Ulla-Lena Lundberg (nominerad av Finland)

Ulla-Lena Lundberg
Photographer
Cata Portin
Ulla-Lena Lundberg: Is, Schildts&Söderströms 2012

Ulla-Lena Lundbergs roman Is börjar med en hemkomst i glädje och förtröstan, beskriven på en enastående munter och muskulös prosa. Den unga prästfamiljen Kummel, kyrkoherden Petter, hans hustru Mona och den lilla dottern Sanna, anländer till en skärgårdsförsamling strax efter andra världskrigets slut för att ta sitt nya liv och sin prästgård i besittning, mötta av vänliga, nyfikna och välkomnande ortsbor.

I sin nionde roman för Ulla-Lena Lundberg läsaren till det landskap hon känner väl, den åländska ögruppen Kökar som här kallas Örarna.  Det livliga lilla samfundets människor och struktur beskrivs, liksom den kompromisslösa skärgårdsnaturen och den övernatur som i postförarens föreställning befolkar den. Romanen är full av intagande detaljer om smått och stort, gudstjänster och boskap och smultron och sommargäster och vinterns vinande drag i skorstenen och isburna sällskapsliv.

Liksom ofta förr använder Lundberg sig av biografiskt och dokumentärt material för sin berättelse – här sina föräldrars biografi. Men samtidigt är Is helt och hållet fiktion, för den handlar till väsentliga delar om känslor, om sådant som inte går att dokumentera och som författaren således måste föreställa sig och dikta fram. Och Lundberg diktar, med en koncentration och frenesi som ställvis är hypnotiskt suggestiv, fram en känslovärld för det unga prästparet som till sina yttre konturer liknar författarens föräldrar.

Hon diktar om kärleken: "Kärlek mellan unga makar är inte ovanligt, men glöden i prästfruns bröst är något annat. [Den] slår ut som en svetslåga och sveder ögonbryn och hår på allt som kommer i vägen, inkräktar på hans tid och på det utrymme som rätteligen är hennes." Hon diktar om glädjen, Monas och Petters, över att äntligen vara vuxna och sina egna, över att ha fått det egna hem som hela Finland ropar efter när kriget äntligen tagit slut.

Och slutligen diktar Ulla-Lena Lundberg, som bara hon kan, om döden. Själva döendet som kan vara ett så svårt och hemskt arbete, och om döden som frånvaro, det gapande hålet som de kvarlevandes liv och ordning störtar ner i.

Is är skriven med stor kompositionsmässig och språklig finess; vid första läsningen drivs läsaren genom berättelsen i försöket att hålla jämna steg med den muntra och raska prästfrun i hennes hundra bestyr, för att sedan stanna upp inför tragedin i förstumning och förfäran. Vid andra läsningen kan man ta sig tid att märka hur skickligt författaren lägger ut förebud och det som skall komma, och hur skör och spänd den unga familjelyckan är när katastrofen inträffar.

Efter elva års paus är Is Ulla-Lena Lundbergs (f.1947)  hemkomst till romanen som genre. Vare sig hennes böcker utspelar sig i Afrika (Sand 1986, Regn 2009), på Åland (sjöfartstrilogin Leo, Stora världen, Allt man kan önska sig 1989/ 1991/1995) eller i krigets kaotiska topografi (Marsipansoldaten 2001) lyckas hon utan sentimentalitet gestalta de allra största och ensammaste känslor av längtan, lycka och förlust – men alltid i ett sammanhang av tid och miljö. 

Pia Ingström