Rosa Liksom

Rosa Liksom
Photographer
Pekka Mustonen
Rosa Liksom: Hytti nro 6. Kertomus, WSOY 2011/Kupé nr 6.

Översättning: Janina Orlov, Wahlström & Widstrand 2012

Av endast några få ingredienser – en flicka, en man och ett tåg – trollar den finska författaren och konstnären Rosa Liksom en levande, färggrann, tragikomisk berättelse där städer och byar, människoöden och historia, skogar och djur passerar revy i takt med lokomotivets ljud och rörelse.

Hytti nro 6 skildrar en resa i slutet av 1980-talet från Moskva via Sibirien till Ulan Bator i Mongoliet. Mannen, en rysk arbetare och flickan, en finsk arkeologistudent som bott tre år i Moskva, ska dela tågkupé under resan. Hon åker för att se hällristningar och för att få perspektiv på sitt liv, han har ett jobb som han återvänder till. Han super och talar, hon sitter tyst och iakttar. Omsk, Novosibirsk, Irkutsk, Habarovsk … Allt emellanåt besöker de någon stad på vägen medan de väntar på att tåget åter kan fara vidare.

Berättelsen bygger kring mötet mellan mannen och flickan, inne och ute, vackert och fult. Tågkupén står inte bara för värme, ljus och mat utan också för mannens närgångenhet och språkliga och kroppsliga grovhet. Utanför tågkupén råder vinter, förfall, köld och mörker men också naturens skönhet.

Mannen är formad av en hård uppväxt och ett ännu hårdare liv i Sovjetunionen. Om man ska tro honom själv har han supit, svikit och dödat. Hans liv med hans egna ord: vodka och fitta. Han är en kvinnomisshandlare och antisemitist, full av fördomar och hat mot andra folk och minoriteter. Men Rosa Liksoms skildring präglas av en stor ambivalens: på ett märkligt sätt blir mannen under berättelsens gång också djupt mänsklig. Han är både grov och lyrisk, våldsam och känslofull, obscen och faderlig.

Om flickan får man veta mindre. Blott enstaka minnen av hennes tid i Moskva återges; de handlar om en ung man, Mitka och hans mamma. I bakgrunden finns Sovjetunionen, dess förfallna och absurda verklighet präglad av korruption, oändliga köer, bristen på livsmedel, kriget som pågår i Afghanistan, människornas dagliga kamp för överlevnad, deras fientlighet och generositet.

Skildringen präglas av ett inlevelsefullt seende där man i språkets rytm kan förnimma tågets rörelse framåt:

”Loket tjöt två gånger och tåget ryckte framåt. Sjostakovitjs sjunde symfoni började spela i plasthögtalaren och man lämnar Novosibirsk, oljudet från förorterna som håller på att byggas, den soliga och släta himlen. Man lämnar Novosibirsk och stanken av järn i förruttnelse som tränger in genom det öppna fönstret. Man lämnar den svaga doften av ljusa nejlikor, den kraftiga vitlöksaromen och det sträva oset av svett orsakad av tvångsarbete. Man lämnar Novosibirsk, montörer, gruvarbetare, de förgångna drömmarnas industristad som vaktas av sotiga förstäder härjade av vädret, tusentals usla elementhusrester. Man lämnar de blinda fabriksljusen som svettas i fyrtio graders köld och de gnällande fabriksportarna, centralvaruhusen, liken av plågade katter vid hotellen, filtstövlar och bruna yllebyxor, konsumtionskooperativens bodar, den trötta jorden, Novosibirsk.”

Liksom är en mästare på att samtidigt skildra fulhet och skönhet, eller snarare: skönheten i det fula. De kroppsliga förnimmelserna är intensivt närvarande i form av dofter, lukter, fysiska rörelser, smaker, ögats upptäckter. De utgör en märklig förening av fult och vackert, äckligt och njutningsfullt, kärt och motbjudande. Ryssland väcker stora och blandade känslor och våldet är hela tiden närvarande som konkreta händelser, berättelser eller minnen. En blödande hund, tågvärdinnan som viftar med en yxa, en mormors hus som brinner någonstans mitt i ingenting under resan.

Rosa Liksom (pseudonym för Anni Ylävaara) är författare och konstnär, känd för sin kärlek till Sovjetunionen som bildkonstnärligt och litterärt motiv. För Hytti nro 6 fick hon Finlands största litterära utmärkelse, Finlandiapriset 2011.

Kristina Malmio