Generellt i alla länder gäller att de varor som förs in i ett land till försäljning är momsbelagda och i vissa fall även belagda med avgifter och det är tullens uppgift att säkerställa att dessa pengar tillfaller den egna staten. EU och därmed Sverige har frihandelsavtal med de flesta länder, därmed ingen tull, men i vissa fall andra importavgifter. Områden som är belagda med avgifter handlar i Norges fall om t.ex. livsmedel, där det inhemska jordbruket främjas.

I detta fall är det relevant att göra en grundläggande distinktion:

a) Varor som temporärt ska föras in i ett land för att ställas ut/användas och därefter föras tillbaka ut igen (ej försäljning)

b) Varor som ska föras in för att säljas (s.k. ren import)

I a) brukas ett system i som kallas ATA-carnet, vilket är en internationell tullhandling som du kan använda vid temporär import och export av bland annat yrkesutrustning, varuprover och varor för utställning när länder utanför EU besöks. Det är ett dokument som du köper (i Sverige) hos Handelskamrarna. När du använder en ATA-carnet behöver du inte visa upp några andra tullhandlingar vid gränsövergångarna, och du slipper betala tull, moms eller andra avgifter vid tullövergången. Dokumentet följer med godset hela vägen från avsändaren till mottagaren och tillbaka till avsändaren igen. ATA-carneten ska stämplas av tullen vid in- och utresor.  Istället för att betala en deposition (säkerhet) vid gränsövergången betalas detta till handelskammaren, men det bör betonas att denna säkerhet utgör en betydligt mindre summa än tullens. Pengarna återbetalas så snart företaget/individen returnerar rätt behandlad ATA-carnet till Handelskammaren. Handelskamrarna uppger att väntetiden är obefintlig. Det som är potentiellt hämmande är dels att inte alla småföretag känner till systemet, dels att det tas ut en avgift (utöver depositionen) på ATA-carnet handlingen beroende av varuvärde och antal resor (typiskt för mindre företag rör det sig om ca 3000 kr/tillfälle). Som exempel använder sig flera orkestrar, mässutställare och yrkesgrupper som rör sig med verktyg av detta system.

I fall b), dvs när du avser att sälja varor, måste du som företag/individ införa varor till mässan via tullen (Export från Sverige och import till Norge). Det andra alternativet vore att föra in varorna till ditt företag i Norge där momsfrågan löses på ett smidigare sätt. Det förstnämnda alternativet är rimligtvis vanligast för (små-)företag som inte opererar ofta på Island eller i Norge, där företag/individer som t.ex. vill ställa ut och sälja sina varor på mässor måste deponera värdet av varorna (moms+ ev avgift) till tullen i samband med att varan förs in i landet. Denna deposition utgör ofta en betydande summa pengar (ca 25-35%). Pengarna (momsen + ev. avgift) för de varor du inte sålt och för ut ur t.ex. Norge igen, fås tillbaka mot intyg (exportintyg) från tullen, som skickas till tullverket på Island eller i Norge. Vid försäljning måste företaget/individen visa upp fakturor där alla villkor, (bl a pris och moms), framgår. Enligt det Norska tullverket får du tillbaka pengarna inom 1-14 dagar.

Totalt sett är problemet ganska begränsat. Efter rådfrågning av norsk och svensk tull kan fastslås att det handlar om några hundra fall årligen för de stora tullstationerna när det gäller Norge. När det gäller Island är problemet inte lika känt. Förklaringen är sannolikt tudelad, dels är utbytet med Island inte like stort, dels förhör sig individer/företag i större utsträckning kring tullreglerna på Island då det innebär en större förflyttning än över gränsen till Norge. I fall a) har problemet främst sin grund i informationsproblem – det är helt enkelt inte alla som känner till att man inte kan röra sig helt fritt över gränserna med varor. I både a) och b) krävs att en deposition betalas, i fall a) är den dock som nämnts betydligt mindre. Denna kan tänkas vara hög, men inga problem uppges existera, åtminstone vid rådfrågning av parterna själva, med att betala tillbaka i tid. Det handlar då snarast om att småföretag eller individer inte uppger rätt IBAN-nummer eller har skickat in intyget från t.ex. Svensk tull vid hemkomsten på att ett visst antal varor sålts/inga varor sålts. I båda fallen gäller som brukligt att företaget/individen alltid måste uppvisa rätt handlingar som kan styrka hur denne agerat gentemot tullen. Detta är alltså helt nödvändigt för att pengarna ska kunna återbetalas. Har företaget sålt varor upptagna på ATA-carnet får han inga pengar tillbaka av Handelskammaren – i praktiken kan detta ofta lösas om det styrks av rätt tulldokument. I fall b) beskrivs handhavandet med tullen vara mindre smidigt än ATA-carnetsystemet. Det finns ingen nedre gräns för varor som ska föras in till försäljning, vilket även tulltjänstemännen beklagar sig över, utan systemet med depositioner används konsekvent. Detta leder till att systemet upplevs som krångligt och kostsamt, framförallt för mindre företag - i synnerhet när intentionerna (ställa ut/använda eller sälja) är osäkra.

En ändring av nuvarande system med depositioner, som är betungande för mindre företag, till exempelvis ett system där endast ett mindre belopp betalas, alternativt ett en minimigräns inom vilken ingen deposition behövs, kräver sannolikt en lagändring. Trots att det handlar om ett relativt begränsat antal fall kan inte uteslutas att mindre företag drar sig för att åka över till exempelvis Norge för att marknadsföra sig och eventuellt sälja sina varor.

Kalle ska åka över med sin cello i samband med en konsert i Norge. Han är omedveten om att han bör skaffa en ata carnet och tvingas betala en avsevärd summa pengar för att få föra in cellon. Kalle blir dessutom frustrerad över att han tvingas vänta några dagar på att få tillbaka pengarna från tullverket.