. Den här språkliga gemenskapen är det som ofta kallas nordisk grannspråksförståelse.

Men det talas också språk i Norden som står utanför denna släktskap. Samtidigt används engelska allt oftare som gemensamt språk både i professionella och kulturella sammanhang. Det sätter press på grannspråksförståelsen i Norden.

Den språkliga gemenskapen mellan danska, norska och svenska står också inför andra utmaningar. Både de förväntningar vi har på om andra förstår vårt språk och de attityder vi har till om vi kan förstå andra, präglar vårt språkliga val i mötet med människor från de nordiska grannländerna.

Våra attityder och förväntningar formas bland annat av om vi överlag möter grannspråken i vardagen. Ett bra exempel är den norska webbaserade dramaserien Skam, som 2016 bidrog till att skapa nytt intresse för den nordiska språkgemenskapen bland unga och fascinerade ungdomar i hela Norden från Island i väst till Finland i öst.

Ord och uttryck från Skam, som ”russebuss”, ”dritkul” och ”kroppen din trenger potet”, fick 2016 närmast kultstatus bland fans. Den framtida språkhistorien visar om några av de språkliga lånen från Skam kommer att överleva som mer allmänna slangord, eller till och med vardagsord, i andra nordiska språk.

Gymnasielärare i hela Norden har haft turen att med utgångspunkt i dramaserien kunna sätta fokus på de nordiska grannspråken, och även arbeta med den avseende gemensamma nordiska kulturella och samhällsmässiga referenser. Det blir intressant att följa vilken betydelse ett ungdomskulturellt fenomen som Skam kan få för undervisningen i och om grannspråk på längre sikt.  

Skam påverkade många av de nordiska fansens förväntningar på om de kan förstå norska. Förändringen i deras förväntningar är minst lika viktig för grannspråksförståelsen som den språkträning de fick, eftersom den senare trots allt har en något begränsad effekt i längden. Men tanken att norska är lätt att förstå, och kanske lite kul, den har en långtidseffekt för Skam-generationen.

Språk i Norden

Historiskt har en stor del av Nordens invånare kunnat förstå varandras modersmål. Denna språkliga gemenskap över landsgränserna bidrar till att sammanbinda Norden kulturellt.

Den språkliga och kulturella gemenskapen har sin bakgrund i både språkliga och historiska omständigheter.

I flera hundra år har de nordiska staterna och självstyrande områdena ingått i olika unioner och andra formella förbund. Således har Danmark, Norge och Island speciellt nära relationer på det språkliga och kulturella området. Finland och Sverige likaså. Väven av relationer förstärks vidare genom den norsk-svenska unionen och riksgemenskaperna mellan Danmark, Grönland och Färöarna samt Finland och Åland. Norge fick sin självständighet 1905, Finland 1917 och Island 1944. Då dessa länderna fram till dess hade haft antingen danska eller svenska som administrations-, undervisnings- och kyrkospråk samt delade en omfattande gemensam litteraturhistoria, fanns det förutsättningar för fortsatt språklig och kulturell gemenskap. I den mån de nordiska nationerna och folken fortsatt önskade och önskar det.

Språkvetenskapligt sett hör de flesta av Nordens språk till den indoeuropeiska språkstammen. Det gäller färöiska, isländska, norska, danska och svenska, som alla är nordgermanska språk med ursprung i det samnordiska språket som talades under vikingatiden. Senare fjärmade sig språken från varandra och blev åtskilda i en västlig och en östlig språkstam med danska och svenska i den östliga och norska, färöiska och isländska i den västliga. Färöiska och isländska utgör tillsammans de önordiska språken. De är inte ömsesidigt förståeliga med de fastlandsnordiska språken, som är de skandinaviska språken danska, norska och svenska. Den här indelningen handlar bland annat om utvecklingen i uttalet (ljudsystemen).

Även i dag är skillnader i uttalet en aspekt som vållar mest problem för grannspråksförståelsen. Men i motsats till vad man kanske skulle tro utifrån indelningen ovan är förståelsen mellan norskt och svenskt uttal i våra dagar bättre än förståelsen mellan danska och svenska.

Finskan och de samiska språken tillhör däremot den finsk-ugriska språkfamiljen. I hela det nordliga Norden talas samiska språk över landsgränserna i såväl Norge, Sverige som Finland. I Finland talar en liten minoritet därtill karelska, i Norge kvänska och i Sverige meänkieli. Dessa språk kan inte förstås av personer som talar nordiska språk, om de inte uttryckligen har lärt sig dem.

Grönländska eller ”kalaallisut” hör till inuit-grenen av de eskimå-aleutiska språken, alltså en tredje språkfamilj, och talas på Grönland. Västgrönländska är besläktat med en rad språk som talas i norra Kanada och Alaska.

Vid sidan av de talade språken används nationella teckenspråk. Teckenspråken kan också delas upp i en östlig och en västlig familj. Finskt, finlandssvenskt och svenskt teckenspråk är nära besläktade, medan danskt, norskt och isländskt teckenspråk ligger nära varandra. Grönländskt och färöiskt teckenspråk bygger på danska, men har nationalspråkliga särdrag. 

Därtill talas en stor mängd invandrarspråk i de nordiska länderna.

Danska, finska, norska, isländska och svenska (inklusive finlandssvenska) är statsbärande språk i Norden. Dessa språk samt färöiska, grönländska och samiska är det vi kallar samhällsbärande språk i Norden. De nordiska teckenspråken har en särställning i de nordiska samhällena. ”Deklaration om nordisk språkpolitik” redogör för språkens status och för centrala områden inom nordisk språkpolitik. Ansvaret för att följa upp deklarationen är nationellt, men det nordiska samarbetet ska bidra till att stötta nationella åtgärder.

Danska, finska och svenska är officiella språk i Europeiska unionen.

Danska talas av en minoritet i den tyska delstaten Schleswig-Holstein. I området Sydslesvig har danska sedan 2015 haft status som ett av flera officiella språk.

Finska talas och är ett erkänt minoritetsspråk i den nordvästryska Karelska republiken.

I det nordiska samarbetet finns det en viss parallellspråkighet mellan de tre skandinaviska språken danska, norska och svenska å den ena sidan och engelska å den andra.

I det officiella nordiska samarbetet används danska, norska och svenska som arbetsspråk. Vid möten i Nordiska rådet och Nordiska ministerrådet sker tolkning vid behov mellan finska, isländska och skandinaviska, men aldrig mellan de skandinaviska språken. Vid sekretariaten för Nordiska rådet, Nordiska ministerrådet och Nordiska kulturfonden är danska, norska och svenska också arbetsspråk.

Nordiska ministerrådet har sedan 1991 byggt upp ett nära samarbete med de tre baltiska länderna Estland, Lettland och Litauen. I det nordisk-baltiska samarbetet används engelska som arbetsspråk.

Även i en del professionella sammanhang är engelska samarbetsspråket.

På vissa sätt skulle det kunna vara lättare och mer praktiskt om allt samarbete föregick på engelska, men det ligger en positiv signal om nordisk samhörighet över språkliga gränser i att det politiska samarbetet håller fast vid grannspråksförståelsen mellan danska, norska och svenska.

De nordiska länderna har ingått flera avtal om nordiskt språksamarbete.

I sitt språksamarbete har Nordiska ministerrådet ett speciellt fokus på hörförståelse mellan danska, norska och svenska. Läs mer om grannspråksförståelse i forskningsrapporter som ”Håller språket ihop Norden?” (2005), ”Dansk og svensk – Fra nabosprog til fremmedsprog?” (2013) och ”Man skal bare kaste sig ud i det” (2016).