Lars Norén

Så börjar Lars Noréns bok Filosofins natt. På många sätt är den ett gränsöverskridande verk. Till sin yttre form kan texten liknas vid lyrik med sina brutna rader, och samtidigt finns det en berättelse, det kan vara prosa, det kan vara en roman, och så finns den ytterligare aspekten att det är en monolog, ord framsagda av en ensam röst.

Lars Norén är född 1944. Sedan debuten som 19-åring har han ägnat sig åt litteraturen i många skiftande former. Under sextio- och sjuttiotalen kom en strid ström av mycket starka diktsamlingar, samt tre romaner. 2008 skedde en återkomst till prosan i och med den omfångsrika och mycket omskrivna En dramatikers dagbok. Han har mer eller mindre intensivt ägnat sig åt dramatik sedan slutet av sextiotalet, och nått stora såväl nationella som internationella framgångar som dramatiker.

Till det yttre innehåller Filosofins natt alla de genrer Lars Norén rört sig i. Här är den lyriska förtätningen, de djärva överklivningarna i tanke och bildspråk, i språket finns ett talspråkligt idiom som är på en gång mycket nära vardagsspråket men som samtidigt rymmer något annat, en höghet som antyder att den som talar gör det från en annan själslig position än den rent vardagliga. I detta tar texten också ett kliv från prosan till den monologiska dramatiken.

Lars Norén har alltid skildrat människan som en gestalt som lever mycket nära sin existensiella gräns. Såväl födelsen som utplåningen är ständigt närvarande i tanke och handling, människorna är upptagna av sitt ursprung, av hurdana de blivit och vart de är på väg, det är som vore de vidöppna själsliv. Personerna finns och lever i världen bland namngivna platser och ting som enskilda personer, men de är också oss alla – så har det alltid varit i Lars Noréns verk och så är det också i Filosofins natt.

Där tänker, pratar, mumlar en person sig igenom natten. Man förstår att det är nära utplåningen, överhuvud taget nära personens förmåga att tänka och formulera sig i sökandet efter det som på en gång kan uttrycka människans yttersta frågor och hennes rädsla inför natten och slutet och som kan uttrycka den försoning vi alla längtar efter.

Lars Norén har alltid varit och är en egen röst, även om han ansluter till andra, vilka likaledes naket, sårbart och kompromisslöst talar om människans utsatthet – främst kanske Paul Celan och Samuel Beckett. I Filosofins natt hör läsaren genom texten en röst som skälver av rörelse, av rädsla, av alla de känslor vi har, man sugs in i den virvel av natt och vånda Norén skapar, en virvel som rör sig i en samtid, och som är all tid.

Arne Johnsson