Enligt den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster artikel 9 ska ansvariga myndigheter söka medverka till flytt. De ansvariga myndigheterna kan som ett led i en överenskommelse om flyttning fatta beslut om fördelningen av kostnaderna.

Förfarandet när det gäller överföring gäller både kommunal och landstingsvård. Vid sjukhusen i Sverige har man som praxis att man hjälper till vid flyttar även då personen inte hunnit folkbokföra sig i Sverige för att det ska gå så smidigt som möjligt.

Det typiska fallet är en gammal människa i behov av vård, ofta då äldreomsorg, som vill flytta till ett annat nordiskt land t.ex. pga. att maken/makan gått bort och personen önskar bo med sina anhöriga. I samband med detta finns idag en del oklarheter som grundar sig i att den nordiska konventionen om socialt bistånd och sociala tjänster artikel 9 endast stadgar att kommunerna ska ”söka medverka till flytt”. Kostnadsansvar och andra frågor som kan tänkas uppstå regleras alltså inte tydligare och riskerar att vara betungande för den enskilde. Klart är att det i de flesta nordiska länder är mottagarkommunnen som står för alla kostnader.

I Danmark är det utflyttningskommunen som har kostnadsansvaret för t.ex. hemtjänst kvar, vilket lett till en del konflikter med svenska kommuner i dessa ärenden. Då har man typiskt från dansk sida fakturerat t.ex. den svenska kommunen för kostnader man haft som ett resultat av patientföverföringen. Men eftersom så inte är fallet i övriga nordiska länder och så inte stadgas i några andra avtal är det uppenbart att en dansk kommun inte kan kräva en svensk kommun på kostnadsansvaret.

Oklarheten i dessa ärenden i kombination med konventionens vaga formuleringar öppnar för att medborgaren kan hamna i kläm. Eventuella syften med artikel 9 i konventionen riskerar att gå om intet. Det tycks inte finnas några styrdokument i Sverige vad gäller dessa ärenden (annat än den information som finns att hämta i versionen av konventionen med kommentarer). Det finns inte någon större kunskap varken hos centrala aktörer eller bland de kommuner och landsting NMR talat med. Frågor några gånger per år kommer frågor till NMR och Hallå Norden. Indikationer via Hallå Norden (www.hallonorden.org) på att det tar lång tid att få till stånd ett samarbete mellan kommuner/landsting i de nordiska länderna är sannolikt sanna. Det faktum att det tar tid och samarbetet inte fungerar smidigt är belastande för individen.

Fram till någon gång innan konventionen trädde i kraft reglerades i ett avtal exakt hur kostnaderna skulle fördelas i samband med patientöverföringar. Detta var ett specifikt avtal mellan Finland och Sverige, som av okänd anledning togs bort. Avtalet reglerade ganska detaljerat själva flytten. Ingen på socialdepartementet i Sverige kunde svara på varför avtalet togs bort. De inblandade kommunerna ska nu själva enas om hur kostnadsfördelningen ska gå till. Det kan inte uteslutas att en grund till att så få utnyttjar detta förfarande är att det inte finns någon information kring dessa ärenden.

Utdrag ur kommentarerna till konventionen:

De ansvariga myndigheterna skall enligt artikeln söka medverka till flyttningen. I de fall myndigheterna medverkar innebär det t.ex. att följande åtgärder skall vidtas:
- att ordna en vårdplats eller den nödvändiga servicen till den enskilde
- att på ett konstruktivt sätt söka nå fram till en överenskommelse om flyttningen.

Till andra stycket
Som ett led i flyttningen bör de ansvariga myndigheterna träffa en överenskommelse om utgiftsfördelningen. Artikeln ger inga detaljerade regler för hur en sådan överenskommelse skall utformas. Detta får de ansvariga myndigheterna fritt förhandla sig fram till. Artikeln reglerar inte den nationella fördelningen av utgifter mellan stat och kommun, vilken således kan fastställas på olika sätt från ett nordiskt land till ett annat.
OBS Enligt en tidigare överenskommelse mellan Sverige och Finland, som enbart gällde sjukvård, betalade landstinget, kommunen eller samkommunen i utflyttningslandet transporten och vårdavgifterna under de första sex månaderna efter flyttningen. Därefter delades utgifterna lika mellan länderna. Den avgift som patienten själv betalade avräknades för hela perioden. Patientavgiften betalades enligt det berörda landets lagstiftning. Den finsk-svenska överenskommelsen är ett exempel på hur bestämmelsen i artikel 9 kan tillämpas.

Finska Mia bor i Sverige sedan långt tid tillbaka. Hon är i behov av  besök av hemtjänsten samt har regelbunden kontakt med äldrevård och sjukvård. Eftersom hon nyligen förlorade sin make, önskar hon återvända till Finland där hennes barn och resterande familj och anhöriga finns. Detta skulle betydligt underlätta hennes situation. De berörda kommunerna tycks dock oförmögna att komma överens och processen drar ut på tiden, varför Mia inte vet hur hon ska hantera situationen.