Ulla-Lena Lundberg (nominerad av Åland)

Åland är förvisso en liten utpost i universum. Men varje ö bildar ett centrum för sig i det stora världshavet, där universella känslor och föreställningar har lika stark bäring som i de livligaste metropoler. 

När det självstyrda landskapet Åland nu för tredje gången nominerar en kandidat till Nordiska rådets litteraturpris för man fram ett verk och en författare som i högsta grad förenar den lilla och den stora världen. Ulla-Lena Lundbergs roman "Is" (Schildts & Söderströms) är kulmen på ett rikt författarskap som spänner över kontinenter, från öar i Afrikas inre till fågellivet i Sibirien och grottmålningar i många olika länder. Men under allt finns skärgårdslandskapet i födelsekommunen Kökar som en klangbotten.

Ulla-Lena Lundberg (f. 1947) debuterade som femtonårigt underbarn med diktsamlingen "Utgångspunkt" (1962). Tonåringen hade redan författarbanan utstakad. Tidigt blev resor och hemkomster hennes stora tema, längtan efter att förstå de djupare sammanhangen. Gärna fokuserar hon vid skeendet i ett mikrosamhälle där bushmännen i Kalahariöknen kan visa påfallande likheter med barndomens kökarsbor. Dokumenterande prosa har hela tiden alternerat med det fiktiva i Lundbergs produktion. Och i hennes monumentala epos över den åländska sjöfartens historia – "Leo" (1989), "Stora världen" (1991) och "Allt man kan önska sig" (1995) – beskrivs människornas agerande mot en fond av konkret återgiven historisk kunskap. Inte för intet har Lundberg också en etnologisk utbildning i sitt bagage.

Redan 1976 utgav hon den lovordade dokumentärskildringen "Kökar", som lät utskärens individer komma till tals på egna villkor. Man kan se den boken som något av en förövning inför "Is", där det etnologiska och självbiografiska stoffet ger stadga åt berättelsen utan att någonsin dominera på den fria prosans bekostnad.

"Is" handlar om en ung prästfamilj som från det finländska fastlandet flyttar ut till Örarna, en liten skärgårdsförsamling i yttersta havsbandet. Tiden är 1940-tal; självhushållningen är fortfarande samhällsordningens fundament. Prästen Petter Kummel formligen bubblar av entusiasm över uppgiften att skänka utskärsborna andlig uppbyggelse, medan hustrun Mona, själv utbildad lärare, har en mera nykter syn på vardagen. Snart föds två döttrar; ingenting tyder på att idyllen inom kort kan vara hotad.

Familjen möter en hård verklighet, där allt i princip sker på naturens och elementens villkor. Det gäller att ge akt på minsta nyans i vädrets skiftningar när man rör sig längs vattenvägarna, att lyssna till havets röster, till isens mummel när den lägger sig i vikarna. Som romanens vise siare uppträder postföraren Anton, som bevarar varje insikt och åtbörd i sitt hjärta. I de bilder som sveper fram på hans näthinna firar Lundbergs prosa poetiska triumfer, samtidigt som texten ger prov på en magisk realism med nordiska förtecken.

Med sällsam känsla för minsta skiftning i det psykologiska maktspelet gestaltar "Is" det lilla samhällets dynamik, fjärran från all konventionell folklivsskildring. Alla är beroende av varann, ändå gäller det att slå vakt om den egna personligheten. Att uthärda utan en befriande humor vore omöjligt. Här har människor vuxit så in i sitt landskap att individens och havets anlete flyter samman – och öarnas män och kvinnor vilar i sitt språk. Ulla-Lena Lundberg har en suverän känsla för dialog, där det kulturellt betingade finspråket i prästgården bryts mot skärgårdsbornas frasfritt mångstämmiga vokabulär.

"Is" koncentreras kring prästfamiljen i en tilltagande dramatik av klassiskt slag. Men till sin uppläggning kan den ändå ses som en kollektivroman, där olika livsmönster speglas och konfronteras. Att låta sig uppslukas av Ulla-Lena Lundbergs berättelse ger en hisnande känsla av samhörighet inför existensens grundvillkor. Även om gestalterna i "Is" ofta drabbas hårt av ödet blir läsaren aldrig övergiven.

Gustaf Widén