Dokumentåtgärder

Politik

Parlamentarism, demokrati, en stor representation av kvinnor i parlamenten och en välutvecklad välfärdsmodell är kännetecknande för de nordiska ländernas politik.

I Norden har alla länder folkstyre i form av parlamentarism. Makten ligger hos majoriteten i parlamentet. 

De nordiska parlamenten har olika namn och stor spridning när det gäller antal ledamöter.

Det danska Folketinget har 179 ledamöter inklusive två representanter från vardera Färoarna och Grönland. 

Finlands riksdag har 200 ledamöter inklusive en representant från Åland. 

63 ledamöter fyller Islands Allting, medan Norges Storting och Sveriges riksdag har 169 respektive 349 ledamöter. 

Lagtinget på Färöarna har 32 ledamöter, Grönlands Landsting 31 ledamöter och Lagtinget på Åland 30 ledamöter. 

Rösträttsåldern i de nordiska länderna är 18 år.

Hög andel kvinnor i parlamenten

I jämförelse med andra länder i värden har jämställdheten mellan könen kommit långt i Norden. Det ger sig bland annat uttryck i det politiska livet, där andelen kvinnor i parlamenten ligger i den absoluta toppen internationellt.  

I Sverige är nästan hälften (47 procent) av parlamentsledamöterna kvinnor, medan andelen kvinnor i finska riksdagen är 42 procent. 

Både i det danska Folketinget och det norska Stortinget utgör kvinnorna i dag 38 procent av ledamöterna. Det isländska Alltinget har 32 procent kvinnor. 

Undantaget från den höga andelen kvinnor i parlamentet utgörs av Färöarna, som vid valet 2004 endast röstade in 9,4 procent kvinnliga ledamöter. Men också här är kvinnorna på frammarsch: andelen kvinnor i Lagtinget steg nämligen till 23,5 procent vid valet 2008.

Valdeltagande

Valdeltagandet vid parlamentsvalen i Norden varierar mellan länderna. Färöarna och Island ligger i topp: 92,3 respektive 83,6 procent av de röstberättigade röstade i det senaste valet.

Den lägsta röstningsprocenten i Norden har Finland och Åland, där omkring 65–68 procent röstade i det senaste valet.

I vissa europeiska länder har invånarna röstplikt. Om man bortser från dessa länder ligger de nordiska länderna långt över genomsnittet för valdeltagande.

Det är endast landets medborgare som kan rösta i valen till parlamentet i Norden. 

Nordiska medborgare som bor i andra nordiska länder kan emellertid rösta i kommunalvalen i landet de bor i. Andra utländska medborgare måste vänta tills de har bott i landet i tre eller fyra år, beroende på vilket land de bor i.

Regeringar, kungar och presidenter

En regering i ett nordiskt land kan bara bli sittande vid makten så länge en majoritet i parlamentet godtar den. Det krävs alltså inte att en majoritet i parlamentet aktivt stödjer regeringen, men bara att en majoritet inte aktivt går emot den. 

Det kallas med ett fackuttryck ”negativ parlamentarism”.

Danmark, Norge och Sverige är monarkier, där statschefen är en kung – eller som i Danmark i dag – en drottning. Finland och Island är republiker, där statschefen är en president.

Undantaget Finland har statscheferna i de nordiska länderna ingen reell politisk makt. De har endast hand om representativa uppdrag.

Den finska presidenten, som väljs direkt av folket, har reell makt inom utrikespolitiken, EU-politiken och större militära beslut samt i utnämningen av topptjänstemän.

Den nordiska välfärdsmodellen

De nordiska länderna, med Danmark, Norge och Sverige i spetsen, har utvecklat ett samhälle som internationellt betecknas som den nordiska välfärdsmodellen. 

Denna samhällsmodell kännetecknas av att de flesta sociala förmåner gäller för alla och är desamma för alla.

De sociala bidragen är höga, och det finns många gratis – eller väldigt billiga – offentliga serviceförmåner. 

Man har också en hög grad av social omfördelning via skatterna och de offentliga utgifterna, och välfärden finansieras via skatter och inte via försäkringar. Alla dessa förmåner medför också att skattetrycket är väldigt högt.

Det vore kanske mer korrekt att kalla denna samhällsmodell för den skandinaviska välfärdsmodellen, då den är som mest utpräglad i de tre skandinaviska länderna. Även i Finland och på Island är de offentliga utgifterna och skattetrycket betydligt högre än det västeuropeiska genomsnittet, men samtidigt lägre än i Danmark, Norge och Sverige.

I motsats till den skandinaviska eller nordiska samhällsmodellen står den centraleuropeiska modellen (även kallad försäkringsmodellen) och den liberala välfärdsmodellen (även kallad den anglosaxiska modellen).

Ett annat gemensamt drag för Danmark, Sverige och Norge är att dessa länders bistånd till utvecklingsländerna ligger i den absoluta toppen mätt i procent av bruttonationalprodukten (BNP).

Utrikespolitik – skillnader och likheter

Utrikespolitiskt skiljer sig de nordiska länderna åt på avgörande områden. Danmark har varit medlem i EG/EU sedan 1973, medan Finland och Sverige först gick med 1995.

Finland har som enda nordiska EU-land infört den europeiska gemensamma valutan euro från och med 2002. Genom folkomröstningar år 2000 och 2003 har danskarna och svenskarna sagt nej till euron och har därmed behålllit den danska och svenska kronan.

Valutapolitiskt skiljer sig de nordiska länderna också åt. Finland har som redan nämnt infört euron, medan Danmark har valt att hålla en (nästan) fast växlingskurs mot euron. Den svenska, isländska och norska kronan flyter emellertid fritt i förhållande till euron och andra valutor.

Island och Norge är inte medlemmar i EU, men 1994 blev de en del av EU:s inre marknad, det så kallade EES (Europeiska ekonomiska samarbetsområdet). Danmark, Island och Norge har redan från starten år 1949 varit medlemmar i den nordatlantiska försvarspakten NATO, medan finländarna och svenskarna har hållit sig neutrala och utanför.

Gemensamt för alla de nordiska länderna är att de är med i FN, World Trade Organisation (WTO) och OECD, organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling.

Stark folklig uppbackning

Inbördes bedriver de fem nordiska länderna och de tre självstyrande områdena ett nära och förtroligt politiskt samarbete.

Mellan parlamenten sker detta i Nordiska rådet och mellan regeringarna i Nordiska ministerrådet.

Nästan lika viktigt är det att det bedrivs ett betydande informellt samarbete mellan de nordiska länderna inom nästan alla områden. Här kan nämnas kultur, idrott, näringsliv, energiområdet och utbildningsområdet.

Det nordiska samarbetet är djupt förankrat i befolkningarna och det finns knappt en förening eller organisation i ett nordiskt land som inte samarbetar med motsvarande organisationer eller föreningar i de andra nordiska länderna. Här har Föreningen Norden varit en stor inspiration och pådrivare.

Kontakt

Marita Hoydal
Telefon: 0045 29692915
E-post: